Såg Hur Sommarlandskapen Virvla Förbi.

Det var Landskronakarneval i helgen. Jag var inte där. Det var bluesfestival i Åmål i helgen. Där var jag nästan (-fucking jävla kukåmål). Karnevalen i Landskrona fungerar inte för mig, varför vet jag inte riktigt, kanske är det bara inte mitt jippo, och det är inte som jag är dryg. Gillar ju egentligen människor och musik. Men i Landskrona känns det mest som tingeltangel och inte direkt som min fest. Jag missunnar verkligen inte människorna en karneval i stan, det är kul att den finns, men jag valde att åka härifrån då och var tvungen att tänka på mig själv.

Tog mig genom Skåne, Halland, upp mot Västergötaland och såg en mindre imponerande utställning. Rastlösheten gav inte med sig där. Det var bara att dra vidare igen. Såg landskapen virvla förbi upp mot Värmland och fick se en utställning som gav det bilder ska ge. Kraft och livskänsla. Träffade Sten i Säffle, han satt i sin lilla loppisbod med polaren strindbergexperten och visade mig gamla vykort med landskronamotiv. Kanske ses vi igen om någon vecka när han åker ner mot Skåne, men antagligen inte, har fått låna en kvart längre upp i landet och jag kommer väl vara där ett tag då.

När man åker genom sommarlandskapet ser man hur vackert landet är nu, trots allt regn, det gör mig inget, jag tycker om sommarregnet och det är bra för kantarellerna. Längs vägen hitta jag ett hus jag vill ska bli mitt. Om man ska bo ska det kännas som ett riktigt hem. En gästvänlig borg utan murar och utan vallgravar.

Tillbaka i stan och karnevalen packar ihop. Soppade min film och hörde sen att Highwayman äntligen är befriad från sina kedjor och kan börja skriva nya sånger. Vackra sånger mer i dur än i moll nu.

T.