Följande utspelar sig:
Är i stan en sväng för arbete och passar på hämta Sally. Hunden jag har någon form av delad vårdnad om. Hon är idag en så passande, svart och vit, bordecollieblandning med varma bruna ögon och blank päls. Vi korsar Kungsgatan och promenerar över Storgatan och följer Norra Långgatan och tänker snedda över Teaterparken och komma ut till Infartens köpcentrum för att tömma min säkerligen överfulla postbox. Förutom en uniformerad polis och en lokaljournalist med fotograf ligger parken öde och tom. Polisen ropar åt oss att komma, jag avvaktar lite, men bestämmer mig för att göra honom till viljes och Sally lufsar bakom. Det visar sig att han heter Mattias och är Landskronas nya hundpolis. Inte hundförare - utan en nytillsatt polistjänst med ansvar över stans hundfrågor. Mattias upplyser mig om att det är koppeltvång i parken och bötesbeloppet ligger på tusen kronor.
-Jag har glömt mitt block på stationen och tänker inte ge dig böter den här gången. Men hädanefter håller du din hund kopplad, säger Mattias.
-Nej det tänker jag inte göra. Sally är en vänlig hund och allt är inte svart och vitt. Jag kan inte lyda en lag jag inte tror på, det måste finnas utrymme för nyanser, svarar jag.
-Då är jag tvungen att ge dig böter, säger polis Mattias och tar mina personuppgifter.
-Jag är beredd att ta mitt straff, svarar jag.
Under samtalet antecknar journalisten febrilt och fotografen som känner igen mig sedan tidigare låter kameran arbeta mer eller mindre oavbrutet. Det smattrar och den grå telezoomen står givakt.
Jag argumenterade vidare och Mattias bemötte mig vänligt och det blev en hel del skratt och det kan säkert tyckas ytterst korkat av mig att inte bara hålla god min och lyda medan jag hade chansen. Speciellt med tanke på att min personliga ekonomi ser ut som den gör. Men så enkelt är det inte, då blir jag liksom köpt till tystnad, korrupt, att säga en sak och göra en annan känns inte bra. Sen kan jag efterlysa en saklig debatt i frågan. Naturligtvis tycker jag inte att hundar ska få springa hur som helst, såklart anser jag att man måste ta hänsyn till människor som kanske kan vara hundrädda, men det är min totala övertygelse att lösningen finns i samtalen och i individuell bedömning. Inte i totalförbud. Vad är det som gör att hundarna kan gå lösa i exempelvis Berlin utan bekymmer? Kanske är den frågan vi bör ställa oss istället för att snabbt instifta ihåliga lagar mer som nödlösningar än genomtänkta riktlinjer anpassade till allas trevnad.
Ni som ställer er bakom mitt resonemang får gärna skicka ett mail och kanske skänka mig en stödslant. Till den som åtager sig att betala hela bötesbeloppet donerar jag bilden ovan som en 30 x 40 print på Silver Rag. Självfallet signerad och naturligtvis ingår bötesavin som en del av donationen.
T.
