Love on The Left Bank.

Paris. Augusti. 8.10.

Hoppas du har det bra.
Har du flyttat klart för ett tag. Har du äntligen hittat ditt hem och kommit till ro. Porträttet jag gav dig, hänger det på din vägg, det där du tittar fram med gröna ögon i svart vitt bakom nyklippt lugg. Dagar har gått och kanske har du ny frisyr. Mitt är längre och jag sitter här med en kopp och röker, vet att jag inte borde, men det är väl därför jag gör det, det är så mycket man inte borde. Det är så mycket man borde. Du borde komma ner nu - ta pendeln från Antony in mot stan, byt till metro på Les Halles (Chatalet), den gula linjen mot Chateau de Vincennes och hoppa av vid St-Paul. Gå upp för trappan, inte rulltrappan, den vanliga, korsa Rue St-Antoine och ta till vänster i den lilla gränden, ser du krogen med röda baldakiner. Bistrot Manquant. Där längst in i baren sitter jag och väntar på dig. Utanför fönstret ser jag ben skynda förbi, undrar vart dom är på väg, undrar varför dom skyndar, jag rör mig inte, jag vill bara vara här. Beställer en kaffe till. Det börjar skymma och jag sätter mig vid rottingborden ute på gatan, tänder en cigarett och lyssnar på sorlet från baren, jag kan sitta här i timmar och lita på ord jag knappt förstår. Kom hit ska jag berätta hur det går.

Vaknar av stök nere från gården. Grannarna mitt över ordnar med frukost. Doften av kaffe och nygräddat tränger in genom gardinerna, går upp och kikar ut, kullerstenarna är våta än, det regnade i natt och asfalten blänkte när jag gick hemåt och såg saker jag aldrig sett förut. Den stora tunga blå dörren slår. Det är så många här som kommer och går. Huset är gammalt men lever. Det är svalt på kvällarna och vinden fläktar i gryningen. Sängen är smal men räcker långt när kroppar är nära, köket är litet och ligger tätt intill, jag tar fram bröd, getost, honung, och går ner till dom som sitter kvar. Portvakten är redan igång. Igår sopade han trappan och idag plockar han med sina kryddväxter.

Det går långsamt men börjar gro och jag får mycket gjort. Jag har fått struktur på dagarna. Tar mina förmiddags och kvällspromenader. Arbetar. Tror jag börjar hitta formen, rytmen, och härom dan gick jag förbi Le Select, där jag satt och drack dyr dansk öl när allt skulle vara som i böckerna jag älskar. Nu ler jag lite och går förbi. Det finns en park några kvarter bort där kan jag ströva omkring och sakna en hund. När jag korsar Montparnasse och Saint Germain skulle en hund följa mina spår, men jag går inte och nynnar på lit de parade, jag vet att du sjunger för mig tusen mil härifrån. Det finns platser jag aldrig har varit och nätterna är varma när jag trampar gamla gator med öppen skjorta. Minns du när vi pulsa genom snön och bakade scones i ditt kök. Det är längesen men känns som igår.

Det mesta i Marais är gammalt. Nästan äldre än när Anna fick Ludvigs efternamn. Från mitt rum ser jag tak av svart skiffer, språng av ljusare tegel, små innergårdar med klättrande växter, takterasser och stora mansardfönster. Stan är större men det tar mig bara några minuter att komma över till flodens vänstra strand. Åt andra hållet upp mot kullen är det fortfarande hårda tider för drömmare (-vous n'avez pas des os en verre. Vous pouvez vous cogner à la vie. Si vous laissez passer cette chance, alors avec le temps, c'est votre cœur qui va devenir aussi sec et cassant que mon squelette. Alors, allez y, nom d'un chien). Men Doisneaus karusell står kvar i både regn och snö. Än står den där och snurrar och bidar sin tid. Nu går solen ner och allt får ett annat ljus. Jag står på en trappa och blickar ut över gator som ska bli våra i natt. Kom hit så tar vi över stan. Vi ses på Bistrot Manquant.

T.

Ps. Köp med dig snus. Du vet vad. Ds.

Inga Dagar.

Vaknar i en soffa. Tar den blå väskan från roxtuna med prylar jag tror mig behöva och på tåget. Ett par blå jeans (inte blåjeans), fem kalsonger och lika många par strumpor, massor av grov portion, några lonsdale t-tröjor, en svart munkis med tre ränder, tri-x och en trave panpocket. Mina nästan vita converse drar jag på mig och contaxen stoppar jag som vanligt i fickan. Sen iväg från köpenhamn.

Paris. Ny bok att sammanställa, ljuga ihop sanningen om sverige (lilla landet) i en stad som älskar och bedrar, sitta och orera på caféerna, som någon sa, sa någon gång då. Viktigt att vara ensam nu. Koncentrera. Arbeta, möta blickar, samtala, och ibland strunta i att arbeta. Låta mina dagar vara mina. Tillåta mig att intressera mig för mig själv och känna när hjärtat slår och blir större. Je vous offre ce qui est nécessaire.

"ge min själ till händerna som ger och inte rycker - sälla mig åt hjältarna som gör och inte tycker"

Jag väljer drömmar. Ni som saknar får ta kamera&bild till tröst, augustinumret, jenny maria nilsson, hon som härom året skrev så bra om the americans och robert frank, hon har gjort ett porträtt av mig och min fotografi. Tro inte att jag släpper och lämnar helt åt ert öde. Har jag en gång lagt mina vingar om ligger dom alltid kvar, den tjugonde till den tjugosjunde har jag fixat bildspel till festivalen i malmö, åtta fotografer under åtta dagar. Till er som har allt men längtar. Ni som väljer sånt som man kan se.


En vänlig kvinna har grejat mig en liten arbetslägenhet någonstans vid place des vosges - torget där anna gifte sig för längesen och jag går samma gator som hon gick då. Stannar ett tag och låter augusti bli till september. När löven gulnar till guld och rimfrosten lurar ska jag låna någons stuga och färdigställa, jag gillar skogarna på hösten, jag älskar hösten när människor tar på sig och tar av sig igen. När blickarna längtar lite mer.

T.

Sista Stenen.

Alla ropar på straff. Människor ska sättas dit och skaka galler. Nu är det den där polischefen som fick sex år, men borde fått livstid skriker mobben, jag vet inte vad som blir bättre av det. Vill förtydliga att jag inte försvarar honom. Det han gjort är inte vackert. Tvärt om. Men jag kan inte låta bli att fundera över vilka krafter som tar sig rätten att döma utan att veta, utan att vara insatt, bara tar sig rätten att skrika rakt ut efter livstid. Varför är det oftast rädda människor som skriker högst. Tänker på Littorin, han med horan, killen dömdes som tokskyldig av både kvällstidningar och allmoge långt innan åtal, långt innan något som helst officiellt uttalande. Vad är det som gör det så viktigt att se en människa falla. Det är vad jag funderar över idag.



-Without judgment. Without judgment ... Because it's judgment that defeats us.

(Kurtz i Apocalypse Now)

T.

Som Ett Citat.

Herr Berg, fotografen på Erstagatan som nu flyttat därifrån och som för övrigt fyllde år igår, han har skrivit något jag kan känna igen mig i. En text som nästan skulle kunna vara min.

"... man söker ett hem, trygghet, att få det harmoniskt och vackert i livet, men att det kanske inte är möjligt om man ska utvecklas hela tiden?

Jag själv har sökt en slags frid och hemkänsla de sista tio åren, mest för att orka arbeta som jag gör, men jag kan gott säga att någon hemkänsla har jag inte hittat, inte heller någon frid. Jag börjar allt mer att tro att ro och trygghet inte hör ihop med ständig förnyelse. Jag tror helt enkelt inte att konstnärer kan ha det tryggt om de inte ljuger för sig själva. Konstnärslön är en trygghet. Det är en bra grej, men sedan finns det inte mycket att hänga upp sig på, mer än att ständigt arbeta, ta chanser, vara beredd på eviga förluster och lära sig älska det."


T.

Räkor och Rosévin lol

Alltså girlz och boyz. Jag bara måste berätta om min mysresa till danmark. Det vara bara så mycket myyys. Först tog vi en promenad i helsingör och köpte värsta stora glassen, den godaste glassen i hela galaxen, vit sweet vaniljglass med rosa choklad över, mumsgod var den, och suuuperpink. Me blev bara så löööv i den glassen.


Det var fina och vackra bästa kompisarna raymond, måegren och lilla jag. Vi skulle fira raymonds födelsedag med en lördagsmyyysresa. Han hade fyllt jättemånga solsnurr för länge länge, flera veckor sedan, och söta måegren och me tog honom på båten och partade hela natten i danmark. Vi åt värsta stora buffén med räkor och rosévin på en liten myysresturang i köpenhamn med en myyysbalkong med utsikt över alla heta girlz. Sen gick vi till myyysigaste fristaden och kissade lol där hade något dumhuvud slängt in en tårgasbomb så det sved i halsen :-( fy faaan vilka as :-/. Fett med najs.

Kramizen :-P

T.

Burka.

I Frankrike har man förbjudit burka. Jag vet egentligen väldigt lite om burka, och om sanningen ska fram bryr jag mig inte speciellt mycket om burka, jag bär inte burka och kan omöjligt veta på riktigt. Allt jag vet är att jag inte ställer mig bakom förbud - förbud rent generellt. Tror att jag skulle bli ganska ledsen om någon förbjöd min keps. Tror ingen behöver bestämma över mig, rent generellt, med eller utan keps, burka. Jag är ingen(s) soldat.



T.

En Kram Varmare Än De Flesta.

Mitt i varma sommaren nu. Jo. Härom natten fick jag, efter ett litet missförstånd, sova på en bänk, inget konstigt i det, det har hänt förr, jag på en bänk och blandrashunden under. Lite hårt efter ett tag och något huttrigt framåt morgonkvisten ska erkännas. Det är inte läge att gnälla, jag vaknade trots allt till den vackra soluppgången och kände hur värmen långsamt kom tillbaka, och min sovplats var bara tillfällig, lyckligtvis. Tänker på människor som sover ute varje natt året om. Själv har jag flera varma sängar och några mjuka soffor att välja mellan - har till och med nycklar till fyra lägenheter.

Tänker på dom som varken har säng eller soffa att sova i. Bortglömda människor. Idag finns det parkbänkar byggda med ett så kallat armstöd mitt i, armstöd enbart med syfte att man inte skall kunna ligga ner, inte ens bänkarna ska vara tillgängliga numera. Framtidens dom kommer falla hårt över vår tid.

Hörde för ett tag sedan en polis säga;

- Har man valt att inte ha ett hem. Då ska man fan inte sova i någons trappuppgång heller.

Märkligt uttalande. Min uppfattning om polisens uppdrag är att de ska serva befolkningen. Inte trakassera den. Ibland känns det som mycket kraft läggs på att trampa neråt i någon slags desperat trygghetshets. Människor har fått för sig att hemlösa är farliga och borde sättas dit, anmälas, fängslas, när det i själva verket bara är vanliga människor, människor som du och jag, kanske bara din före detta granne som råkat halka till i livet - lätt hänt. Jag romantiserar inte. Alkohol, bensodiazepiner, opiater - medicin som fungerar ypperligt till att döva och tränga bort vardagens bekymmer, och det är inte helt gratis, det kan jag lova dig. Har du ingen bostad, fast adress, då har du inte rätt till försörjningsstöd. Har du ingen försörjning har du nästan ingen möjlighet till bostad. Är du hungrig och utan stålar är du tvungen till att snatta. Överleva. Du vill väl knappast dö.

Nästan ingen människa vill dö.


Vi träffades i malmö. Han gav mig en kram varmare än de flesta.

T.