Är tillbaka i stan ett tag. Vaknar i en soffa som så ofta när jag är här. Käkar en snabb frukost med farsan, passar på att duscha och tar mig ner mot vattnet, havet, eller sundet som det egentligen är. Öresund. Borstahusen. Det gamla fiskeläget glittrar i den låga septembersolen, båtarna ligger på rad och på terassen till galleriet i glas och betong sitter människor med sitt tidiga förmiddagskaffe. Går förbi stugorna som torkar nät på röda väggar av trä. Följer kusten längs stigen som nu är en vandringsled hela vägen till Sandbergen, stupen av sand där man kan sitta och se solen bli röd bakom Ven, men jag går åt andra hållet, mot Citadellet och in mot stan. Passerar småbåtshamnen med fritidsfiskarna och det stora vassfältet där man byggt en hundrastgård. En liten vit pudel springer runt och jagar en alltför glad pitbullvalp. Gläffsandet når ända bort till fortet från Per Albins tid. Tar stentrappan upp till allén vid vallgraven där någon ristat hjärtan på nästan varje träd. Bakom löven skymtar jag hur vattentornet breder ut sina vingar över krogen som fått en större uteservering i solen. Man bär ut stekt spätta med remoulade och gammeldansk i små glas till gäster som vägrar släppa iväg sommaren.
Parken vid konsthallen är lika grön som om våren fortfarande är kvar. Träffar Christian som skulle bli författare men pluggade sist vi sågs. Han är klar nu och arbetar med flyktingbarn från Somalia i Malmö. Jag frågar hur det är, han ler och säger att de där sd-gubbarna borde komma på studiebesök, de borde få se mina fantastiska barn som älskar skolan. Alla vill verkligen lära sig räkna och skriva. Sådant som vi i Sverige ser som en självklarhet. Vid torget skiljs vi åt. Christian går in på caféet som fortfarande har mina printar på väggen och jag korsar torget med färgglada ballonger med partiloggor. Tigger en gratis kopp av Ana vid vänsterns valbord, slänger några ord med Niklas, socialdemokraternas kommunalråd, nickar lite åt Torkild, kommunstyrelsens ordförande, upptagen med någon möjlig väljare. Ser att en sverigedemokrat för en tynande tillvaro i sin ensamhet med foldrar av lättköpta svar. Han har inga färgglada ballonger. Bara skugga och grått. Tänker att solen inte når in dit och att det egentligen är sorgligt med människor som bär på så mycket hat. Bakom korvkiosken i hörnan mot tidningsredaktionen står Mats och smyger med sina teleobjektiv, seglarfotografen som undervisar i marinbiologi, vi käftar lite om vidvinkel eller tele, skrattar och ber varandra hålla kontakten. Jag vet att han är en duktig undervattensfotograf i färg.
Köper kvällstidningen hos paradiset med blandgodis och billiga cigaretter. På ettan skriver min kompis Maria att hon hellre säljer sex än köper bil. Jag flinar lite och förstår att det handlar om något annat, men sex säljer, och rubriksättarna har väl sin piska och Maria humor. Sätter mig på thaikrogen som tidigare var libanesisk. Den gamla cafélokalen med stora gardinlösa fönster jag hängde min protestutställning i för en massa år sedan. Ägarinnan hälsar glatt och jag beställer grönsaksgryta med röd curry och tofu, slår upp tidningen och läser att vänstern är uppe i över sju procent enligt sifo, jag tittar upp och känner hur röd curry hettar. Vid ett bord en bit bort sätter sig moderaten Marko med sitt följe av småpågar i personval. Vi hälsar och drar de sedvanliga artighetsfraserna i all välmening. Det gläder mig att valrörelsen blivit mer nyanserad och pajkastningen avtagit.
Ber om notan och slipper betala för kaffet. På uteserveringen väntar en lite för trind svart vit prickig hund på sin matte eller husse, eller bara väntar, som hundar ofta gör. Mitt över på trappan till teaterns sceningång sitter Johnny och röker. Han verkar nykter men ser mig inte. Solen står högre och luften är varmare nu. Jag knäpper upp min bruna munktröja med tre brandgula ränder, svänger upp mot Järnvägsgatan och förbi det vita huset på hörnan och ser att discokulan i taket hänger kvar, rundar parken ner mot parkeringen och den lilla ettan som fortfarande har mina blommor i fönstren. Det slår mig att jag har en del prylar i källaren jag borde hämtat för länge sedan. Tydligen saknar jag inget och det kan säkert stå kvar ett år till. Det är ju mest böcker och en dammsugare som inte är min. Utanför biblioteket möter jag kurden som driver gatuköket vid Kasernplan. Vi snackar lite kort och han berättar att Lukas kanske ska göra film av hans manus, fan vad kul säger jag och menar det, Lukas är bra, vi får väl se svarar han på sin perfekta men brutna svenska och skyndar vidare mot burgare och milkshake av tusen smaker. Jag stannar ett tag och ser igenom fönstret att biblioteket fortfarande kör några av mina bilder på sina vykort. Minns hur jag flera år yngre klättrade omkring på taken mitt emot för att få till linjerna.
Eriksgatan är rak och omringad av två grönskande parker med stora lummiga träd. Jag går på högra sidan och ska precis svänga ner mot det vackra koloniområdet som anses vara landets äldsta, det är då det händer, jag vet inte inte riktigt vad som flyger i mig, jag handlar utan att tänka, troligen på ren intuition, med hjärtat, framför mig står ett valplakat som jag puttar omkull. Thomas! Vad fan gör du ropar någon från parken. Jag tittar upp och ser att det är Sundström som vrålar. Han går snabbt mot mig och jag mer långsamt mot honom. Vad var det för skylt du inte gillade säger han och flinar, ähh bara något grått jag inte tycker hör hemma här, det kanske inte var så nyanserat gjort svarar jag lite skamset. Han skrattar högt och ber mig sitta ner på bänkarna under träden. Nu ser jag att där sitter fler, det är Lase, Bosse, Irene, Berne, Tubbe, och såklart Sundström som egentligen heter Jerry. Nästan hela luffarligan. Raka och ärliga människor jag tycker om. Alla ger mig kramar och på en av bänkarna har någon knutit fast en röd ballong. Vi har lite kalas här och då passar det ju bra med ballonger skrattar Bosse och sträcker mig en svart Guld i burk som en medalj för min onyanserade valrörelse. Jag sitter kvar och snackar en stund. Sensommarsolen motar bort hösten och ljuset faller fint genom bladen över Sundströms orakade ansikte, jag tar en bild av honom, tar två, tre bilder, dricker upp det sista, säger hejdå och promenerar vidare mot slottscaféet som tagit ny fart efter några år på dekis. När jag kommit en bit bort känner jag en skön värme i mitt bröst och det är inte bara ölen.
Svanungarna vid pilträdet i kurvan bakom Fröjdenborg har växt upp och klarar sig själv nu. Varje år lägger ett svanpar sina ägg på samma plats, precis där vallgraven svänger, på andra sidan vägen vid de gula sexvåningshusen med garage under marken. Det slår mig hur vacker stan faktiskt är. Hur mycket den betyder för mig. Trots det funderar jag på att dra till Köpenhamn ett tag. Dylan ställer ut sina målningar på Statens Museum For Kunst och Köpenhamn är en annan stad och en annan plats med ett annat humör. Först Helsingör. Sen tåget till parken vid Österport medan värmen är kvar. Går förbi Roros Livs och sneddar genom Murargränden upp mot Vilans och väntar på grön trådbuss nummer tre.
T.
