No Future (inte).

En del nätter kan jag somna med ett leende på läpparna. Trots en svart tid. Nu ikväll satt jag på en bänk och käkade en burgare i min hemstad, landskrona, när tre småpunkare i trettonårsåldern med nitjacka och tuppkam korsade torget. För mig har punken alltid stått för rätten till att vara sig själv - rätten att vara den man faktiskt är. Jag kan konstatera att återväxten är säkrad och att det trots allt finns hopp. Sådant gör mig varm i hjärtat.



Mina vänner i The Bristles spelar på Bodoni på fredag. Ses där då.

T.