Radioaktiv Hjortronsylt.

Klev av planet, tog bussen till slussen, bestämde mig för att promenera upp till bergen som inte är vita, men som heter så i alla fall, konstigt. Behövde slå ner på takten så själen hann ikapp mig igen. Slank inom det lilla galleriet vid torget och hamnade mitt i en vernissage, jag var tydligen först in och vann ett glas rött. Utställningens fotograf, helena, har jag fan inte träffat på säkert tio år. Ibland kan livet vara ett sammanträffande och lite kul var det allt. Köpte hennes bok och drog snabbt vidare igen. Nåja. Det var inte om det jag skulle skriva.

Jag skulle skriva om flyg och medelklass. När jag klev på planet, då tog jag ännu ett steg in i medelklassen. Kanske tog jag det första steget när jag började ställa ut på gallerier och museer i stället för på gator och krogar. Nu gör jag i och för sig både och. Men inte kunde jag ana framtiden när jag satt på vallarna som en slags självutnämnd anarkistradikal med lila jeans och bandaren med ksmb på repeat. I skinnjackan fanns det små bitar från marocko och vitt grus från holland, i ett desperat försök att hålla medelklassen på avstånd, hålla radhusen och lammullströjorna med örnar på bröstet så långt ifrån mig det bara gick.

Jag skulle skriva om södermalm- eller egentligen inte om södermalm heller. Utan om södermalmsmyten, det är så jävla trist att alla inflyttade skåningar och norrlänningar gått på myten om den dryga och coola ståkkolmaren. Och tror så mycket på det att han blivit en sådan själv. Glömt bort sina bräkiga diftonger, sina trätofflor och sin radioaktiva hjortronsylt. Allt i ett desperat försök att anpassa sig till en påhittad drygmyt som egentligen inte finns. Det blir mest en slags märklig medelklass på långskidor längs götgatan utan snö. Ungefär som jag då, då på vallarna, men jag hade i alla fall snö att åka på, och det var lekfullt allvar, inte blodigt. Blodigt blev det långt senare.

T.

Ps. Alla är inte så. Och jag trivs där (kanske mest för att där finns människor jag tycker om att vara tillsammans med). Och så är det väl alltid, det spelar ingen roll var man är, bara man trivs med människorna runt en. Så är det i alla fall för mig.