Solen sken över skåneslätten, skuggorna var långa och vackra, och tåget tog oss längs kusten mot en stad med större komplex. Det var Lars, jag och Sally, hon fick såklart följa med hon med, trots att hon är en hund. Vi skulle till en butik för riktiga män. En butik med powertools i hyllmeter och kubik. En butik med katalog som en bibel.
Lars gick in bland alla de oljiga männen, som den man han är, Sally och jag satt oss vid kassorna. Vi satt där i godan ro när en kvinna med namnskylt på bröstet kom fram till oss. Hon ställde sig bredbent och sa att hundar absolut inte får vistas i butiken. Varför inte det frågade jag lite trött. Vi måste tänka på allergikerna svarade hon med för mycket skinn på näsan. Kom inte och snacka om allergi samtidigt som ni har lådvis med lösningsmedel i butiken sa jag med en suck. Hon bytte taktik och började skylla på butikens regler och att det inte var hennes fel, att hon inte kunde göra något åt det. Du kan visst göra något åt det, du kan titta bort, ingen tvingar dig att vara någon slags självutnämnd butiksdetektiv, svarade jag och kallade på Sally. Vi gick ut, fast beslutna att inte ställa till några scener, inte som för några år sedan, för trots allt sken ju solen på oss idag.
Det är synd om människorna, som redan gamla Strindberg sa en gång, speciellt om medlöparna som inte tänker själv. Vad ville jag nu säga med detta undrar väl du. Jo, att människorna är lurade, man skriker högt om någon går in med skorna på, samtidigt som man skurar golven med klorin. Ungefär så dumma kan människor vara.
Det var väl bara det.
T.
Ps. Läs Jenny Marias artikel om Frank och The Americans på hd.se. Det är femtio år sedan Franks bok kom ut och det firar jag med en liten homage i samband med ett uppdrag jag arbetar med nu.
