Kulturekonomi - Del Ett.

Året som gick. Det var nu i en flygmaskin mot Amsterdam jag kom att tänka på hur bra tvåtusentio faktiskt varit. Det bästa på mycket länge och av någon outgrundlig anledning gled mina tankar in på kulturlivet här i Dalarna, hur nästan alla dagligen konsumerar kultur, precis som alla dagligen, på ett eller annat vis, konsumerar sitt bröd. Skillnaden är att man inte lika självklart betalar för kultur. Hörde av en polare att han fått sin årsrapport från Spotify, en av hans låtar hade blivit spelad över sextiotusen gånger, och för det kunde han kvittera ut sextio kronor. Du läste rätt. Sextio kronor. Nu klarar jag mig, klarar mig stundtals till och med över förväntan, det inte det jag vill åt, det är synen på kultur jag reagerar på, att man inte förstår värdet av kultur. Förstår att både kultur och rågbröd ger nödvändig näring. Ibland undrar jag om det grundar sig på snålhet eller bara är helt vanlig dumhet. Allvarligt. Då och då funderar jag på att att dra igång en stor konstnärsstrejk; Vägra att hänga en jävla print. Vägra låta någon spela ens låtar. Vägra visa filmerna. Det kommer naturligtvis aldrig att hända, men det är roande att leka med tanken, och jag tror resultatet skulle kunnat bli intressant. Tyst och tomt och ganska trist. Vad tror du.

I del två kommer jag troligen att raljera lite över den ekonomiska snefördelningen. Om vem som egentligen tar de största riskerna.

Som jag sa. Det var ett bra år och jag önskar en god fortsättning.

T.