Den Svarta Kepsen.

Jag var i stan, M och jag korsade Norra Långgatan, vek upp mot den lilla pizzerian Ron Jeremy en gång drev. Vårkvällen var skön och saltdoften låg på från havet. Värmen hade börjat komma och hela vintern hade jag burit mössa, inomhus som utomhus, inte alltid för att jag behövt, utan mer för att jag velat. Någonstans långt inne i mig hade jag börjat känna att det är tid att lägga av den. Byta ut mössan mot något annat. Precis när vi rundar hörnet till Rådhusgatan springer vi nästan in i en tjej med svart hår och svart keps. Jag tittar upp, möter hennes blick, och känner direkt att den kepsen är min. Den måste bli min. Något annat vore otänkbart. Helt uteslutet. När jag sätter den på min skalle förstår jag allt, det sitter som skräddarsydd, och det är omöjligt att ta av den igen. Först tänkte jag att jag kunde få den av henne - som en gåva. När det inte inte gick försökte jag köpa den. Efter en del trixande och köpslående är affären till slut avgjord. Mina slantar räckte inte till så det fick bli ett byte, kepsen mot en print, och båda parter nöjda. Kanske gjorde tjejen den bästa affären. Men det spelar ingen roll. Egentligen är det ganska enkelt. Tjejen höll på att inreda sin lägenhet och jag behövde en keps. Nu med kepsen på skallen och mössan i fickan korsade jag torget och fortsatte med stolta steg ner mot havet ...


... och visst är jag ganska stilig i min nya keps.

T.