Kulturpolitik.

Ett citat angående regeringens kulturpolitik där marknaden ska sponsra konstnärer.

"Konst sponsras inte. Konst söker sanning. Konstnärerna sponsrar marknaden med sina liv." /M Berg.

T.

Mono.

Äntligen händer det prylar i svedala. En ny bildgrupp har klivit ur moderns varma sköte och ser nu dagens ljus.

Jag vet inte mycket om gruppen som sådan, mer än att jag träffat hela ligan och det är sköna typer, inga obäddade sängar här inte. Still rocking och håll till godo mina damer och herrar.

Länk: http://www.monofoto.se/

T.

Ps. Saknar dock ett namn i medlemslistan.

Att Falla På Plats.

Jag tycker om att arbeta med musiker. Knipsa till deras skivor och promoprylar. Det ger ofta en kreativ stimulans som jag måste få. Minns när jag skulle ta ett porträtt av Charley Anderson, han från Selecter, -Too Much Pressure ni vet. Han spelade då med Skalatones, när porträttet skulle tas alltså, och det skulle bli omslag till en vit vinylsingel. Bara en sådan sak, en vit vinylsingel, det fick igång mig ordentligt, det lät stort på något vis. Att jag senare råkade luta skivan mot mitt element så hela skiten blev skev är en helt annan historia. Så blir det ofta. En annan historia. Ur det ena kommer det andra, och så måste det få bli.

Till saken. Jag var ganska oerfaren och inte speciellt inne på skamusik, och frågade på halvtaskig engelska hur han hade tänkt sig bilden. -Gör hur du vill, jag är musiker, det är du som är fotograf, svarade han och suttade på sin joint. Av det svaret har jag lärt mig mycket. Saker lossnade och föll på plats.

Tänk på det. Att en jävla mening kan få saker på plats.

T.

Hem.

Hemma igen. Varit i berlin och gjort ingenting ett tag. Var är mitt hem, jag känner mig hemma i landskrona, berlin, stockholm, ja lite överallt. Antingen har jag inget hem, eller så har jag flera, och det rinner nog lite tattarblod i mina ådror. Det är konstigt för min familj är så långt ifrån en nomadsläkt man kan komma. Kanske är det bara min rastlöshet som gör sig påmind även här. Ni vet, gräset på andra sidan, att hela tiden vara i rörelse, ni vet allt detta.

Nu är det tid att söka fotoskolor. Jag kommer alltid rekommendera skolor där de kursansvariga och lärarna själv driver sin egen fotografiska verksamhet, är aktiva utställare, hela tiden har en fot ute i verkligheten och undervisar på max halvtid. Hur ska någon som exempelvis arbetat fulltid med undervisning i trettio år kunna driva en trovärdig utbildning. Lärare som inte kan skilja på uppdragsrelarerade knäck och egna projekt. Lärare som inte är del av sin tid. Det kan aldrig komma något bra ut ur det. Enligt min syn på fotoundervisning måste en stor tyngdpunkt ligga på ekonomi, möte med uppdragsgivare, helhetstänk, och egen marknadsföring. Den erfarenheten kan du inte ha om du endast arbetar med undervisning. Än mindre dela med dig av.

En utopisk högre fotoskola (gäller även alla kreativa utbildningar) skulle bygga på flertalet kortare workshops med aktiva fotografer som handledare. Två kursansvariga på max halvtid. Mer snack om bild än om teknik. Alla sk uppgifter ska leda till utställning eller publicering. Språkundervisning. Tryckerikontakter, osv osv.

Kommer att skriva mer om fotoutbildning lite längre fram. Har några ganska genomarbetade tankar som kanske blir en realitet.


Var man än råkar befinna sig bör man ha ett högkvarter. En sambandscentral. En krog där man trivs. Inte som festplats utan som vardagsrum. Som här i kreuzsberg.

T.

Gästboken.

Plockade ner min utställning härom dagen. Sitter och bläddrar i gästboken medan imaconen tuggar tri-x. Nya prylar på gång.

Någon skrev, -you have eyes, och refererade till Jack Kerourac och Robert Frank. Det var stort för mig.

Någon annan skrev att Helsingborg och Dunkers borde lära sig av detta. Lite ler jag allt åt de orden (och då ska vi veta att Sally Mann hänger där just nu).

Sedan ser jag att någon tycker att jag borde fotografera våra vackra parker och hav. Det kändes inte lika stort, men lite ler jag i alla fall för där har vi det igen. Människor som anser sig ha rätt att tala om för mig vad jag bör göra och inte göra. Det funkar inte riktigt så.

Sen att museet köpte ett par printar gör inte direkt ont.

T.

Ps. Nu ska utställningen vidare på annat håll. Om någon vill ställa ut den är det bara att höra av sig.

Bergen Som Inte Är Vita. Igen.

Min följetong om Vitabergen fortsätter tydligen. Fick ett elektroniskt brev från någon som titulerar sig -Gubben på Erstagatan, jag vet nog allt vem han är, han är ett slags Berg™ han med. Kanske inte direkt vitt. Snarare ett norrländskt sådant, en kul typ på tredje som har åsikter om det mesta, och det var han som lärde mig det där om hur Vitabergen och lakanen hänger ihop. Det tackar jag honom för.

Så var det där med alkoholförbudet. Jag är verkligen inte vän av ordning och reda, regler och förbud, det kan aldrig komma något bra ur det. Men. För den skull är jag inte för svineri heller. Alltså, det har kommit till min kännedom att människor bär sig illa åt uppe på de där bergen som inte är vita. Pissar på de gamla stugorna, krossar glas och är allmänt otrevliga. Detta kan naturligtvis inte gälla alla, men i alla fall, nu är där alkoholförbud. Trist. Vill förtydliga att jag skiter fullständigt i alkoholen, det är förbudet jag stör mig på.

Minns vallarna, där jag och mina polare satt när det begav sig, vi hade en regel, en jävla regel, att plocka upp skräpet efter oss. Och hur fulla och förvirrade vi än var, så röjde vi alltid efter oss, det är dagens sanning. Pissade gjorde vi ner i vattnet (eller på toaletten en bit bort). En kväll, flera år senare, när den nya generationen tagit över, gick jag fram, tog i hand och presenterade mig (de visste nog redan vem jag var), förklarade regeln högt och tydligt. Och se där, nu har jag sett att regeln även spridit sig till nästa generation, så enkelt det kan bli. Tror livet blir enklare utan lagstadgade förbud.

Det var väl en fin liten historia. Och jag hjälper gärna till att sprida "vallarnas regel" till bergen som inte är vita. Lita på det.


Till väster i bild syns en typisk vitabergsvandal. Som i en tavla.

T.

Stora Staden. Lilla Landet.

Härom dan fick jag lära mig att vitabergen heter så, för att människorna hängde ut sina lakan på tork där, för länge sedan alltså. Nu kommer jag kalla stället för lakansbergen, passar bättre tycker jag. Det är visst även alkoholförbud där numera, förbud hit och förbud dit, alla förbud tröttar ut mig och gör mig en smula matt. Systemet har fått feber. Scharlakansfeberberget får det allt bli.


Kanske något på gång igen. Har alltid något på gång.

T.