Hujedamig Sånt Barn Han Var.

Tar snart tåget norrut. Nattåg till norrland, Östersund, norrland om man frågar mig, men bara halvvägs upp genom landet om man frågar Norlin. Kanske är det inte speciellt viktigt var. För mig är det mest att, att vara på väg, att vara i rörelse. Äventyr med Tom och Huck. Bara sätta sig på ett tåg och sen hyra en bil och se var jag hamnar. Nya möten och nya erfarenheter. Det är så jag arbetar. Det är så jag försöker leva - som när en gosse dök med huvudet i sin mors soppskål och inte kunde sitta still. Som Robert Doisneaus en gång sa.

"Jag tycker om tanken att allt inte är fullständigt kontrollerat. Att man kan möta något av en händelse."

Ibland. Eller faktiskt ganska ofta är risken att det blir alltför slätstruket med för mycket analys, att man har sin historia klar och sen följer den slaviskt, det blir lätt för perfekt till en bekostnad av liv. Den inre elden slocknar och det blir anpassat. När det egentligen handlar om motsatsen. Saknas rösten som skriker i bröstet kan man lika bra lägga av. Så illa är det. Saknas det inre tvånget finns där inget. Tyvärr. Inte att vilja utan att måste. Min största skräck i livet är inte döden, det är inte sjukdomar, och det är inte att bli ensam, det är att mina berättelser ska ta slut, att jag en dag sitter med min kopp i en nerbrunnen snickarboa och inte kan få fram ett jävla ord (bild). Det är så pass skrämmande att jag knappt vågar tänka tanken.

Under de senaste tio åren har jag startat upp och varit ansvarig för två olika fotoutbildningar. Jag har sett unga drivna fotografer brinna, inte många, men en del, jag har känt elden när deras ögon flackat över kontaktkartorna i sköljen, jag har sett fötter otåligt stampa medan printern arbetar. En sådan kraft går inte att stoppa och ska absolut inte ska stoppas. Tvärt om. Tyvärr har jag även sett hettan långsamt avta när man sen börjat anpassa sig och göra sitt jobb och vad som förväntas av arbetsgivare och kunder. Jag tror inte man kan ha två sorters moral, en privatmoral och en yrkesmoral, hur blir man då. Vem blir man då. Det är lätt att falla ner i gropen och sitta i knät på Kommandoran och undra var elden tog vägen. Sitta där och undra vad det var man drömde om.

Hör nu på gó vänner så ska jag för er berätta vad en gosse ...

T.