Krångla Inte Till Det.

Nu är skiten ramad. Analogt, d-76, riktig tri-x, och allt är till salu.

(såklart)

Har dragit ihop min kulturnattutställning. Det blir ungefär tio till tolv femtio/sjuttio-printar. Bilder som en liten berättelse om livet jag lever nu, bilder jag tror en del kan känna igen sig i, och det är allt jag kan göra. Kan bara hämta utifrån mig själv om det ska bli på riktigt. På riktigt utan en massa analyser och krångel.

-Man måste ha egna upplevelser. Det går inte att fotografera andra människors upplevelser. Som en klok gubbe sa en gång. Ungefär så.

Tror mina bilder är vackrare nu. Inte för att mitt liv skulle vara så speciellt vackert, utan mer för att jag upptäcker andra saker, tillåter mig att stanna och se mig kring. Låter livet komma till mig istället för att jaga ifatt. Inte så det blir tråkigt. Bara mindre desperat.

Jag gillar dom små snabba prylarna. Att bara bestämma sig, boka en utställningsplats, och sen upp med printarna. Långa projekt har en tendens att få mig att svalna. Den spontana känslan kan gå förlorad.

-Men det ena behöver inte utesluta det andra.
-Nä, jag vet det...

Då och då undrar jag varför jag håller på. Utställning efter utställning i en lång jävla sörja utan slut. Det enda svar jag får, är att jag mår bra av det, att det gör mig lugn och glad, får mig att leva. Det räcker långt för mig. Ibland hela vägen över sundet.

-I Köpenhamn Och Överallt. Herregud, den låten, känns som om jag själv kunnat skriva, men nu gjorde han det så mycket bättre. Så är det. Kan man känna igen sig är det bra konst, kan det få en att glänta på nya dörrar är det bra konst, och det är så konst ska bedömas. Svårare är det faktiskt inte. Krångla inte till det.

T.

Ps. En sak till, precis när jag gjort mig av med en massa onödiga prylar och omstrukturerat, då går jag och köper boxen, en stor jävla låda full med vinylskivor, notböcker och bilder. Nu står jag här igen som en idiot. Jaja, vem har sagt att livet ska vara enkelt...