Jag sväljer inte tyst.
När jag gjorde min korta sk militärtjänstgöring. Då blev jag beordrad att gå dubbla vaktpass. Det var bara jag som skulle gå dubbelt. Ögonen blev svarta och själen trotsig.
-Glöm det, du kan gå själv, sa jag till löjtnanten.
-Uppför dig som en svensk soldat, svarade löjtnanten.
-Ska jag döda dig då, svarade jag med en skarpladdad k-pist i handen (det var inget jag tänkte på).
-Vad menar du, svarade löjtnanten lite förskräckt, och tog ett par steg bak.
-Att döda, det är väl det vi lär oss här, vi svenska soldater, svarade jag.
Händerna på ryggen och ansiktet i grusen.
Det var min korta karriär inom svensk militär. Det höll på att bli civilt åtal. Klarade mig med majorsförhör och skickad till vapenfri tjänst. Allt gick inte smärtfritt där heller. Men är en helt annan historia.
Behandla mig aldrig orättvist. Det spelar ingen roll vad det gäller. Jag reagerar alltid likadant. Med trots och svarta ögon. Pubertalt. Kanske det.
Bilderna. Fröjdenborgs dagcentral. Jag kan ibland reagera likadant om jag tycker andra blir behandlade orättvist. Framför allt de jag sympatiserar med. Och om makten tar sig för stora befogenheter. Ett exempel är när min kommun la fram ett förslag om nedskärning, skära ner för redan utsatta grupper, våra äldre, de som en gång fixat så jag ex kunnat gå i skolan. Sådant får mina ögon att bli svarta. Framförallt om det är socialdemokrater eller andra vänstergrupper som sparkar på de redan svaga, de partier som säger sig vurma för de nämnda, då blir jag trotsig. Är det högerfolk som gör detsamma, det är inte lika farligt, för de står för att de är egoistiska as. Det handlar om trovärdighet och att stå för sin sak.
Bilderna är från min protestutställning (bilder som ett stridsrop). Bilder från den nedläggningshotade dagcentralen. Dagcentralen finns kvar än i dag.
T.
