Blir mer och mer säker på att jag en dag kommer att bo lite mer lantligt. Det slår mig att den där meningslösa stressen och kylan inte hunnit ut på landsbygden än, har känt det tidigare, och såg det igår igen. Träffade människor som hinner prata, människor helt befriade från fasader, människor som är stolta över att bara vara sig själv. Det finns en slags äkthet i det. Visserligen behöver jag storstadens anonymitet ibland, men då tar jag mig längre söderut, vi har ju inga storstäder här i landet (och då pratar jag inte om folkmängd eller fysisk storlek).
Kan tycka om att bara sätta mig på ett tåg och hoppa av där det känns rätt. Lita på känslan. Det blir lite av ett äventyr, lite som Tom och Huck, det kan påminna mig om våra sk roadtrips vi så ofta gjorde för något år sedan. Men nu med tåg istället för bil. Alltid händer det något kul. Alltid träffar man någon. En gång fick jag ta del av bokföringen hos en slags hemslöjdsbutik, och igår träffade jag Kjell, Vinslövs dansbandskung.
Kjell är kassör och eldsjäl bakom danspalatset Tallparken. När jag träffar honom är han i full gång med att måla om fönsterkarmarna. Självklart har han tid med att visa mig runt och berätta om danspalatsets historia. Han var fin Kjell, han gav mig tillbaka hoppet om mänskligheten, hoppet om den generösa och äkta människan.
T.
