Fattigdomsgränsen.

Läste i Aftonbladet Kultur. Konstnärsnämnden presenterade igår sin stora statistiska kartläggning av svenska konstnärers ekonomi. Var fjärde tjänar mindre än fattigdomsgränsen (8000 sek/mån), och sämst tjänar bildkonstnärer och fotografer. Clowner har det lite bättre. AB skriver vidare att det är deprimerande att ta del av hur det svenska konstkollektivet paddlar uppströms genom liv fyllda av olönsamt småföretagande, höga studieskulder och barnlöshet.

Ja, vad säger man...

Egentligen borde fler privatpersoner köpa bilder och konst, eftersom det ofta är de som tar del av utställningar och av bilder på internet, helt gratis. Visst, det är frivilligt att producera utställningar, och ingen tvingar mig att lägga ut bilder på nätet, men vad vore bilden utan sin publik. Helt meningslös, nästan. Jag tillåter mig att citera några mail jag fått i veckan;

"Jag såg ditt reportage om Landskrona [...]. Det var otroligt gripande. Du har verkligen hittat motiven som får mig att tänka och ändra min bild av Landskrona."

"Jag har av någon anledning en känsla av att du inte är så mottaglig för smicker, men jag vill ändå passa på att ge en eloge för arbetet i -En blues från Landskrona, en bok jag uppskattade väldigt mycket."

"Jag läser din blogg flitigt och tar del av dina foton du lägger upp. Keep up the good work!"

Det är fint att få sådana mail, fint och det kan göra mig glad. Men. Det är inget jag kan köpa mat för. Tänk på det.

Och kom inte att snacka om skattefinansierad konst, det är inte många procent det, tro inget annat. Och tro inte att jag är bitter, jag har gjort mina egna val, och fortsätter med det. Ibland kan det vara bra att höra hur läget ligger, det var bara det jag ville säga.

T.