Svårt att värja sig.

En sen natt eller tidig morgon i Köpenhamn. Välj själv.

T.

Nya och Gamla Hjältar.

Fick ett mejl. Det stod något om tid för nya hjältar. Sant.

Inspiration. Det pratas ofta om att få inspiration. Tror inte alltid på det. Tror man tar inspiration. När jag börjar arbeta fokuserat, då kan inget stoppa mig, då är jag full av inspiration. Aggressiv. Inspirerad av mig själv och mitt arbete.

Det finns naturligtvis människor som inspirerat mig. Ralph Nykvist. Jacques-Henri Lartigue. Robert Frank. Anders Petersen. Josef Koudelka. Esaias Baitel. Dorothea Lange. Stefan Jarl. Micke Berg. Tore Johnsson. Mary Ellen Mark. Robert Doisneau. Walker Evans. Och såklart den störste av de alla, Bo Widerberg. Det som slår mig är att alla dessa är gamla. Gamla hjältar. Vissa är döda. Andra tjatar mest. Någon är för röd om näsan. En del hänger kvar. Hänger kvar och gör det med full respekt.

Var är de i min generation. Pieter ten Hoopen är bra på det han gör. Han är bra. En bra kille. Visserligen är jag inte speciellt intresserad av rak bildjournalistik numera. Det blir för kallt att bara berätta en story rakt av. Jag har tydligen svängt där. Tidigare var jag helt inne på det. Nu är det mest känslan och poesin som intresserar mig. Varför. Kanske för att jag börjar bli äldre. Förhållandevis. Jag lever ett annat liv nu. Ett liv där nyanserna är viktiga. De små detaljerna får ta mycket plats. Både i livet och i mina bilder.

Det är inte märkligt alls. Att jag börjar svänga alltså. Jag har alltid plåtat händelser ur mitt eget liv. På ett eller annat vis. Försökt få det personligt. Ta exempelvis de nu aktuella bilderna från -En Blues från Landskrona. När jag gick igenom kontaktkartorna kunde jag se ett mönster hur jag levt de senaste tio åren. Vilka platser jag vistades på. Vilka vägar jag tog. Vilka människor jag träffade. Några träffar jag inte längre. Några är döda. Men minnena finns där. Fastetsat i emulsion. Allt blir som en dagbok. Fragment ur en dagbok som nu blir utställning. Subjektiv gatufoto på något vis.

Ett annat exempel är Fröjdenborgsbilderna. Jag bodde precis därvid då, och passerade dagcentralen dagligen, naturligtvis jag blev berörd av händelserna där. Alltså plåtade jag det. Enkelt.


Bilden är från Berlin. Och den har Baronessan på sin vägg.

Ses på vernissagen på lördag. Vid tretton typ.

T.

Fy Fan.

Har samlat mig. Alla bilderna är ramade. Undrar om HCB eller Koudelka ramade sina bilder själv. Antagligen. Själv är bäste dräng. Men jag skulle inte gjort det om jag fick välja. Inte hängt heller för den delen. Det är knäppandet som intresserar mig. Då lever jag. Allt annat är något nödvändigt ont. Som att dra ut en tand var det någon som sa.

I morgon ska skiten hängas. R ska hjälpa mig. Det tackar jag för. Ser det inte bara som att han hjälper till, ser det mer som att vi får tillfälle att samtala, samtala om vårt bokprojekt. Det kommer att bli grymt. Kommer att bli rått. Ett samarbete mellan fyra punks. Punks som tagit olika vägar genom livet. Men som alla fortfarande har kvar sina rötter. Livsfarliga blir vi. Punks som ser på punken på olika vis.

Se det som ett tips. Arbeta med människor som du tror på. Som har ett eget driv och är sin egen piska. En del människor tar energi. Andra ger. Tänk på det.

På lördag är det vernissage. Vad ska jag göra där. Bilderna får väl tala. Pibe ska läsa, det är bra, han gör det bättre. Bättre än jag. Det känns skönt.


Fy fan. I går hade jag en grym kväll. Fy fan vad brutalt jag blev omhändertagen. Wow. Är fortfarande helt vimmelkantig. Fy fan.

T.

Svenska Kyrkan anno 2007.

Åkte förbi kyrkan. Var tvungen att ta en bild. Glöm nu inte att besöka herrens hus i påsktider. Han behöver klirr i kollekten för att kunna bygga sjukhus till barnen. Prästen heter Ronald och dukar upp till fest för hela familjen. Kom. Kom in i gemenskapen. Alla välkomna. Stor eller liten. Fattig eller rik. Bror eller syster. Här inne är vi alla lika.


Glad Påsk.

T.

En Blues från Landskrona.

Här kommer fler bilder från boken/utställningen -En Blues från Landskrona. Håll till godo för nu blir det inte fler. Föreslår att ni köper boken och kikar på utställningen istället. På utställningen har ni en möjlighet att träffa människor på riktigt. Och när ni läser boken kan ni känna på bilderna. Eller som en av rävarna skulle sagt; vara på ta och luktavstånd.

T.

Efter förfrågan.

Taxen och flickan är från boken/utställningen -En Blues Från Landskrona. Dialbilden är från utställningen -Kreuzberg 36. Hänger just nu någonstans i Småland.

T.

Billy och jag.

En söndag med tvätt och skön vårsol. Lagom underhållande. Skönt att bara skrota omkring utan alla måsten. En sådan dag man ska gå så där jävla lycklig.

Jag och Billy har suttit nere vid havet. Länge. Bara vi. Det hav vi båda älskar så mycket. Vi såg det äta upp den blodröda solen. Billy är gammal nu, det blir inte mycket till pinnlek eller bad, men än travar han tappert vid min sida. Känner att tiden inte är lång. Vill vara med honom mycket. Stå vid hans sida. Han måste få känna det. Så som det var innan. Vi två utan oro och krångel. Leva enkelt.

Lyssnar på SH-Söndag. -Mamma och pappa sover nu. En av de enklaste och vackraste kärlekssånger som någonsin skrivits. Den väcker känslor i mitt hjärta. Känslor som den senaste tiden varit nertryckta. Skönt att känna vackert. Känna ärligt. Skönt att förstå. Skönt att känna igen sig själv. Bara så där jävla skönt.

Fick ett av de tre första exemplaren av boken -En Blues Från Landskrona. Nu i fredags. Träffade Pibe i hans koloni, han satt och jobbade på sin roman, romanen ska snart skickas in till förlaget. Han är i slutfasen. Jag gillar Pibe. Tror vi är jävligt lika. Tror vi är jävligt olika.

Boken blev sådär enkel, lätt, skitig som jag ville ha den. Är ganska stolt över att vi gjorde det. Gav ut en bok. Trots att det egentligen inte går. Men vi gjorde det. Lite som Bo. Baksidestexten gillar jag mest. Och det stilrena omslaget förstås.

Dessa tre första exemplar är med en annan bindning. Det kommer inte bli fler sådana. Tre unika böcker kan man kanske säga. Sådana som man inte ger vem som helst. A fick mitt ex.

PRESSMEDDELANDE

Den första maj släpps boken -En Blues Från Landskrona. Utgiven av Kulturföreningen JB23 i samarbete med Förlags ab Gondolin . Med stöd av Sparbankstiftelsen Skåne.

Fotografen Thomas H Johnsson gör här ett unikt samarbete med författaren Jonas Bergh.

Det har varit mycket ljus på Landkrona den senaste tiden. I medier av olika slag har människor som vetat mer eller mindre om staden uttalat sej, många med tvärsäkra analyser om varför det är som det är. Som om det fanns ett entydigt svar. Som om det fanns bara ett Landskrona.

 Nu kommer en annorlunda version.

Fotografen Thomas H Johnsson har tagit bilder i Landskrona under en stor del av 90-talet och hela 00-talet, bilder av en stad i förändring, men ändå samma. Författaren Jonas Bergh har, med Landskrona som gemensam nämnare, skrivit en personlig krönika i tjugotalet delar under tiden höst -05 till höst -06 med blickar bakåt. Inga frågor, inga svar. Bara vanliga gatufotografier och dokumentärprosa. Resultatet kan beskådas i boken -En Blues Från Landskrona.

Bilderna i boken kan ses mellan den 14 april och den 20 maj på Galleri Format i Malmö. Under vernissagen kommer även Jonas Bergh att läsa valda delar av texten.

Officiell bokrelease sker fredagen den 4 maj på Resturang Seglarpaviljongen i Landskrona. Då blir det musik, öl, fest, uppläsning och bildvisning i en salig röra.

Alla varmt välkomna. Nästan alla.

T.