Medan Sverige står still.

Var och köpte pocketböcker. Ta fyra betala för tre. Pocket är bra och billigt. Jag har blivit helt torsk på deckare. Köpte tre sådana, samt en Birgitta Stenberg, för om henne har jag snappat upp om på någon annan blogg. Det är inte deckare, det är något annat, vill liksom göra rummet större. Få högre i tak. Litteratur är annars mest förströelse för mig, men jag börjar gilla ord, ord som betyder något. Inte helt vanligt idag. Deckare försvinner från mig samtidigt som jag slår igen pärmen. Och det är det som är hela prylen, spännande, lättsmält och ofta helt underbar litteratur.

Jag har aldrig sett mig själv som litterärt bevandrad, ännu mindre som litterärt begåvad, jag skriver med ett behov av att snabbt kunna lätta på trycket. Ibland kan det hamna mindre genomtänkta formuleringar här. Jag tar mig den rätten. En då obekant kollega skrev till mig om att han följer bloggen, och menar att den är något annat än en -läs vad jag äter till lunch blogg. Han skrev vidare att han är tacksam över att jag skriver och att jag gör det bra. Det gör mig såklart väldigt glad och stolt, samtidigt som det bekymrar mig, det bär med sig ett visst ansvar. Ett ansvar jag inte alltid kan bära. Därför är det viktigt att sortera, ta egen ställning, och tänka själv. Jag skriver vad jag tycker. Om att andra tycker fel. Om hur det borde vara i min värld. Se mig gärna som uppviglare (ett epitet jag tycker om), men aldrig som sanningssägare, och ännu mindre som skribent. Först och främst är jag Thomas, han tycker om att skriva, och han gillar att ni läser. Men viktigast i sammanhanget är ändå alltid Thomas. Det är nödvändigt att förstå det. Han kommer ändå aldrig att ge er det ni vill ha.

Började med Arne Dahl. Birgitta får vänta, vänta till allt infinner sig, måhända är det koncentrationen som saknas. Jag vill verkligen ge henne en ärlig chans. Någon jag respekterar har indirekt rekommenderat henne. Därför väntar jag på ett för mig rätt läge.

Just nu har jag det skönt, men längtar till huset i skogen, får försöka komma in i ledigheten här. Det är svårt. Men känslan börjar komma, känslan av lätta axlar, hunden vid sidan, pocketboken i handen och jag själv i gräset under trädet. Som Kalles morfar ungefär. I morgon är en annan dag. Ännu finare än idag. Det får mig att le, att se det vackra, se det vackra i att bara finnas medan Sverige står still.

T.