Ralph Nykvist.

Ralphs invigningstal publicerat här med tillstånd av Ralph själv.

"När jag tänker på bilderna i En Blues från Landskrona smyger ofta den svarta katten som går över Lilla Kyrkogränden in i mina tankar. Den katten har gått där sedan jag fick boken och den kommer alltid att gå där. Kanske är det samma katt som jag såg en tidig lördagsmorgon för snart två år sedan, då jag kommit till stan för att träna tai chi. Jag hade kommit alldeles för tidigt och tog en promenad genom min gamla hemstad och förvånades av hur tomt och ödsligt det var. På min vandring upptäckte jag många tillbommade affärer med skyltar i fönstren som talade om att lokalen var ledig. Det var dimmigt och ödsligt, men en och annan bil passerade. Jag gick till Vasagatan och kom att tänka på hur vi där, som barn, spelade landhockey utan att riskera att bli påkörda.

Nu var klockan snart åtta och landskronaborna sov fortfarande. Jag gick genom Wrangelskan förbi Läroverket genom Rådmansgatan och det var lika tomt överallt. Rådhustorget, tänkte jag, det är lördag och torghandlarna måste ha kommit. Jo minsann, en ensam torghandlare höll på att packa upp sina varor. Ett livstecken!

Jag fortsatte ner mot den tomma hamnen och där, på Lilla Kyrkogränden, smög en svart katt tyst över gatan. Ytterligare ett livstecken! Promenaden fortsatte. I Teaterparken låg två män på var sin bänk och sov. Har de legat där sedan jag flyttade, tänkte jag, och tyckte att jag kände igen dem. I Järnvägsparken satt en annan man och sov. På det gamla fiket Nannas, var det däremot liv. Några äldre damer hade kommit för att ta sig en morgonfika. Det gjorde jag också. Och jag satt där och tänkte på katten. Jag vet egentligen inte varför. Kanske berodde det på att den var ett livstecken i det ödsliga Landskrona.

Thomas H Johnssons bilder i En Blues från Landskrona är däremot inte ödsliga. De är fulla av liv. I många år har han vandrat med sin kamera på stadens gator. Thomas smyger inte i buskarna med ett långt teleobjektiv. Han är deltagande och social. Han vill vara på ett beröringsavstånd till människorna, som han träffar, och kunna berätta för dem vad han vill göra. Säkert är det någon som säger, nej, du får inte ta en bild på mig. Kanske Thomas då är envis och försöker övertala vederbörande, eller så väntar han till nästa gång de träffas och gör ett nytt försök.

Jag tänker på alla porträtt som han har tagit i stadens parker. Kanske på någon av de jag såg den där morgonen för några år sedan. Förmodligen hade de blivit förbannade, om de hade upptäckt en smygfotograferande typ i buskarna. Nej, Thomas har givetvis snackat med dem och berättat vad han vill och han har kommit tillbaka och upprätthållit kontakten med dem. En del av dem har blivit några av hans bästa vänner. Men även den vanliga landskroniten finns i hans bilder. Det kan vara välklädda kvinnor, en äldre dam i hatt och dold bakom svarta solglasögon, eller en anonym kvinna med en plastpåse över axeln i snöslasket på Timmermansgatan. En man tittar ut från sin bil rakt in i kameran och på oss. Eller någon som går ut med hunden, eller har satt den utanför snabbköpet på Artillerigatan.

Karnevalen är givetvis en fest. Tjejerna är vackra och glada, det gillar fotografen.

Barnen leker, spelar jojo, och poserar framför Thomas kamera. En flicka har en cigarett tufft i munnen. En pojke siktar med sin pistol på Rönnebergsgatan, där jag som barn också har siktat med en något enklare knallpulverpistol.

Men bakom allt detta, uppfattar jag att det finns ett mörkt allvar. Det är ingen glad historia, Thomas berättar. Både jag och han skulle ha spottat tre gånger, då katten gick över Lilla Kyrkogränden. Landskrona har verkligen förändrats efter industrinedläggningarna. En Blues från Landskrona är en viktig och stark dokumentation av livet och utvecklingen i staden. Det är en melankolisk bok och utställning. Och ordet blues betyder bl.a. också melankoli. En Blues från Landskrona har liksom den amerikanska sydstatsbluesen, förutom en stark lokal förankring, även en allmän mänsklig aspekt. Den handlar inte enbart om Landskrona.

Det här invigningstalet har kanske handlat ganska mycket om mig, men det är tankar och minnen som har återuppstått tack vare boken En Blues från Landskrona. Tack Thomas H Johnsson och Jonas Bergh, som har skrivit den mycket personliga texten i boken. En Blues från Landskrona får med all säkerhet de flesta av oss att stanna till och tänka efter, var är vi och vårt samhälle är på väg."

//Ralph Nykvist