Hem.

Hemma igen. Varit i berlin och gjort ingenting ett tag. Var är mitt hem, jag känner mig hemma i landskrona, berlin, stockholm, ja lite överallt. Antingen har jag inget hem, eller så har jag flera, och det rinner nog lite tattarblod i mina ådror. Det är konstigt för min familj är så långt ifrån en nomadsläkt man kan komma. Kanske är det bara min rastlöshet som gör sig påmind även här. Ni vet, gräset på andra sidan, att hela tiden vara i rörelse, ni vet allt detta.

Nu är det tid att söka fotoskolor. Jag kommer alltid rekommendera skolor där de kursansvariga och lärarna själv driver sin egen fotografiska verksamhet, är aktiva utställare, hela tiden har en fot ute i verkligheten och undervisar på max halvtid. Hur ska någon som exempelvis arbetat fulltid med undervisning i trettio år kunna driva en trovärdig utbildning. Lärare som inte kan skilja på uppdragsrelarerade knäck och egna projekt. Lärare som inte är del av sin tid. Det kan aldrig komma något bra ut ur det. Enligt min syn på fotoundervisning måste en stor tyngdpunkt ligga på ekonomi, möte med uppdragsgivare, helhetstänk, och egen marknadsföring. Den erfarenheten kan du inte ha om du endast arbetar med undervisning. Än mindre dela med dig av.

En utopisk högre fotoskola (gäller även alla kreativa utbildningar) skulle bygga på flertalet kortare workshops med aktiva fotografer som handledare. Två kursansvariga på max halvtid. Mer snack om bild än om teknik. Alla sk uppgifter ska leda till utställning eller publicering. Språkundervisning. Tryckerikontakter, osv osv.

Kommer att skriva mer om fotoutbildning lite längre fram. Har några ganska genomarbetade tankar som kanske blir en realitet.


Var man än råkar befinna sig bör man ha ett högkvarter. En sambandscentral. En krog där man trivs. Inte som festplats utan som vardagsrum. Som här i kreuzsberg.

T.