Porträtt 1.
Att ta porträtt, det är enligt mig den svåraste genre inom fotografin, det och att våga knäppa (tankar kring att våga tar jag en annan gång). Ett bra porträtt ska spegla personligheten bakom fasaden. Människan. Människan med alla dess fel och brister. Det är inte lätt att nå dit. Hjälten Henry Cartier Bresson sa en gång. -Att ta ett bra porträtt, det är som att komma innanför skjortan på motivet, utan att vederbörande märker det. Ligger mycket i det. Det har jag tagit till mig och försökt lära av.
Jag knäpper ofta promotionporträtt av musiker och skådespelare. Det är inte svårt. Därför det handlar uteslutande om att förstärka yrkeskaraktären. Ytan. Imagen om ni så vill. Förstärka sådant vi redan känner till. Det är bara att lyssna på skivan eller att läsa manuset, då vet man vilket håll man ska gå, och det är inte människan bakom som ska gestaltas. Det kan inte kallas porträtt. Är mer avbildningar, reklambilder, precis som vilka som helst, kunde lika bra varit en vas (ni förstår vad jag menar). Nästan. Den stora skillnaden är att det är stimulerande att träffa intressanta människor. Mycket mer än en vas bör tilläggas. Men bilden blir den samma. Det är själva mötet med människan som intresserar mig. Jag försöker alltid få till minst en halvdag vid sådana jobb, tre timmar till samtal, trettio minuter till att säkerställa uppdraget. Ibland går det att få den tiden. Oftast inte. Men i alla fall, under samtalet knäpper jag lågmält med leica eller minox, bilder till mig själv, mina försök till riktiga porträtt. Bilder som kanske kan användas längre fram. Inget jag vet just då. Skickar såklart kopior om det blir något bra. Om bilden överensstämmer med min känsla. Det gör den sällan. Men, om den gör det, då blir kommentaren alltid densamma. -När tog du bilden. Minns inte att du tog den. Det är ju faktiskt jag. Hur gick det till.
Det är sådana porträtt som intresserar mig. Porträtt som tas utan det är tänkt att de ska tas. Porträtt som kryper bakom masken. Nakna porträtt. Skulle gärna vilja se Wiehe som Wiehe. Inte som musiker. Därför att han intresserar mig mer som människa. Vad en människa gör, är inte alltid detsamma som vad en människa är, och det finns såklart fler än Wiehe. Istället för vi nöja oss med avbildningar, illustrationer på sådant vi redan vet, och sådant vi förväntar oss att se. Möjligen är de kul att titta på. Möjligen fyller de sin funktion. Men porträtt är det inte.
En hylla. En måndag. En orange Agfakartong med gamla printar. Inklämd mellan Strömholm och Lundell. Bilden. Min vän och kollega Andreas. Knäppt i Berlin någon gång i början av detta millenium. Exakt var minns jag inte. På en krog i Treptow gissar jag på. Hängde där just då. Vi kände inte varandra, men träffades regelbundet under ett halvårstid, nu fyra år senare, ser jag hur bra porträttet stämmer med min känsla av honom. Nu när vi känner varandra lite närmre. Vi är totalt raka motsatser. Andreas och jag. När min värld är svart och vit, då går Andreas i gråtoner, men båda har vi kornet och skärpan gemensamt. Som Summicron och Tri-X. Det är sådant som gör att saker fungerar. Att vi kan arbeta ihop. Att han har min tillit att bära fanan ett tag framöver. Ta över befälet. Jag har överlämnat ett mörkt underjordiskt vapenförråd på nästan hundra kvadrat, en bunker som bara väntar på att fyllas med soldater, nya friska krigsdugliga soldater med kameran som vapen.
Själv har jag fått marktjänst vid fronten.
T.
