Annars är det oftast på ren vilja jag arbetar. På ren trots. Har inte ro att vänta på redaktörer, kulturproducenter eller andra finansiärers medgivande. Ska jag vänta på det, då hinner jag tappa sugen för länge sedan, måste arbeta och leva här och nu. Som en liten pojke på sommarlov, då tid och rum inte existerar, med blick endast för fotbollsplanens gröna gräs. Från tidig morgon till sen kväll. Dag ut och dag in. Om och om igen. Som små fötter som trummar mot gräset i ärvda skor, med dubbar, likadana som cruyff en gång bar.
Det är sökandet efter alternativet som driver mig. Vet i fan om jag någonsin hittar det. Men jag söker. Möjligen är det sökande i sig som är alternativet. Jag vet inte. Det är inte mycket jag vet just nu. Jag har alltid sökt. Det vet jag i alla fall säkert.
Tror det är viktigt att bara göra det. Att inte klabba. Fundera. Vända och vrida. Tillåta mig att gå i gång, gå igång på den där spontana känslan, den som kommer över mig utan förvarning. Och bara se var jag hamnar. Utan att stanna upp. Det har funkat hittills. Stundtals riktigt bra.
Märker att det blir bäst när jag bara kör på. De bästa bilder jag tagit, de är tagna så, helt utan reflektion. Reflekterar gör jag långt efteråt. Möjligen över kontaktkartorna. Men aldrig innan jag kör igång, eller under plåtningen, då finns det inget utrymme för det. Då gäller det att vara på helspänn. Som en osäkrad glock.
Snabbt. Enkelt. Pang på. Då funkar det bäst för mig.
Bilden. Kan vara jag. Är inte jag. Någon som kan gissa var den är tagen. Ni som redan vet, ni som exempelvis sett den utställd, ni får inte vara med och tävla. Fusk undanbedes. Första rätta svar vinner ett exemplar av boken -En Blues från Landskrona. En bok med mina bilder och Jonas Berghs texter. En bra bok faktiskt. Tävlingsidén är stulen från MB.
T.
