Tisdag Morgon och Pogues Är Med.

Solen skiner bakom molnen och tittar fram på mig. Mycket bra händer och Sally är här igen och pälsen blänker som håret på waltzing Matilda om hon varit hon. Vi går på stigarna och sparkar löv och går in och dricker Laphroaig och vatten och lyssnar på Dylan, Thåström, och Norlin, och läser Gerhardsen i pocket. One thing left to say i ett backstagetält i gamla öst med basisten i The Business och snack om att göra världens bästa skiva. Vi skulle låsa in Micky Fitz, Nick Cave och Shane MacGowan i en lägenhet med obegränsat med sprit och en månad senare skulle den bästa skivan någonsin kunna spelas in och hans övertygelse var total och vad jag minns skulle även Joe Strummer vara med. Det är sådana samtal som kommer när natten längtar efter att bli morgon och dagen tvekar. Tänker att det var ett tag sedan jag korsade torgen i Köpenhamn och längesen jag strövade i skogen och plockade kantareller. Det är den blandningen i livet jag tycker bäst om, ena dan vakna på ett billigt hotell och träffa människor jag aldrig borde mött, och sen sitta en dimmig eftermiddag med kommunala tjänstemän och diskutera stadsplanering. If I should fall from grace with god strömmade ur högtalarna när jag klev in på den lilla krogen i det tomma samhället vid fjällets fot och de två gästarbetande redan sliriga irländarna satt i baren och hälsade glatt. De skulle ta över landet och röva bort våra kvinnor som vi en gång gjort när vi segla över och jag svarade som Winston skulle gjort -Don't talk to me about naval tradition. It's nothing but rum, sodomy, and the lash. Den långe magre med utslagna framtänder, han som snackade mest, lutade sig fram mot radion och bytte till Tombstone men skrålade om en regnig natt i Soho. Vid Hans-Albert platz i ett fönster släpper Matilda ut sitt hår och lägger fram triss i hjärter dam som det största man kan få för ett par i klöver knekt och när jag satt på tåget genom landskapen såg jag hur en räv sprang över ängen och in bland träden och MacLennane låg i sätet sidan om med huvudet i mitt knä och drömde om ett annat liv i städernas nätter. Idag är det tisdag morgon igen och Sally och jag går på den soliga sidan och låter flodbåtskaptenen styra ödet i natt and we walked him to the station in the rain, we kissed him as we put him on the train, and we sang him a song of times long gone, though we knew that we'd be seeing him again.


The sunnyside of the street ...

T.