Det var i mitten av augusti för nästan exakt ett år sedan, en kompis flög till himlen efter en längre tids sjukdom, och strax efter försvann min vän, liksom tynade bort, en tid senare gick min bästis bort av ålderdom, som man säger. Det var en mörk tid då. Nu, så här efteråt, kan jag se klarare och jag har omvärderat när tiden gått. Jag kan se tillbaka på en tunnel jag gick med vilsna steg och aldrig trodde skulle ta slut. Men ljuset kom till tillbaka och jag ska aldrig nånsin gå där igen. Tro mig.
I år välkomnar jag hösten med öppnare armar, jag har alltid älskat när solen silar sina strålar genom trädens gula blad, jag ser fram emot att sparka löv när jag trampar alla gator i alla nya städer. Hösten har alltid varit min tid men kan vänta lite nu. Jag vill ha en längre sensommar som långsamt glider över till höst och jag ska sitta som en främling på någon krog när människorna skyndar förbi i tjockare tröjor.
T.
