Jag ville skratta. Planet lyfte från Köpenhamn och landade på Mars vid utsatt tid. Solen fanns inte där men molnen var tunga. En man berättade om älvor, jag tvivla, han sa att dom bor där, under stenarna, att det är sant. Jag skratta. Vi åt broccolipaj till lunch och drack Remy Martin till frukost. Butikerna på långa gatan gapa tomma. En krog med fin arbetskraft från Malmö gav oss bra förhandlingsläge, dryck för billigare slant, och lite bättre soffor att fastna i. Utställningen gick bra och lediga dagar blev flera. Bland barer som aldrig stänger under nattens fullmånar bestämde vi att Dylan är ett geni, att Blood on the Tracks är ett mästerverk. I´m a big boy now. En älva i svart med eld i blicken kom fram till mig, drog upp sin klänning och sa;
-Läs vad där står...
Hon drog oss vidare sen och pröva mina läppar. Jag vände om och gick igen. Älvor är inget för mig nu. Inte som då. Som när en räv var en räv, när han gav henne en kniv, som nu när han behöver ha den tillbaka igen. Vi lämna mörkret på en myr och flög mot solen. Trots frosten på fönstren är det värmen som är på väg, det är så det är, jag vet, för det kan du läsa om på höften av en älva.
T.
