Ankdammen.

Tänkte på det där med ankdammen. Jag är inte så mycket för vernissage, premiärer eller andra happenings i kultursvängen. Tror mer på att göra, att göra något varaktigt, jag vet att mina prylar håller längre. Vi ses om tio år.

För mig är det en fråga om intrigitet, jag är inte till salu, alltså springer jag inte på alla jävla kulturmingel det skyltas med. Det är inte som jag är oartig. Det är bara det att det känns som om någon knyckt en bit av mig de gånger jag varit på mingelpingel. Jag blir tom. Tom av guld.

Det kan vara roligt trots allt. Som under utdelningen av Hasselbladspriset för något år sedan, på operan i Göteborg med prinsessan Lilian i spetsen, fint ska det vara när Viktor bjuder. Det var då jag och H drack upp allt bubbelvin och blev så dragna att vi missade både utdelning och utställning. Vi stack på en punkspelning i stället och vaknade i främmande sängar några dar.

-Vad hände sen då?
-Det berättar jag inte.

I januari nästa år, då ska jag satan i gatan mingla, för idag står det klart att filmen vi arbetat med så där jävla länge, kommer att premiärvisas på Göteborg Filmfestival. Den enda stora, riktiga och glamorösa, festivalen med ett stort jävla f. Håll i hatten och göm vinet Gunnar.

Då blir det läge att plaska runt i den berömda ankdammen, med eller utan badbyxor, mig kvittar det lika hur det än blir.

T.

Ps. Idag gjorde en student från Malmö Högskola en intervju med mig om fotobranschen. Som om jag skulle ha något att säga om det, men jag sa som det var, -ett jävla rövslickande (och då ska vi inte tala om filmbranschen), tror hon förstod vad jag menade. Hon var trevlig att snacka med, vaken, kvick och kom med intressanta infallsvinklar och synpunkter. Vi hade en trevlig stund helt enkelt, men jag fick betala mitt kaffe själv, det ställer jag mig lite frågande till.