Farbror Blå och Jag.

Nu har det hänt igen. Farbror Blå ville prata (kontrollera), även denna gång i omålad bil, men nu i Malmö. Egentligen gör det mig inget, jag rycker lite på axlarna med ett flin åt deras okunskap, ingen kan få mig på knä, ingen kan bestämma över mig, ingen. Jag klär mig och gör precis som jag vill. Sen är det inget mer med det. Det som irriterar mig är maktpositioner. Att en del människor besitter mer makt än andra. Att jag måste stanna för att polisen säger det, trots att jag har brådis till tåget, trots att jag är en helt vanlig medborgare som promenerar på en helt vanlig gata. Det gäller inte bara polisen, lärare besitter makt, en del myndigheter besitter makt, chefer besitter makt. Det är så det sk systemet är uppbyggt och det fungerar inte för mig. Jag måste göra som jag vill, annars går det inte, jag kan inte gå i ett led, jag mår direkt fysiskt dåligt av det, det är bara så det är och inget jag valt. Om en regel eller lag är korkad kan jag inte följa den. Då skadar jag bara mig själv och blir någon jag inte är.

Kanske är jag bara pubertal.
Kanske är jag bara frisk.

T.