Kära Du,

tid har gått sen vi pratades vid sist, ett kort men varmt samtal, vad jag minns. Jag har gjort klart tre utställningar och en bok, det har tagit min energi för ett tag, och det kan nog hända att jag inte har varit speciellt social under några månader. Det är nödvändigt att skärma av för att kunna gå in i mig själv. Du vet. Kanske var det i mesta laget med så mycket arbete, troligtvis, men det är ju arbetet som blåser eld i min glöd, får ögonen att brinna. Nu går jag på slak lina igen och vet varken ut eller in. Det är visserligen skönt att låta dagarna flyta, bara lyssna på musik, dricka varm choklad och läsa böcker, men det börjar krypa, tror jag måste röra på mig, funderar på att ta mig ner till Berlin över nyår, men jag får se. S är med mig igen. Hörde att man kan fixa ett slags EU-pass så hon kan följa med, om inte annat bara över sundet, Christiania har ju precis öppnat sin julmarknad, och där brukar vara vackert nu när snön kommit. Du och jag skulle ju åka dit. Minns du det. Men det blev såklart aldrig av och nu är det kanske sista chansen. Danska folketinget är på hugget och har bestämt att allt ska rivas, det känns sorgligt, danskarna som alltid stått för det öppna går nu i spetsen för det allt mer trångsynta Europa. Hur det kommer att bli här hemma vågar jag knappt tänka på, vi börjar nu se resultaten av borgarnas vandalisering, se bara på deras nedmontering av sjukförsäkringen, se arbetslösheten, och Sverigedemokraternas framgångar ska vi inte ens tala om. Vad är det som händer? Alla våra sk konstnärer bara sitter i sina gryt och håller käften. Håller käften och koncentrerar sig på sig själva, och jag är inte bättre, se bara senaste boken, snacka om navelskådning, men jag försvarar mig med att jag även gjorde Rosengårdsutställningen. Plus att jag faktiskt var tvungen att göra boken för min mentala hälsa (skickar dig ett ex som jag lovat). Utan det arbetet hade jag dött. Tänker på hur Försäkringskassan skulle hanterat det, antagligen inte alls, istället blev det en bok och jag är frisk igen, allt i linje med den nya tiden, de borde fan hurra och skicka mig blommor, göra mig till affischnamn för den starka företagaren som klarar sig själv. Up yours och In my ass. Kanske vore en film om skiten som händer här i landet på sin plats. En film som vänder upp och ner på allt. En ny Sagolandet skulle sitta fint. Förresten vill B, producenten du vet, ha mig som fotograf på hans nästa film, men jag vet inte, det brinner liksom inte, tror inte riktigt på idén. Måste prata med honom om det. Det är mycket man borde prata om. Ibland känns det som om alla är trötta, som att människor inte pratar med varandra längre, jo man pratar om vädret och tv-programmen, det enkla, men dom viktiga samtalen, samtalen om livet, om filmerna, om konsten, var är dom, på MSN och Facebook kanske, jag vet i fan, där är för kallt. En flaska vin, några ostar, en skön soffa, och riktiga samtal, det är räcker långt. Du och jag borde ta oss tid att prata oss igenom en natt snart.

Vi hörs.

T.