Sunday, January 7, 2007

Ensam.

Fick en present (bästa presenten). Rebell i verkligheten- en bok om Stefan Jarl, utgiven av Filmkonst i början av nittiotalet. Vad har vi mer? Ingemar. Film & TV. Har hört att Filmrutan ska återuppstå, i ny modern förpackning, hoppas dom inte glömmer innehållet. Det är ju ganska vanligt idag, att man lägger krut på förpackningen, men glömmer innehållet...eller skiter i det...eller kanske man inte har något att berätta. Vad vet jag?

I Stefans filmer är fan inte innehållet glömt. Killen har prylar att berätta. Viktiga saker. I alla fall i hans äldre filmer, tänker då framförallt på -Ett anständigt liv, Naturens Hämnd, Hotet. Det finns några till. Men de nämnda är enligt mig de starkaste.

Anna von Brömssen fick Stora Journalistpriset härom året för sitt bildreportage om cancersjuke Sebbe. Starka bilder, inget snack om det. Stefan Jarl skildrade cancersjuke Peter på barnsjukhuset i Göteborg redan 1983, i det som skulle bli Naturens Hämnd. Peter, han dog, precis som Sebbe. Nu ska man inte tävla i att vara först. Det är inte det jag vill åt. Jag vill åt storyn. Innehållet. Budskapet. Men framförallt tar filmen ställning. Har en tydlig tes.

"Vi ska icke smickra oss för människans seger över naturen. För varje sådan seger tar naturen hämnd"

Fredrich Engel, 1876.

Varför gör man film utan att ha något att berätta? Varför är det så ont om fotografer som har något att säga? Berätta något väsentligt. Med risk att låta patetiskt, men jag känner mig ensam, motarbetad, uppfattad som en trist proggare och bakåtsträvare. Gaphals. Vad är det frågan om, orkar vi inte med allvar. Sanningen. Visserligen min sanning. Men är det inte det som är bildens (konstens) uppgift, att reflektera och upplysa om vår samtid? Göra det möjligt att se oss själva ur ett nytt perspektiv. Ibland tvivlar jag. Ibland. Vissa dagar mer än andra.

Jag har läst boken från pärm till pärm tre gånger. Känner mig starkare. Mindre ensam. Precis vad jag behövde. Ungefär som när jag såg -Liv till varje pris. Samma känsla. Känslan av att alltid ha svärdet vässat...

Filmen slutar med att den blodröda solen sakta sjunker ner i havet och bildar mönstret av ett omegatecken mot horisonten. Speakerrösten kommer tillbaka en sista gång...-förstår du vad jag menar. Allt är möjligt. Allt är fortfarande möjligt.

Tack Ami. Tack Stefan. Tack Bo.

T.