Monday, July 30, 2007

Ingmar.

Jag gillade honom aldrig då. Trodde jag. Jag stod på Widerbergs sida, som om det handlade om det, att välja sida. Som om Bo och Ingmar var någon slags rivaler. De var ju aldrig det. De berättade bara olika historier om samma sak.

Kommer ihåg, då på filmskolan, när min vän Fredrik kom hem med en hel låda Bergmanfilmer. Filmer han fått uppskickat av sin bror, filmer på kassett, vhs, och jag var mest skeptiskt. -Det sjunde inseglet skrattade jag åt. Poppe som pajas, kunde inte se längre då, hade redan bestämt mig. Men sedan, efter tredje filmen, då började det hända saker. Poesin kom in och jag öppnade upp. Det bär jag med mig från Ingmar, poesin i filmen, poesin i storyn. Det har jag försökt ta till mig. Han har nog betytt mer för den svenska filmen än för mig. Ingmar har betytt mer för den internationella filmen än vi kan förstå. Bergman är ett begrepp. Och nu är han borta. Han med. De dör. De gamla hjältarna ramlar av en efter en.

T.