Allt inom det skapande yrket handlar om en slags trovärdighet. Att man kan stå för det man berättar, det spelar ingen roll om det är text eller bild, dokumentärt eller fiktion. Trovärdigheten måste alltid vara den bärande faktorn, och nu pratar jag inte om någon objektiv sanning, utan om trovärdighet. Tummar man på det är man körd. Du kan inte säga en sak och leva efter motsatsen (jo, det är klart man kan, men det blir tomt).
"Löven dom prasslar men känns som hammarslag, dom är stöddiga nu, men jag vet att dom faller en dag..."
Var en sväng i Malmö, träffade vänner och såg Persson och hans pack, det var länge sen jag såg honom stå på scen och det var nostalgi ut i fingertopparna, det var väl det det var. När Persson inte hade något att berätta längre, då valde han att vara tyst i över tio år, och borta är fylleromantiken. Han berättar om det liv han lever idag. Det var trovärdigt då och det är trovärdigare nu.
"Jag satt ensam härom kvällen, ifrån radion som stod på, hördes Presley, Eddie Cochran, Kurt Cobain och Dee Dee Ramone. Dom hjälpte mig där i mörkret med att någonstans se ett ljus..."
Det är inte många som klarar av det, därför att du måste öppna upp din dagbok till allmän beskådan, det är endast då det blir trovärdigt. Dina vänner måste stå ut med att bli berättade (fotograferade) om, därför att de ingår i ditt liv, vilket kan vara tufft nog. Självklart gör man omskrivningar och använder metaforer, det måste ju bli en historia, men frågan om hur privat man kan vara kvarstår alltid. Hur privat man vågar vara.
Textcitaten kommen ifrån Perssons låtar:
1. Sångare Utan Orsak.
2. Ner, Ner, Ner.
3. Bortom Månen Och Mars.
Den trovärdiga konsten kommer alltid få oss att vilja leva vidare. Den kommer alltid att hjälpa oss att förstå det liv som trots allt är värt att leva. Att vi aldrig är ensamma.
T.
