Morotsmannen.

Jag är trettiosex, snart trettiosju, men i veckan har jag bott som en tjugoåring, tillsammans med tjugoåringar. Sådant är bra för psyket. Det håller nerverna i styr. Fina var de i alla fall, mina tjugoåriga korridorskamrater, det har jag bildbevis på.

Såg dokumentären om Olle Ljungström, det är film det, nära och på riktigt. Ett riktigt skolexempel på hur man gör levande film, visst, fotot kanske inte är fulländat, men det spelar ingen roll för känslan finns där. Och det är det viktiga. Hoppas alla svenska filmarbetare ser och lär. Det gjorde jag.

Det är en skör film om en skör människa. Vacker trots allt mörker. Man måste vara försiktig med sköra själar, tänk på det nästa gång ...

... det ska i alla fall jag göra.

T.