Friska Vindar.

Läser om radiojournalisten Caroline Stenmans arbete med att visa sverigedemokraternas rätta ansikte. Samtidigt som hennes resultat gör mig rädd blir jag glad över att någon tar journalistiken på allvar. Caroline gör det som storjägaren Jan Guillou misslyckats med, trots att han bar för stor minkpäls, eller om det nu var silverräv. Gammal är inte alltid äldst och alla vindar är inte friska.

Annars har våren kommit hit på riktigt nu. Jag gick med uppknäppt Harrington genom Köpenhamn igår, men mössan behåller jag på ett tag till, inte för värmens skull, utan mer för att jag tycker om den. Om man såg när jag gick genom natten kunde man säkert tro att jag var påtänd av något slags kritvitt pulver, det var jag naturligtvis inte, men jag gick säkert ett par mil. Från Österport, där finns en park jag tycker så mycket om, till Christianshamn, sen tillbaka upp mot Norrebro, satt på trappan vid kyrkan ett tag. Fortsatte mot Österport igen och drog sen tillbaka till Norreport. Däremellan hann jag med en kort vistelse på Västerbro. Ja, jag tycker om att gå, och jag tycker om de stora gatorna i Köpenhamn. Trots det är jag nog egentligen en slags lantmänniska, men en lantmänniska som behöver de större städernas anonymitet och frihet då och då, de ger mig något som blåser liv i själen. Det är de friska vindarna som är så viktiga för mig.

T.