Yxan.

Det var en tuff helg, rent bildligt, och kanske rent bokstavligt, men samtidigt väldigt stimulerande. Agitera träffades för att arbeta med porträttprojektet. Det slutade med att vi nästan började om. Av ungefär hundratrettio bilder finns nu fjorton kvar. Vi kände att yxan måste fram ordentligt, att materialet inte speglade den känsla vi ville åt, men nu tror jag att vi börjar komma närmre kärnan.

Det kan upplevas märkligt att kliva in med cirka trettiofem bilder och gå hem med tre. Oavsett vad, är det nödvändigt att sålla, vända och vrida, gör man en grupputställning är det viktigt att alla enas om vad det är som man vill åt. Det kan vara svårt att hitta en arbetsform för det. Men nu tror jag att vi gjort det.

Sitter och kopierar om mina tre små bilder. Efterbearbetningen är minst lika viktig som fotograferingsögonblicket (inte riktigt men nästan), där förstärker jag det jag vill bilden ska förmedla, betraktaren ska inte få en chans att krypa ut ur bilden. På en utställning har man högst några sekunder på sig att fånga blicken, och då gäller det att göra allt som står i ens makt att framhäva det som fångar, men det är klart, en bra bild är alltid en bra bild, men den kan alltid göras starkare i kopieringen. Det är detaljerna som gör helheten. Helt klart.

Vad är då en bra bild. Tror inte att det går att kategorisera bilder på det viset, det blir för klumpigt, bilden måste in i sammanhanget först, därifrån kan man avgöra om den fungerar eller inte.

En bild som ratas till ett projekt, kan säkert stoppas in i ett annat längre fram, så tänker jag i alla fall. Alltså, rätt bild på rätt plats, eller gärna tvärt om.

T.