Friedrichshain.

I går när jag tog min dagliga promenad vid kusten träffade jag två coola tonårstjejer. De satt på en bänk vid sina mopeder, det var inga plastiga eu-moppar här inte, det var en gammal Ciao och en ännu äldre Monark. Visst är det häftigt när man vågar gå sin egen väg. Speciellt idag när allt ska vara så förbannat likriktat och trist. Sådana brudar önskar jag det fanns fler av, och hade de inte varit så unga hade pojken blivit kär på studs, det blir han bara i tjejer som inte riktigt passar in, som inte är som alla andra, och det förstod jag direkt att de inte var.

Själv hade jag en röd Puch Florida sextionia, men moppefesten varade väl på sin höjd en vecka, efter att jag meckat med den, det hade jag hört att man skulle göra, startade den aldrig igen. Att motorer inte var min pryl förstod jag ganska kvickt. Och om mina bravader när jag skruvade med flygplan ska vi inte ens tala om, det var rent livsfarligt att sätta mig på något sådant, men det begriper väl vem som helst.


Snart är det tid för ett gäng Becks på bänkarna i Friedrichshain. Ska bara låta det komma några gröna löv på träden först. Brukar åka ner dit varje vår vid den tiden man stressar ordningsmakten lite, det kan ofta vara ganska roande, och dagen efter ska några polare spela skön punk någonstans vid Frankfurter Allé. Så det blir bara att dra på sig kängorna igen och dansa vidare.

T.