Längtan.

Idag såg jag parkgubbarna ta in bänkarna och nu är mörka hösten här på riktigt. Det känns och hörs där ute. Kanske är det redan vintervitt längre uppåt, jag vet inte, det var längesedan jag blickade norrut och regndropparna mot bläcket är mer rogivande här i år. Jag är ensam i mitt arbete. Jag väntar på ett brev som aldrig kommer. Ett brev som en slags försoning i något som varit. Jag läser böcker, sover i andras hem ibland, känner värme från vänner, och har egentligen ett bättre liv än jag kan tänka mig, men jag längtar.

Jag längtar bort, jag längtar hem, jag längtar efter stillhet, längtar efter fart, jag bara längtar. Jag är inte sorgsen. Jag är inte svart. Det har bara varit mycket ett tag och jag har svårt att hitta det lugn jag behöver nu. Jag har varit naken alltför länge och behöver stänga till ett tag. Behöver komma bort från arbetet och göra allt det andra gör, vad det nu är, titta på tv, handla på ikea, dricka grogg, spela innebandy, jag vet inte.

Det är ett år sen jag skrev, skrev på riktigt, då skrev jag vid ett bord någon annanstans. Ett år går fort och mycket händer, man är med om saker, glädje och sorg, och snart har det gått ett år till. Det flyter på i mitt yrkesliv, jag får utmärkelser och blomsterkvastar, främlingar kommer fram och vill ta i hand, tidningar skriver hyllningsord, det är fint och vackert och borde glädja mig, i stället känner jag mig tom. Det är inte som jag är otacksam. Det är nog mer som en varning att jag måste vara rädd om det lilla där inne som är jag. Därför stänger jag nu till och låter räven bara vara räv ett tag.

T.