TrollSkogen.

Det finns ett hus i en skog. Kronans gamla hus. I skogen där bor trollen, de mörka, farliga trollen. Det är de jag älskar att gå vid sidan av, att nästan låta mig dras ner, men att lyckas hålla emot i sista stund. Det får mig att känna livet komma nära inpå lite mer.


Snart åker jag dit. Trollflickan är där redan. Hon drar ner mig...jag låter henne göra det. Hårt och skoningslöst. Helt utan pardon. Och jag älskar det.

T.

Inte Helt Säker.

Jag har lagt mig på en byrå. En byrå som ska sälja mina bilder. Ett avtal som gör att jag förhoppningsvis ska kunna koncentrera mig på knäppandet, och lägga mindre energi åt affärer, det kan bli så, men är inte helt säker på det. Vill man få någonting gjort, då får man lösa det själv, så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara.

Och det är ingen kritik till byrån. Det är bara en inställning jag har till livet.

T.

Ankdammen.

Tänkte på det där med ankdammen. Jag är inte så mycket för vernissage, premiärer eller andra happenings i kultursvängen. Tror mer på att göra, att göra något varaktigt, jag vet att mina prylar håller längre. Vi ses om tio år.

För mig är det en fråga om intrigitet, jag är inte till salu, alltså springer jag inte på alla jävla kulturmingel det skyltas med. Det är inte som jag är oartig. Det är bara det att det känns som om någon knyckt en bit av mig de gånger jag varit på mingelpingel. Jag blir tom. Tom av guld.

Det kan vara roligt trots allt. Som under utdelningen av Hasselbladspriset för något år sedan, på operan i Göteborg med prinsessan Lilian i spetsen, fint ska det vara när Viktor bjuder. Det var då jag och H drack upp allt bubbelvin och blev så dragna att vi missade både utdelning och utställning. Vi stack på en punkspelning i stället och vaknade i främmande sängar några dar.

-Vad hände sen då?
-Det berättar jag inte.

I januari nästa år, då ska jag satan i gatan mingla, för idag står det klart att filmen vi arbetat med så där jävla länge, kommer att premiärvisas på Göteborg Filmfestival. Den enda stora, riktiga och glamorösa, festivalen med ett stort jävla f. Håll i hatten och göm vinet Gunnar.

Då blir det läge att plaska runt i den berömda ankdammen, med eller utan badbyxor, mig kvittar det lika hur det än blir.

T.

Ps. Idag gjorde en student från Malmö Högskola en intervju med mig om fotobranschen. Som om jag skulle ha något att säga om det, men jag sa som det var, -ett jävla rövslickande (och då ska vi inte tala om filmbranschen), tror hon förstod vad jag menade. Hon var trevlig att snacka med, vaken, kvick och kom med intressanta infallsvinklar och synpunkter. Vi hade en trevlig stund helt enkelt, men jag fick betala mitt kaffe själv, det ställer jag mig lite frågande till.

Utan Porto.

Rummet är mörkt, det är natt, gatan är tom och svart, men månen den är blå. Regn slår mot rutan, grannen är två, och jag önskar jag var vi för en kvart. Du finns hos mig var jag än är. Du finns hos mig var du än är. Är nu i ett land som inte är mitt, i en stad jag inte känner, och jag trampar mina egna stigar här.

T.

Väldigt Lite.

Ibland handlar fotboll väldigt lite om fotboll.


T.

Sverige. Sverige. Fosterland.

Ett land med vackra fjälltoppar. Saltstänkta stränder. Blonda och villiga kvinnor. Susande skogar och röda stugor. Sverige är även något annat. Ett land som hyllar normen och det slätstrukna, där det är fult att sticka ut hakan, sticka ut hakan och säga vad man tycker. Minns hur kritiserad Zlatan blev i MFF, normivrarna -etablissemanget, skrek efter mognad och passningar.

-Det är roligare att dribbla på mitt vis, och om fotboll inte får vara roligt, då kan jag lika bra skita i att spela, svarade Zlatan och gick. Nu är han en av världens största spelare. En stjärna. Han stack härifrån. Han ville mer. Och svensk fotboll plaskade återigen runt i medelmåttornas ankdamm.

Det svenska stålet biter inte längre. Om det nu någonsin gjort det.

För jag kan lova er att topparna är högre i Frankrike. Stränderna är saltare i Spanien. Kvinnorna är hetare i Danmark. Skogarna susar mer i Finland. Och stugorna är rödare i, nä, de är nog fan rödast här trots allt, även om färgen börjar flagna lite här och var.

T.

Addictgen.

Jag får mejl om att sätta igång kommentarfunktionen igen. Varför. Varför är det viktigt. Det kanske det är, men inte för mig, det ställer mest till bekymmer. Jag har en slags addictgen. Spelar ingen roll vad jag ger mig in på, så har det en tendens att bli för mycket, för mycket av det goda.

Jag har inte tid och lust att svara på kommentarer. Det har inget med kommentarerna att göra. Det har med mig att göra. Jag vet att det inte är nödvändigt att svara. Att ingen kräver det. Det är bara det att jag inte kan låta bli. Och att det bara finns i min skalle. Jag vet det.

Om det inte går att kommentera. Då behöver jag inte kika efter. Jag är inte dryg. Men jag behöver koncentration.


Som sagt. För mycket av det goda.

T.

...vänner igen sen.

Makedonien andra vändan.


Bilden. Jag går alltid en kvällspromenad som en vanlig man på stadens gator, var jag än befinner mig, här är jag i Bitola, en stad i södra Makedonien.

Jag var nere för att hänga utställningen -Bilder från Bitola. Allt började med att vi fick måla om utställningshallen på stadsmuseet. Allt slutade med att jag kom i konflikt med utställningschefen, då jag lät en zigenare komma in på vernissagen, han och hans likar var förvisade till en by utanför stan och förbjudna (inofficiellt) att vistas på museet. Man ska inte alltid ta seden dit man kommer. Det var delvis min utställning, och då avgör jag vem som ska få komma på vernissage, svårare än så är det inte.

Vi blev vänner igen sen, utställningschefen och jag, det var bara viktigt för mig att göra som jag gjorde. Att bråka lite.

T.

HundraTusen (Scan)Pix.

Ibland händer det utan planering. När jag minst anar det. Oftast är det så för mig. Sprang på en kollega i trappan där jag precis bodde i ett par nätter. Ett trevligt möte bland kaffe och printar, vi ses säkert där igen, kanske kommer jag bo där ibland längre fram. Vi får se.

Planerar ännu en Islandsresa. Ska försöka ta mig ut till småbyarna nu.

En sak jag lovat berätta. Jag är en av tre som blivit nominerad till -Scanpix Stora Fotopris. Det känns såklart skitkul och smickrande. Sen att det ligger hundratusen pix i potten passar som löken på laxen. Jag är mitt uppe i flera svårfinansierade projekt, ett sådant bidrag skulle ge mig den arbetsro jag verkligen behöver just nu, ge mig möjlighet till nödvändig koncentration. Det är bara att hoppas.

Se: http://www.scanpix.se/fotopriset/index.html

T.

Inneskribenter.

Recensenter och inneskribenter berör mig inte ett smack. Det vet väl alla, att recensenterna oftast inte läser boken, lyssnar på skivan eller tittar på filmen. Så är det. Det vet väl alla. Det fick vi bevis på i våras. Hur fan skulle de hinna med det. Ibland är en bok på över femhundra sidor, det tar ett par dar att läsa, i alla fall för mig. Hur skulle en sådan recension i så fall betala sig. Det kan jag undra. Nä, det handlar mer om ett humör, det vet väl alla.

Polarn. Var stolt och stark.

T.

Jag Klarar Mig.

I en liten kvart på Erstagatan, en gammal gata i stora huvudstan, en gata jag aldrig vandrat. I hörnet står gitarrerna och på bordet ligger gammalt brass. Här bor jag i natt. Jag klarar mig. Jag varken spelar eller röker.

Känner svarta november krypa närmre, men jag klarar mig, för jag tror på kärleken, på romantiken, på de stora drömmarna, jag klarar mig då, jag gör alltid det.

T.

Min Generation.

Det är väl vi som kallas den ironiska generationen. Det är vad jag hört i alla fall.

T.

Tänk Er...

...att någon lutar kameran för mycket. Tänk er att någon ställer oskarpt. Tänk er att någon använder photoshop.

Tänk er någon måla kvadratiska ansikten. Tänk er någon vända på perspektiven. Tänk er någon måla i akryl.

Fy fan. Så kan vi inte ha det.

T.

Till Morsan.

Är i Reykjavik och knäpper. Tror att det är viktigt att få in en personlig ingång i projekten. Min morsa ville alltid till Island, men det blev aldrig så, och nu är hon en ängel. Detta är till dig morsan.

Som när Patrik Svensson på Sydsvenskan skrev om -En Blues från Landskrona. Min och Pibes bok.

"Och man tänker direkt att om alla småstäder haft författare som Bergh och fotografer som Johnsson hade de nog mått bättre. För städer behöver skrivas. De behöver skildras och omvärderas. Som platser och som sociala sammanhang."

T.

En Sann Skröna.

Den stolta Vikinga Konungen seglade mot ön. Den vackra gröna ön. Han fann ett paradis. Ett paradis han ville ha för sig själv. Därför döpte han ön till Island. Ett namn som skulle hålla andra sjöfarare borta (till skillnad från Grönland).

Nja, det är nog inte riktigt sant säger doktoranden på Nordiska Institutionen. -Låter mer som en skröna.

Jag gillar historen och vill att den ska vara sann. Därför är den sann.

T.

Tvär.

Någon tycker att jag bör göra en bok om Christiania, en bok med mina bilder och där jag skriver själv, någon som tycker att jag både skriver och knäpper bra. Det tycker jag med. Ibland. Problemet är bara att jag blir tvär när någon berättar för mig vad jag bör göra. Förstår att det var ett förslag i all välmening. Men kan inte hjälpa det. Sorry. Sådan är jag. Det är inte som jag är dryg. Det är bara som jag är Thomas. En liten pojke.

Vi pratade om ett porträtt av mig. Hur det skulle se ut. Hon sa, -Med en stor slickepinne, en polkagris. Hur tänker du då, sa jag. -Jo, som ett barn, du ser världen som ett litet barn, svarade hon och log.

Det lät vackert i mina öron.


Bevakade en Wiehespelning i lördags. Här ser ni kommersen efter. Han var bra, Wiehe, gött att höra att någon i detta arma land som öppnar käften och säger något vettigt. Använder sin plats i etern.

Ungefär som Sture. -"...kriga för dollars och kors, arbetstillfällen på ställen som Bofors. Vi säljer bomber, granater till totalitära stater, kemikalier, opiater, till småbarn på gator, man kan backa en diktator, rucka på principer, rentav hjälpa till att tysta dom få som begriper. Men ny lag e bara yta, för en ny lag kan man bryta, domarn kan man pröjsa, hela juryn kan man byta, tjänstemän kan man muta, vittnen kan man skjuta, du ja vet vad som ska till för att få det sjuka å sluta...vanligt hyfs å sunt förnuft..."

Eller hur Calle B.

T.

Ps. Berättar sen.

Älskade Hundar.

Jag har något roligt att berätta. Men inte idag.


T.

FilmTajm.

Om man vill se bra film på lördag. Då kan man gå till biograf Kino i Lund. Där visas filmen om Sture, han från reggaebandet Svenska Akademien, klockan 12:00 på dagen.

Regi: Bengt Andersson och Tomas Olsson.

Filmfoto: Thomas H Johnsson (jag).

Bor ni lite längre upp i landet. Misströsta inte. Filmen kommer att visas under Uppsala Kortfilmsfestival. Två visningar blir det där.

Är det så att man inte kan komma dit. Då blir det att slå på TV´n under hösten/vintern för att få se filmen.

T.

Ps. Fick ett mycket trevligt telefonsamtal i morse. Återkommer om det längre fram. Det är tydligen lite hemligt än så länge. Men likförbannat både kul och smickrande.

Att Göra Det.

Fotografi För Välfärd.
Vädret var inte på vår sida. Men skam den som ger upp för en sådan sak. I Malmö regnade det regelbundet, vilket resulterade i ett relativt lågt besökarantal, dock kom det än del folk under uppehållen. En bra sak för mig, var att jag träffade en kompis som jag inte sett på cirka femton år, så kan det bli när när man står ute hela dagen och trotsar Njord. Andreas hälsar att Aluma i Malmö tar emot alla printarna och att de kommer hänga på deras kontor för försäljning. De kommer att göra något om det redan nu i oktobernumret. Alltså fortsätter vårt upprop inomhus.

Camilla hälsar från Göteborg: Allt gick väldigt bra, över förväntan tycker jag nog allt. Jag fick hjälp med hängningen av Camilla, Simon och Elisabeth som alla var med och ställde ut. Det var väldigt bra att ha utställning där vi hade den (Vasaplatsen) för det är en allé av träd och i allén så är det en gång och cykelbana vilket gör att det passaerar mkt folk hela tiden. Och jättemånga människor stannade till och tittade på bilderna. Och inte bara slötittade utan de läste och tittade på bilderna aktivt vilket var skitkul. Att det var bokmässa den helgen var ju inte dåligt precis. Många frågade varför vi ställde ut och tyckte att det var ett bra initiativ när de fick höra varför. Fick ett förslag av en tant som tyckte vi skulle trycka en bok med bilderna som Faktumförsäljarna skulle sälja tillsammans med tidningen.
Vi hade tur med vädret. Jag drog på mig stövlarna och som förutspått då jag gör detta så slutar det regna. Det om kanske lite dugg vid två tillfällen men det skada inte bilderna något. Och när det kom till akutionen då så fick jag in 400 kronor. Vi är på gång med ett samarbete med Faktum. Återkommer i frågan.

Björn rapporterar från Stockholm. Det var en intressant dag i humlegården, Stockholm. Allt började väl med att regnet bara öste ned så att jag och Oscar Sandberg, som hjälpte mig och gruppen i sthlm, fick lov att skjuta upp själva hängningen i väntan på bättre väder. Efter ca en timme orkade vi inte stå och vänta längre utan fick lov att bli kreativa. Med hjälp av 60 meter tvättlina, ett par lagom stora pinnar, en vänligt sinnad irländare och en 24 kvadratmeter stor presenning lyckades vi till slut få upp utställningen.
Under dagen hade vi inte särskilt många besökare pga. det massiva regnandet men så fort det slutade dök det upp en hel del människor. Många rynkade bara på näsan och gick förbi medan andra stannade och tyckte att det var bra, både som initiativ och i bildväg. Den kommentar som gjorde att man kände att utställningen var värt sitt arbete bjöd tre äldre damer från öfre östermalm på. De kom glatt spatserande genom humlegården när solen äntligen hade kommit fram. De stannade nyfiket till vid doften av kultur och börjar snabbt beskåda våra bilder. Man kunde se hur de fina damerna började rynka på näsorna de inser att det minsann inte handlar om riktig kultur. Varpå de säger till varandra.

”– Men usch då, Det här är ju bara elände.
– Ja visst är det förskräckligt.
– Ja fy då, Nu går vi på teater.”

Så kunde vi se tre lurade tanter, från socialgrupp ett, dra vidare mot det som kallas finkultur.

Men det var väl det här som var meningen. Vi valde ju att inte hänga någonstans uppe på söder, där jag gissar att reaktionerna hade blivit mer positiva och vi med all säkerhet hade kunna få flera bilder sålda, utan på östermalm där vi hade chansen att vara en liten nagel i ögat på dem som inte vill se. Därför tycker jag att vi gott kan säga att stockholmsuppsättningen av FFV, trots de dåliga förhållandena blev riktigt lyckad.

Jag haft kontakt med situation Stockholm och de tar gärna emot bilderna. Återkommer i ärendet.

Jag summerar Fotografi För Välfärd med orden; -Vi gjorde det i alla fall. Det är det allt handlar om. Att göra det och att öppna käften. Till er som drog er ur, drog er ur utan att meddela, till er säger jag bara, besvära mig aldrig igen. Nä, jag är inte sur, har bara inte tid med bullshit.


Alla bör vi ha någonstans att bo. Alla.

T.

Färgerna. Och nyanserna.

Jag har egentligen jobb att göra. Uppdrag. De gnager inte, men de får vänta, för hösten är min tid. Jag älskar höstljuset. Färgerna på träden. Dricka en kopp och bara vara, sitta på en balkong eller på någon kvarglömd uteservering med tjockare tröja. Promenera vid havet, älska, kika på bra film, läsa, allt det som gör mig till människa och som får mig att känna att jag finns. Drömmarna. Att ge och känna kärlek. Det gör mig laddad. Gör mig vaken för intryck. Intryck som gör att jag kan arbeta. Intryck som gör att jag kan kritisera och reflektera, det är så jag arbetar, det är alltså ingen semester, det är på allvar.


Tror det är viktigt att se de dova färgerna i livet. Om än nyanserna. De små nyanserna. Annars kan man lika bra kröka rygg och åka till Kina, om man så säger, som jag säger.

T.

Ps. Ni som väntar på rapport om FFV ska nog inte behöva vänta allt för länge till. Men den som väntar på något gott. Den kan gott vänta.

Hjältar.

Någon skrev till mig om att i lördags dog några gamla hjältar men att flera nya föddes.

Vackert. Så vackert.


Återkommer i veckan med rapport om Fotografi För Fälfärd.

T.

Internet.

Som ni ser har jag medvetet stängt av kommentarfunktionen, och det har inget med er att göra, inget att göra med fula kommentarer heller, utan det handlar som vanligt om mig. Enbart om mig. Det fungerar just nu inte att viga tid åt att svara på inlägg. Livet har inget med internet att göra. Livet är mer än att sitta och vakta datorn. Livet bör levas på riktigt. Fysiskt. Här och nu. Jag byter ettor och nollor mot kött och blod, slänger mig på en skenande mustang och rider ut över vidderna. Följ med, du får plats, hästen är stark, jag lovar.

Men jag dricker min Laphroaig utan is, eftersom jag är en känslig jävel som inte pallar krossa isen, därför skiter jag hellre i det och dricker den utan.

T.

Ps. Jag kommer att fortsätta skriva lika oregelbundet i bloggen som tidigare. Och tackar för alla fina kommentarer jag fått.

Dessa Män.

Jag har sett sveket igen. Det mörka, fega, illaluktande sveket. Och män som kröker rygg, män som låter sig förnedras, dessa män, män som blir bedragna medan de gör det som förväntas. Det får mig att må illa. Och jag ser det om och om igen.

Det handlar inte om kyskhet.
Det handlar inte om hållfasthetslära.
Det handlar inte om mig.
Det handlar inte om min vän.


Men vildäpplena är rödare i år. Röda som en nedgående sol.

T.

Fotografi För Välfärd.

Bildgruppen Agitera drar igång Fotografi För Välfärd. Utställningen går upp samtidigt i Rörsjöparken (korsningen Amiralsgatan), Vasaplatsen (allén) och Humlegården. Lördagen den 29 september klockan 11:00 och hänger kvar till 17:00.

Bilderna kommer att plockas ner klockan 17:00 att säljas till högstbjudande på plats. Överskottet skänks till välgörande ändamål. Förslagsvis Aluma, Situation Stockholm och Faktum.

Se även: http://thomasnordbor1.blogspot.com/2007/08/malm-gteborg-stockholm.html


T.

Kärlek.

Glöm nu inte att krama varandra i helgtrafiken.


T.

Jag kallar mig Thomas.

Fick M:s nya bok i handen. Den är vad jag behövde just nu. I förra boken var jag med på ett litet hörn, han tog mig för Helsingborgare då, säkert på ren jävelskap, men mer fel kan det inte bli. Helsingborg, det värsta stället av de alla, och jag blev nästan småsur då. Det är jag inte längre. Jag gillar att bråka med honom, och tror han tycker om att bråka med mig.

Var på Mikas vernissage i lördags. En intressant fotograf som jag kan känna igen mig i, vi gör samma pryl, men med lite olika humör. Träffade Ralph där, han var lika hemlighetsfull som vanligt, fick dra orden ur honom, men han skvallra om att Irlandsboken är på gång. Blev sen inbjuden hos min vän B2 på vin och mat från havet, jag drack vatten såklart, men åt som som jag sällan skådat mat. Mätt i magen och raklång i soffan fick jag se kungen av Rosengård spela som en gud, med en undran om Preben Elkjær.

Filmen om Sture, han från Svenska Akademien, kommer att visas på både Uppsala och Umeå filmfestival. Och det står nu även klart att svt köper skiten. Om ni mot förmodan inte pallar dra runt på festivaler kan ni bara slå på tv´n i höst. Så enkelt kan det bli.

Kamera & Bild körde i veckan en liten intervju med mig, eller om det var en intervju om mig, av mig själv, kanske var det en intervju av mig, om Kamera & Bild. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag vet i alla fall att den finns på deras hemsida och att de kallar mig rebell. Jag kallar mig Thomas.

Kikade på Avedons retroutställning igår. Och vad tycker jag om den berättar jag inte.

T.

Vildhunden.

Hösten är hos mig nu. Löven ramlar av träden, regnet slår i gatan, det är sorgset och vackert, men det är min tid. Min tid för Hamburg och St Pauli, fotboll, dålig tysk division två fotboll, men det handlar väldigt lite om fotboll. Precis lika lite som att fotografi handlar om fotografi.

Jag ska leta efter vildhunden igen. Han som bodde hos mig, men som sprang bort en kväll för länge sedan, den lyckliga kvällen då solen var röd som blod och sjönk ner i havet, kvällen jag valde bort honom för något annat, kvällen då vi satt tätt ihop på ett berg av sand, kvällen då livet var enkelt, kvällen då jag blev vi. Tror jag vet var han bor nu. Tror jag vet var jag ska leta. Tror jag vet var jag hittar honom.


Bilden: Reeperbahn något år efter att vi bytt sekel.

T.

Längre Fram.

Vernissage på lördag. Utställning och boklansering. Det ska jag absolut gå på, gå själv, det bör tilläggas. Brukar sällan springa på vernissage och andra happenings, är inte riktigt min pryl, oftast lite för mycket hennarött och brokiga sjalar. Som en generalisering alltså. Fotografen är en av de få idag som fotograferar sin närmiljö, livet runt torget, bilder som blir viktiga längre fram. Jag känner honom inte, men vi träffades på min vernissage i våras. Mika Korhonen, den finske Ståkkholmaren, har plåtat Möllevången i Malmö. På tiden det blev gjort.

Det får mig att tänka på min vän C. Hon visade precis sina bilder från Ungdomshuset i Köpenhamn på Röda Sten i Göteborg. Bilderna är från tvåtusentvå, och är idag viktigare än någonsin, det sa jag till henne redan då.

Igår käkade ett pälsdjur upp min mobil, simkort, telefonbok och hela skiten. Känner mig helt jävla handikappad. Samtidigt som det är skönt på något vis. Vill ni nå mig, använd mail eller ring på dörren, vanlig post fungerar det med, tar lite längre tid bara.


Pälsdjuret på bilden har inget med texten att göra.

T.

Övergrepp.

- Vår tids rädsla för allvar, det sa Roy redan på nittiotalet. Roy som för övrigt var potatishandlarens son och bodde på samma gata som min producent.

Vi pratade om det. Och om fotografi och bild. Om den kaosartade inspelningen av - Mannen på taket. Om likriktningen inom svensk fotografi. Om det där låga taket. Om relationer och kreativt arbete. Om den där frustrerande tystnaden.

Det var ett tag sedan jag skrev. Livet har varit fyllt av prylar, en del att reda upp, och lite nya saker att sätta tänderna i. Var i Köpenhamn i veckan. Dansken är förändrad, har blivit mer trångsynt, mindre öppen. Inte långt ifrån en polisstat. Och de har det inte lätt inne på Christiania, de lever med polisiära övergrepp dagligen, anhållanden utan egentlig orsak, och media tiger i vanlig ordning.

Ibland undrar jag hur våra pressfotografer kan leva med sig själv.

Det måste fastna på negativ. Det måste in i medvetandet. -Håll käft och tig och var en god konsument, som Martin sjöng för några år sedan. Tur att någon står med ryggen rak.

T.

Malmö. Göteborg. Stockholm.

Bildgruppen Agitera drar igång Fotografi För Välfärd. Utställningen går upp samtidigt i Rörsjöparken (korsningen Amiralsgatan), Vasaplatsen (allén) och Humlegården. Lördagen den 29 september klockan 11:00 och hänger kvar till 17:00.

Bilderna kommer att plockas ner klockan 17:00 att säljas till högstbjudande på plats. Överskottet skänks till välgörande ändamål. Förslagsvis Stadsmissionen.

Följande fotografer har anmält sig och är klara. Micke Berg. Oscar Sandberg. Andreas Engman. Tobias Thunman. Sara Sjögren. Martin Hultén. Simon Preston. Johan Emanuelsson. Simon Rydén. Anders Jensen-Urstad. Göran Segeholm. Christian Andersson. Björn Edin. Camilla Svensson. Tobias Hultén. Mika Korhonen. Camilla Lindberg. Ola Nilsson. Robert Versa. Oscar Wettersten. Tobs Welander. Gustaf Johansson. Marie Rosenqvist. Elisabeth Källblad. Björn Green. Thomas H Johnsson.

Om du anmält dig tidigare och inte finns med i listan. Hör av dig igen. Om du inte anmält dig tidigare. Gör det nu. På fredag är det försent. Kontakt: info@agitera.com


Printarna bör vara minst i A3-storlek och monterade på Kapaplatta (5 mm). Respektive fotograf deltager med en till två bilder gånger tre. Dessa skickas till de ansvariga i respektive städer senast den 27 september;

Agitera - Image Group
Fågelvägen 14 b
261 41 Landskrona

Camilla Svensson
Gatsmygen 2a
414 69 Göteborg

Oscar Sandberg
Malmvägen 4a
19161 Sollentuna

Eftersom vi fotografer har en tendens att sitta och häcka i våra grottor, ser vi även detta upprop som en möjlighet att träffas, träffas och knyta kontakter.

T.

Söndag.

Minst en gång i veckan.


T.

Rutiner.

Försöker alltid gå upp vid åtta. Oftast misslyckas jag och stiger ur sängen nio istället. Går en lång promenad med jycken, märker att jag behöver den andakten, tid att reflektera över dagen och mig själv. Läser tidningen och dricker mitt kaffe. Kollar mejl och läser en del bloggar. Vissa gillar jag, andra är smånördiga på något vis, för mycket akademiskt teoriprat och för lite känslor, men jag läser i alla fall, så något har de väl. Lagom vid halv elva börjar min arbetsdag, men i gengäld slutar den tidigast vid nio. Snacket om att man måste upp klockan sju, skitsnacket, det grundar sig bara i Luthers gamla bondesamhälle. Jag har inga kor att mjölka och det går inte att prata med människor före tio i alla fall. Rutiner kan vara bra, jag tvättar den första var månad klockan fyra, har tappat nyckeln till tvättkolven, och den sitter där den sitter. Den första klockan fyra.

Var fotodomare i tidskriften Foto för ungefär ett år sedan. Månadens bilder. Ett kul men något underbetalt jobb. Det som slår mig nu. Det är att det kanske är samma sak med bloggar som med fototävlingar. Det teoretiska, tekniken, och inte det som förmedlas är det som människor går igång på. Kanske är det så enkelt. Grammatik och skärpa. Rätt och fel.


Bilden är från Berlin. Precis som de flesta bilder på den här bloggen. I morgon ska jag på möte om Fotografi För Välfärd och hoppas att jag kommer med något matnyttigt på måndag.

T.

Galjonsfigur.

Jag kommer inte att stå som galjonsfigur i någon upphovsrättsdebatt. Något tristare kan jag inte tänka mig. För mig handlar det inte om upphovsrätt, vill du använda mina bilder i privata sammanhang, gärna för mig. Bara knyck. Publicera i privata bloggar, hemsidor och i fanzine. Det är både kul och smickrande. Hör du av dig kanske jag till och med kan mejla dig bilden högupplöst. Internet ska vara anarkistisk. Det gillar jag. Men om din sajt är kommersiell som du tjänar stålar på, du får du öppna plånboken, det saken är klar. Inget mer snack om det.

Jag har sagt det tidigare. Säger det igen. Jag kommer aldrig att göra det som förväntas av mig. Och jag kommer aldrig att ge er det ni vill ha. Klart slut.

Kram.

T.

Ursäkt.

Redaktören Jens Lennartsson från Fotofeber ringde idag med en ursäkt, en ursäkt för otillåten bildanvändning, det var storsint tycker jag och godtar ursäkten (rocka på Jens). Fortfarande är det så att om du tjänar pengar på din verksamhet. Då får du även betala och en faktura är att vänta.

Nej. Jag blev inte sur.

T.

The Boys from Brutalsville.

Då stod jag där igen. Bakom gallret vid mittplan, precis nedanför engelska läktaren, jag och en polare. Han kom försent som vanligt och missade första målet. Straffmålet. Båda är vi fotbollsexperter, vi vet hur randigt bör spela, vilka spelare som ska starta och vilka som ska bänkas. Tycker vi själv. Precis som alla andra den kvällen. Likt förbannat slutar det oavgjort. Ett mål mot ett. Kanske bör Puda lyssna mer på oss. Vi som anser oss veta. På pappret har vi ett grymt lag. Rent teoretiskt alltså. Men fotboll är fan inte teori, precis lika lite som fotografi är teori, det handlar om känsla och en vilja att vara delaktiv i livet.


Bilden. Jag åkte med mina polare genom gamla öst. De skulle spela tillsammans med Antiseen, the boys från Brutalsville, pojkarna som kompade GG Allin på -Murder Junkies. Vi träffades i Karl Marx Stadt. Grymt trevliga grabbar de där jänkarna. Grabbar som vill vara en del av livet.

En kul sak då. Morgonen efter, vid frukost, då satt sångaren och käkade cornflakes med mjölk. Han som natten innan slagit sig själv i pannan med ett basebollträ, ett basebollträ inlindat i taggtråd, blodet skvätte, det lovar jag. Visserligen hade han ett plåster i pannan nu, men i alla fall, cornflakes med mjölk.

T.

...in i min närbutik.

Jag skulle vara glad idag. Filmen, den om Sture, han från Svenska Akademien. Den filmen är klar att visas på Umeå Internationella Filmfestival. -Självklart ska den visas, sa hon den där filmansvarige till min producent när han ringde upp. Sådant gör mig glad.


Killen i närbutiken, där jag handlar min tidning och min mjölk, han från Irak. Han jag brukar prata fotboll med. Idag blev sjutton personer från hans familj dödade och den stora världen kröp rakt in i min närbutik.

T.

Varför.

Började veckan med ett krönikörporträtt. Lättsamt och glättigt lät bildinstruktionen från kunden. Lättsamt och glättigt är inte riktigt min pryl, vi gör det på mitt sätt, lät svaret från mig. Och så blev det. Jag bad kunden mejla över krönikan, mest för att känna av tonen, se där, snabbt hittade jag en ingång och båda parter är nöjda. Så bra det kan bli när man gör saker tillsammans.

Fick ett samtal från en journalist som undrade varför vi drar igång Fotografi För Välfärd. Varför. Någon mer som undrar.

Igår släppte det. Ryggsäcken av malande oro. Det blir fan film av skiten. Var på möte hos klipparen tillika min vän B2, nya klippgrepp och jag lättade upp, så jävla inspirerande. Det är viktigt att våga prova nya vägar när den första inte funkar. När man kört fel. Våga hålla kartan uppochner. Det var precis vad vi gjorde, och nu kör vi så det ryker igen, hela vägen från dakar till paris.

T.

Dansbandsfestival.

Kanske gör man ett fel när man tror att man kan få ha sin egen verklighet.


Svenska rättsväsendet upprättade en tillfällig polisstation, under reggaefesten i Uppsala, för att kunna ta kroppsvätskor på festivalbesökare. Jag är inte drogförespråkare, det vill jag poängtera för jag har sett baksidan inifrån, men är inte heller förespråkare av en polisstat. Tvåhundrafemtio person greps, då det kunde påvisas cannabisbruk, många var s k förstagångsförbrytare. För övrigt kunde polisen inte rapportera om något nämnvärt antal våldsbrott eller stölder.

Hörde talas om en dansbandsfestival...

T.

Att Överleva.

Vad fan ska vi göra idag Kenta, ska vi kröka eller tända på, eller vad fan ska vi göra.

Just nu händer det mycket och lite samtidigt. Har varit upptagen med ett reklamjobb. Ja, just det, tro det eller ej, reklamjobb. Pengar, pojkar och flickor, pengar. Alla behöver vi pengar, men får akta oss att de inte blir ett självändamål, pengarna, det gäller bara att överleva. Det är vad allt handlar om. Att överleva och försöka göra sin egen pryl.


Har berört ämnet tidigare. Fotoutbildning. Nu är det snart hög tid för några att inta mörkrum och skärmar. Egentligen är det inte nödvändigt med officiell utbildning, men det jag anser som skolans största fördel, det är tid, man köper sig tid och bör då se csn som kulturstöd. Vilken lyx att få tryggad inkomst under några år. Cirka sjutusen i månaden samtidigt som du gör vad du vill. Då gäller det att använda sin tid rätt. Arbeta strategiskt. Arbeta mot sig själv. Det är det som är hemligheten, man måste förstå att hela tiden arbeta till sig själv, att uppgifter som tilldelas inte görs för uppgiftens skull, utan för en själv och till en själv. Skit i intyg och andra papper. Skit i uppgifter som inte ger något. Var olydig och gå din egen väg. Koncentrera dig på dina bilder och se till att skapa kontakter. Det är det som räknas. Under utbildningen ska du utanför undervisningen, arbeta med din portfölj, börja göra jobb eller egna projekt, starta upp eget bolag. När skolan är slut, då bör allt sådant vara klart, då står du där ensam på egna ben utan bidragsinkomst och måste överleva.

Still Rocking. Pojkar och flickor.

T.

God El.

Ångloken hade sin tid. Tryggheten hade sin tid. Du följer väl med till Barcelona och spelar golf när det faller.


När jag likförbannat konsumerar el, för det gör jag en del, då kan jag lika bra välja marknadens billigaste bolag. Sen att bolaget arbetar med en miljöpolicy, och skänker all avkastning till exempelvis Rädda Barnen eller Stockholms Stadsmission gör mitt val inte mindre angeläget. Det bästa är att jag bara fyller i mina uppgifter i formuläret på webbplatsen. Sen fixar elbolaget resten. Skitbra för en sådan som mig, som inte orkar krångla, som bara vill att allt sådant ska funka helt utan klabb.

Jag gick över idag. Mest i brist på annan sysselsättning bör nämnas.

Länk: http://www.godel.se/

T.

Se eller Hör.

Har du aldrig haft en häst. Då har du inte haft någonting.


Vi tog de gula cyklarna över ön. M och jag. Jag hade uppdrag att knäppa fina bilder som stryker medhårs, digitala bilder för stålar, stålar som gör att jag kan pynta för hyra och käk.

På båten träffar vi en riktigt snygg tjej, en tjej som ler under lugg, och som vill att vi ska fylla i en blankett. En blankett om hur vi upplever färden över. Det gör vi gärna. Vi upplever resan över förväntan, för vi får sitta vid hennes bord, ett bord under ytan. Och hon har ett leende som jag tycker mig känna igen. Och med henne vill jag tillbringa natten. Det var så det blev.

T.

Fly. Fly. Butterfly.

Att fly. När det stod klart att sverigedemokraterna fått så många mandat som de fick. En måndag var det. Då kände jag att det var nog. Jag drar, flyttar från stan, bygger upp mitt liv någon annanstans. Jag skämdes över att vara landskronit. Jag hade bestämt mig.

Det var då min kvinna kom in och sa till mig, -det är nu du måste stanna. Stanna och slåss för alternativet. Nu är det är viktigare än någonsin att inte fega ur och smita iväg.

Hon hade så jävla rätt.

T.

Varmkorv med 7-up.

Förstår ni hur viktigt det är. Ni står som symbol. Det har alltid varit så. I alla fall så länge jag kan minnas. Och antagligen tidigare än så med, det har jag hört av gubbarna, gubbarna som aldrig blir nöjda.

- Går det bra för laget går det bra för stan. Det är så dom säger.

Var där med farsan igår. Det var han som tog med mig första gången. Då mot bajen, då jag fick varmkorv och 7-up, jag och farsan på sittplats. Varför förstår jag inte än i dag. Aldrig efter det har vi satt vår fot på sittplats. Inte jag i alla fall. Kanske fick vi nog då, och korven kanske var bättre, vad vet jag. Vi såg bajen spöa randigt någon gång i slutet av sjuttiotalet, mest såg jag nog min korv, men jag minns känslan. Farsan och jag på fotboll.

En farsa ska lära sina söner offside. En uppgift farsor har. Det gjorde min farsa. Och det gjorde Anders farsa med, men Anders farsa söp för mycket, söp och spelade bort cirkuspengarna på hästar. Det gjorde aldrig min farsa. Anders farsa är misslyckad i andras ögon. Det är inte min farsa, och jag är jävligt stolt över honom, för han har byggt BK Frams klubbhus och spelat i Skromberga på femtiotalet.

Igår. Jag och farsan uppe till höger om klacken, klacken som inte riktigt finns längre, där på engelska läktaren högst upp lite åt höger stod vi. Han gick i vredesmod en bit in på andra, farsan, och jag gick ner till nätet vid mittplan, till vanliga platsen. Jag har lämnat innan full tid en gång tidigare. Det gör jag aldrig om.

Förstår ni hur viktigt det är.

T.

Ingmar.

Jag gillade honom aldrig då. Trodde jag. Jag stod på Widerbergs sida, som om det handlade om det, att välja sida. Som om Bo och Ingmar var någon slags rivaler. De var ju aldrig det. De berättade bara olika historier om samma sak.

Kommer ihåg, då på filmskolan, när min vän Fredrik kom hem med en hel låda Bergmanfilmer. Filmer han fått uppskickat av sin bror, filmer på kassett, vhs, och jag var mest skeptiskt. -Det sjunde inseglet skrattade jag åt. Poppe som pajas, kunde inte se längre då, hade redan bestämt mig. Men sedan, efter tredje filmen, då började det hända saker. Poesin kom in och jag öppnade upp. Det bär jag med mig från Ingmar, poesin i filmen, poesin i storyn. Det har jag försökt ta till mig. Han har nog betytt mer för den svenska filmen än för mig. Ingmar har betytt mer för den internationella filmen än vi kan förstå. Bergman är ett begrepp. Och nu är han borta. Han med. De dör. De gamla hjältarna ramlar av en efter en.

T.

Ha roligt.

Att bestämma sig.


Tror på att bestämma sig. Nyfikenhet. Hårt arbete och engagemang. Begåvningen ligger möjligen i att inte ge sig och att klara refuseringar. För min egen del handlar det ofta om att stilla en rastlöshet. En rastlöshet som tidigare kunde ta sig något destruktiva uttryck. Vad är bäst, arbeta ihjäl sig, eller det andra. Egentligen -same shit but different. Möjligen är det ena mer accepterat och följer den utstakade normen. Det är så lätt att moralisera.

Jag funderar över hösten. Det är min årstid, hösten, en årstid med mitt ljus. Det blir mindre föreläsningar och mer knäppande. Har några projekt att styra upp, nordbor ligger närmast, fick precis reda på att Kulturkontakt Nord beviljar oss ett stöd på 20 000 euro. Det innebär att Nordisk Kulturfond går in med en kvarts miljon. Budgeten börjar gå ihop, saknar i runda slängar 40 000 kronor, det måste vi arbeta vidare med.

Ramade bilder nere i mitt labb. Ett riktigt analogt labb med röd lampa i taket, kopieringsapparater, sköljar och skålar. Det är fotografi på riktigt. Lukta fix och dricka hof, romantiskt värre, och fan så mycket roligare än att sitta framför skärmen. Jag är inte bakåtsträvare. Bara romantiker.

Det är väl det allt handlar om. Att ha roligt. Att göra det roligaste man vet. Sen vad andra tycker är skitsamma. Nästan. Arbetet dit kan vara nog så hårt, det får man ta, för det är skoj på samma gång.

T.

Fotografi För Välfärd.

Här är andra listan på fotografer som anmält sig till uppropet och utställningen -Fotografi För Välfärd.

Micke Berg.

Oscar Sandberg.

Sebastian Svensson.

Andreas Engman.

Tobias Thunman.

Sara Sjögren.

Martin Hultén.

Johan Emanuelsson.

Tobs Welander.

Simon Rydén.

Christian Andersson.

Björn Edin.

Camilla Svensson.

Tobias Hultén.

Mika Korhonen.

Camilla Lindberg.

Thomas H Johnsson.


Kryp ur era hålor och anmäl er på: info@agitera.com

Vidare info kommer att komma upp här på bloggen längre fram.

T.

Landskrona.

Landskrona. Min älskade stad, stan som släpats i skiten hela året, stan med högst kriminalitet enligt statistiken. Landskrona. Min älskade stad, stan som förgyllt debattsidorna veckovis, stan med invandrarfientliga invånare. Landskrona. Min älskade stad, stan som burit krisstämpeln över ett decennium, stan med bidragstagare och hög arbetslöshet.

Det är inte mitt Landskrona. Jag ser mer.

Han slog igen dörren och vred om nyckeln. Slängde ett snabbt öga upp mot trappan. Ingen där. Vek sedan ner mot porten och ut på gatan. Stod stilla en stund och andades, långa djupa andetag, luften var redan varm och solens första strålar letade sig in över parkeringen. Han kände sig lugn och fridfull. Tände en Marlboro och tittade sig omkring, det spelade ingen roll vilken väg han tog, han kände väl till båda hållen. Det var ingen brådska. Han hade hela dagen på sig och numret var nerklottrat på cigarettasken. Till höger låg skolan, den var tom av skollediga barn, bara någon morgontidigt joggare skyndade långsamt över skolgården. Till vänster låg parken, en grön lummig park som inhyste både teater och lekplats. Varje sommar i augusti fylldes parken med reggaemusik, en återkommande gratisfestival, peps hade spelat där förra sommaren. Peps med blodsbandet, inte bluesbandet, han gillade blodsbandet bättre och kunde fortfarande höra hög standard eka mellan de gamla bokarna.

Som vanlig var han först på plats. Han satt sig på uteserveringen och libanesen som drev caféet kom ut med bryggkaffe, två ostfrallor med paprika, ett glas apelsinjuce och dagens tidning. De slängde varandra några vänskapliga ord innan libanesen skyndade vidare in igen. Han haltade märkbart, libanesen, det var skador från kriget, kriget han flytt från med sin familj då han skapat ett nytt liv här. Flera år innan problemen började komma.

Han slog upp tidningen, skummade igenom ettan, stannade till vid en liten notis om alliansens utförsäljningar. Långsamt började det gå upp för honom, det han länge anat men inte vågat ta in, att allt har ett pris. Allt går att köpas. Att allt gick att sätta pris på. Han tog upp cigarettasken, tände en Marlboro, flackade med blicken över asken. Jag har hela dagen på mig, tänkte han belåtet när han såg numret igen. Han kände sig självsäker, inte alls nervös som kvällen innan, all oro var som bortblåst när han vaknat i lägenheten. Det tog han som bevis på det rättfärdiga i hans handlande.

T.

Medan Sverige står still.

Var och köpte pocketböcker. Ta fyra betala för tre. Pocket är bra och billigt. Jag har blivit helt torsk på deckare. Köpte tre sådana, samt en Birgitta Stenberg, för om henne har jag snappat upp om på någon annan blogg. Det är inte deckare, det är något annat, vill liksom göra rummet större. Få högre i tak. Litteratur är annars mest förströelse för mig, men jag börjar gilla ord, ord som betyder något. Inte helt vanligt idag. Deckare försvinner från mig samtidigt som jag slår igen pärmen. Och det är det som är hela prylen, spännande, lättsmält och ofta helt underbar litteratur.

Jag har aldrig sett mig själv som litterärt bevandrad, ännu mindre som litterärt begåvad, jag skriver med ett behov av att snabbt kunna lätta på trycket. Ibland kan det hamna mindre genomtänkta formuleringar här. Jag tar mig den rätten. En då obekant kollega skrev till mig om att han följer bloggen, och menar att den är något annat än en -läs vad jag äter till lunch blogg. Han skrev vidare att han är tacksam över att jag skriver och att jag gör det bra. Det gör mig såklart väldigt glad och stolt, samtidigt som det bekymrar mig, det bär med sig ett visst ansvar. Ett ansvar jag inte alltid kan bära. Därför är det viktigt att sortera, ta egen ställning, och tänka själv. Jag skriver vad jag tycker. Om att andra tycker fel. Om hur det borde vara i min värld. Se mig gärna som uppviglare (ett epitet jag tycker om), men aldrig som sanningssägare, och ännu mindre som skribent. Först och främst är jag Thomas, han tycker om att skriva, och han gillar att ni läser. Men viktigast i sammanhanget är ändå alltid Thomas. Det är nödvändigt att förstå det. Han kommer ändå aldrig att ge er det ni vill ha.

Började med Arne Dahl. Birgitta får vänta, vänta till allt infinner sig, måhända är det koncentrationen som saknas. Jag vill verkligen ge henne en ärlig chans. Någon jag respekterar har indirekt rekommenderat henne. Därför väntar jag på ett för mig rätt läge.

Just nu har jag det skönt, men längtar till huset i skogen, får försöka komma in i ledigheten här. Det är svårt. Men känslan börjar komma, känslan av lätta axlar, hunden vid sidan, pocketboken i handen och jag själv i gräset under trädet. Som Kalles morfar ungefär. I morgon är en annan dag. Ännu finare än idag. Det får mig att le, att se det vackra, se det vackra i att bara finnas medan Sverige står still.

T.

Ledig.

Då var det klart. Någon större svensk morgontidning köper Amores Perros. Skönt. En slant i fickan och glass i solen. Det är inte svårt att dra ihop ett bildreportage. Jo, det är svårt, men på ett annat vis. Begåvningen ligger annars i att få sålt skiten, det kan vara ett tungt arbete, tyngre än att knäppa. Känner mig ibland mer som en envis försäljare än som fotograf. Arbetar man med egna projekt, som jag gör, då måste en stor tyngdpunkt ligga i att hitta finansiärer. Finansiärer och eventuella köpare. Mat på bordet, det är nödvändigt, även för mig.

Beställningsutställningen är klar och upphängd. Det har varit ett kul uppdrag, men det har tyngt mina axlar sen midsommar, nu är den på väggen och min kropp ett par kilo lättare. Läge att andas ut ett tag, försöka mig på att vara lite ledig, det var många år sedan nu. Lite rädd är jag nog. Hur ska det gå. Hur ska det gå att vara ledig. Vet inte riktigt hur man gör. Vi får se. Det går nog. Jag ska försöka i alla fall.

T.

Tyst.

Människor tiger. Det är den tystnaden som gör att farliga krafter kan få fäste. Jag vågar nog påstå att tystnaden står till skuld för mycket av vår samhällsproblematik idag. Står till skuld för extremhögerns framgångar. Skuld för sänkt a-kassa. Skuld för urholkad arbetsrätt. Skuld för snedvriden bostadspolitik. Listan kan göras längre. Mycket längre.

Det har alltid funnits tysta medlöpare. Utan medlöpare hade nationalsocialisterna inte vunnit något val i Tyskland. Hade du sagt ifrån i tid, då hade det inte blivit något krig, ingen förintelse. Det är tystnaden mina vänner. Denna jävla tystnad som är problemet. Tystnaden och alla diplomatiska försvarstal. Rädslan över att trampa någon på tårna. Rädslan att stöta sig. Det är det som stör mig mest, rädslan över att uppfattas som obekväm, rädslan över att bubblan ska spricka. I stället håller du käften och ler med god min. På bekostnad av ständig oro, magont och stress.

JM. Grattis på åttioårsdagen. Du har aldrig tigit.

T.

Holidays In the Sun.

En billig semester i andra människors skit.

Jag tänker gnälla. Låta som en pensionär. Jag tar mig den rätten. Förra veckan drog LandskronaKarnevalen genom stan. Torsdag till söndag. Människor som gräshoppor över fälten. Jag förstår inte det roliga i dessa stadsjippon. Det handlar om kommers, fylla och dålig smak. Inget annat. Absolut inget annat.

Jag förstår det inte. Det är mycket jag inte förstår numera.

Att göra det. Göra det på sitt vis. Göra det med ryggen rak. Det är viktigt. Tror det är så jag fostrat mig själv (möjligen är det Bo). Någon i min krets fungerar likadant. Han har en bok som måste ut, måste ut nu, då ger han ut den. Spelar ingen roll vad förlaget säger. Han ger ut den själv. Jag har sagt det innan. Säger det igen. -Att göra det, det är vad det handlar om, att göra det själv.

Lär av det.

T.

Vi Behöver Bli Fler.

Här är andra listan på fotografer som anmält sig till uppropet och utställningen -Fotografi För Välfärd.

Micke Berg.

Oscar Sandberg.

Andreas Engman.

Tobias Thunman.

Sara Sjögren.

Martin Hultén.

Johan Emanuelsson.

Simon Rydén.

Christian Andersson.

Björn Edin.

Camilla Svensson.

Tobias Hultén.

Mika Korhonen.

Camilla Lindberg.

Thomas H Johnsson.


Kryp ur era hålor och anmäl er på: info@agitera.com

Vidare info kommer att komma upp här på bloggen.

T.

Fotografi För Välfärd.

Fotografer. Förena er. Vet att några hundratal läser här varje vecka. Fega inte. Var med. Tveka inte. Skicka länken vidare. Sprid uppropet.

Fotografi För Välfärd.
Sverige Förändras. Nedmonterad välfärd. Taket blir lägre. Extremhögern vinner mark och blir rumsren. De marknadsekonomiska krafterna blir allt starkare. Demokratin haltar. Hyresrätter blir bostadsrätter i ren spekulation. Statliga företag reas ut. Sjuk och -äldrevård skärs ner. Arbetsrätten urholkas. Klyftorna ökar. Skattemiljarder spekuleras bort. Sverige förändras.

Walker Evans gjorde det.
Jacob Riis gjorde det.

Nu gör vi det.

Bildgruppen Agitera drar igång den kollektiva utställningen -Fotografi För Välfärd. Vi uppmanar sveriges fotografer att vara med. Ingen snobbig personlig inbjudan. Alla fotografer får vara med. Alla som kan ställa sig bakom uppropet. Deltag med en till två printar. Det är inte tävling. Det är samhällsengagerande fotografi. Fotografi som samtidsreflektion. Använd möjligheten av bildens kraft nu. Bildens kraft till debatt.

Fotografi För Välfärd är tänkt att gå upp samtidigt i Malmö och Stockholm under hösten. Mer information kommer.

Skicka en anmälan redan idag: info@agitera.com

Fotografer. Förena er.

T.

SjälvMedicinering.

Som frilansfotograf är jag aldrig ledig. Bestämmer visserligen hyfsat öven min egen tid. När. Var. Hur. Men det finns alltid arbete som måste göras, är det inte uppdrag, då är det egen marknadsföring, bokföring, genomgång av ny utrustning. Egna projekt. Jag klagar inte. Det är när jag arbetar som demonerna håller sig borta. Min rastlöshet stillas. Arbete blir som en slags självmedicinering.


Läser forskarrapporter och bloggar. Det förs debatt om metadonets vara eller inte vara. Man ska inte glömma att det är en drog som andra. Som morfin. Som valium. Som treo. Som alla andra mediciner. Och bör debatteras utifrån det. Jag ser saken ganska enkelt, kan metadon ge missbrukaren en chans att komma tillbaka, tillbaka till ett anständigt liv, då är det inte mycket att orda om. Har personligen ingen djupare erfarenhet av just heroin/metadon, men är inte helt novis heller, och flertalet av mina vänner har dött i överdoser. Rent ärligt börjar det bli tunt i den gamla kretsen. Det är många som ramlat av genom åren. De som finns kvar är lätträknade. Om nu en medicin som metadon kan hjälpa människor att överleva. Vad kan då problemet vara.

"Var är alla polarna. Hur många lever kvar. Hur många finns på kyrkogårn. Hur många går på stan. Knarket tog dom flesta. Kröken tog en liten del. Kvar är bara de bästa, de som inte gjorde fel. Det var så lätt att vara ung och skita blankt i svennestyl. Drömmen att bli en centans kung, bara flumma omkring med ett smile." /Eva och Kenta.

Det pratas om att byta ut den ena drogen mot den andra. Sant. Så är det. Men hur många s k svenssons skulle klara helgen utan groggen. Tror inte det är många. Det är såklart inte bra. Men ta bort groggen och se vad som händer. Det skulle vara politiskt självmord. Den saken är klar. Snacket om nolltolerans är bara en bluff. Nolltolerans mot vad.

"Jag har gjort uppror mot allt det gamla. Så inskränkt det var, och så trist. Men ruset kunde förvandla, en ung rebell till ligist. Era regler kränker min stolthet. Ni får mig att vilja spy. Jag står utanför era lagar. Flyger högt över eran dy. Heroinet är du min älskling, så fodrande och så varm, att hjärnan kan börja brinna, när jag trycker dig mot min arm." /Ulf Dageby från filmen -Ett anständigt liv.

Arbete är mitt metadon.

T.

FlumVänster.

Blev i fredags officiellt benämnd, under insändare i Helsingborgs Dagblad, som flumvänster. Det kan jag nog ta. Vet dock inte riktigt vad flumvänster innebär, men förstår att det inte är menat som ett positivt epitet, mer som ett skällsord. Jag har aldrig varit aktiv i något parti. Varken till höger eller vänster. Tror inte alltid på partipolitik. Vill inte huka under en röd, grön, blå eller brun fana. Vill inte huka över huvud taget. Möjligen stå upprätt vid en svart, men får passa mig att inte svärtan börjar skifta i blått eller brunt, det är lätt hänt. Svart bleks ofta i solens sken. När livet blir för lätt och tryggheten knackar på dörren.

Men det är nog så. Jag kan nog kanske vara flumvänster ibland. -Flumvänster. Smaka på ordet, det smakar faktiskt riktigt gott, låter vackert på något vis. -Flumvänster.

Och jag bad säkert om det.

T.

Chans att Hänga På.

Ibland undrar jag. Undrar varför en del människor lägger problemen i första rummet. Funderar, vänder och vrider. Varför inte bara göra det man verkligen vill. Bara göra det. Göra det för att man måste. För att man måste inför sig själv. Allting löser sig på vägen. Det gör faktiskt det.

-Jag skulle gärna vilja måla. Om jag bara hade haft ett staffli...

Hoppa på tåget nu. Det står inte många sekunder inne på station. Bara kliv på och se var du hamnar. Man kan alltid hoppa av i farten, kan visserligen göra ont, men smärtan ingår i det som kallas herre över sitt eget liv.

Porträtt 3.

Det började med ett par snabbmixade mp3:or i min inbox. Låtar som lät lite som äldre lantlig pop/punk. Bandet skulle lanseras i Tyskland inom kort och de behövde press och promotionporträtt. Bilder som skulle användas till flyers, affisch och web. När jag träffade musikerna fick jag en direkt känsla av att fronta basisten och inte sångaren som det var tänkt. Efter lite diskussion blev det som jag ville. Basisten hade det utseende som krävdes. Det är viktigt att förstå att det handlar om att sälja musiken. Göra artisten spännande. Hur krasst det än kan låta.

Jag körde runt i den skånska landsbygden för att hitta en lämplig miljö. Stad kontra glesbygd. Lite Australien. Fann vad jag sökte. Bokade in tid för plåtning. En riktigt kylig vårdag för fyra år sedan. Uppställning och max tio snabba knäpp med lånad x-pan. In i bilen till värmen och iväg. Klart.


Bandet skulle iväg till Berlin veckan efter. Där såg jag min chans att hänga på, få riktiga bilder, försök till bilder under ytan. Få möjlighet till samtal. Redan på båten från Trelleborg började det, bråk i bandet, gräl med hårda ord. Och jag mitt i allt ihop oavbrutet knäppandes. Sedan dagar i Kreuzberg med ständigt festande. Spelningar som urartade. Jag levde med bandet. Dag som natt. Knäppte allt. Sov på en luftmadrass i samma kvart. Gick på samma krogar. Hängde i samma backstagesrum. Träffade spännande människor. Träffade mindre spännande människor. Och passade på att ta några hundbilder, det gör jag alltid, var jag än är.


Tror den sv/v bilden är mer ärlig. Är i alla fall mer av vad jag kände och upplevde med det där bandet. Alltså. Medan jag samtalar eller lever knäpper jag mina bilder. Lågmält och försiktigt. Snabbt och pang på. Allt beroende av känslan för stunden. Det blir bilder som inte levereras. Bilder som kunden inte är intresserad av. Kunden har oftast beställt de där imageporträtten. Det är kul det med, det ska inte förnekas, ett ömsesidigt samarbete helt enkelt. Men porträtt är det inte.

En annan sak. Det finns fortfarande några fåtal exemplar kvar av boken -En Blues från Landskrona. 150 kronor plus frakt. Släng iväg ett mejl så fixar jag att boken (signerad) ligger i din brevlåda pronto. Kanske skön sommarläsning. Vem vet.

E-post: thomas.h.johnsson@agitera.com

T.

Le manége de M.

Sommaren regnar bort läser jag. Jag gillar regn. Det är mysigt att läsa bok vid regnblött fönster. Flickorna blir vackrare i regnvått hår. Det är en viss romantik att springa genom regnet hand i hand. Regn skapar minnen för mig. Det finns en bild som jag alltid bär med mig. Fotografen heter Robert Doisneau och bilden är tagen i Barré 1955. Le manége de M. Det var nog den bild som fick mig att börja fotografera, eller i alla fall fick mig att förstå att fotografi inte alltid handlar om att leverera information, utan snarare om att förmedla känslor.

T.

Amores Perros.

Ståkkolm då. Mitt Ståkkolm för en sådär tio tolv år sedan. Nattöl på Kvarnen eller Carmen. Sedan. Nygräddade frallor hos bagaren på Tjärehovsgatan. Sådär någon gång vid halv tre på morgonen. Mörkt, ruggigt, och nästan bakfull. Om och om igen.

Ståkkolm nu. Kärlek. Heineken och lyxig husmans på Blå Dörren. Hand i hand i regnet nedför Götgatan. Planket. Bilder på ett plank. Bra initiativ, synlig fotografi, med en del riktigt bra printar, och några andra lite mer arty. Sedan ensam igen. Ensam genom natten. Och bagaren på Tjärehovsgatan finns inte längre.

Lundell sa något om att Ståkkolms gator blivit som en catwalk. Kanske har han rätt. Känner ingen större skillnad från nittiofem. Lite mindre imponerad bara. Snarare är det väl så att hela västvärlden har blivit som en catwalk. Ungefär åttionio.

Behöver få in lite slantar. Arbeta. Arbeta. Arbeta. Behöver alltid få in lite stålar. Håller på att dra ihop ett bildreportage. Inte rätt tid att försöka sälja sådant just nu. Det är visserligen aldrig rätt tid för det i Sverige. Har lite kontakter. Vi får se. Jag kallar det Amores Perros. Någon gång ska väl alla mina hundbilder komma till nytta. Bilden är såklart därifrån och plåtades i mitten på maj i år.


T.

Sture.

Han som vi lärt känna som Sture Allén d.y. Han den där ilskna och ettrige, men så jävla reko, frontkillen i proggreggaebandet Svenska Akademien. Hans soloprojekt, Stures Dansorkester, är inte inte helt obegåvat det heller. Stundtals riktigt bra faktiskt. Mjukt, rakt och ärligt känns det som.


Filmen om musikern Carl-Martin Vikingsson, även kallad Sture, är nu klar för visning. Ni som är nyfikna och intresserade kan förvärva den som DVD (endast 100 exemplar) på Svenska Akademiens hemsida, reggaebandet då alltså, ett fint litet personporträtt på 22 minuter. Om ni tillhör den kategori människor som inte konsumerar i onödan, då får ni ge er till tåls till höstens filmfestivaler, eller eventuellt Musikbyrån på SVT i vinter. Ett annat tips är annars att DVD-film är lätt att piratkopiera. Och denna har inget kopieringsskydd. Ingen uppmaning. Bara ett tips. Väljer ni att betala för filmen, ja då har jag och de övriga i teamet möjlighet att fortsätta göra film, men för SFI kvittar det lika, om vi gör film eller ej. Eller hur Tove.

Såklart är det jag som plåtat filmen. Om ni nu fick för er något annat.

T.

ps. är fortfarande ute på viss vift och har veckan fullproppad. kunde bara inte hålla tassarna borta från macbooken. höres snart igen.

Stjärnkocken.

Porträtt 2.

Jag skulle knäppa ett porträtt till Svenska Gastronomiska Akademien. Ett porträtt som skulle användas i samband med lanseringen av utmärkelsen Årets Kock. Jag träffade stjärnkocken på en inte helt okänd gourmékrog i huvudstaden. Vi satt och snackade en stund, tanken var att bilden skulle tas i köket, med kocken iförd arbetskläder. Under samtalets gång kom vi in på bakgrund. Ungdomsår och musik. Det visade sig att stjärnkocken varit punkare i tonåren. Kul tänkte jag. Det måste vi få in i bilden på något vis. En mohikanfrilla såklart. Han ställde sig dock mycket tveksam till min idé. Riktigt avvisande faktiskt. En halv flaska Jack Daniels, två paket Marlboro, och några glas av Carlshamns Flaggpunsch senare. Nu tyckte vår stjärnkock att mitt porträttförslag lät bättre. En skäggtrimmer budades snabbt in. Lika bra att skynda innan han ångrar sig tänkte jag. Nedan ser du resultatet.


Nä. Det var ljug. Men hade kunnat varit så. Ni vet vad jag menar.

Bilden är tagen i Falun. När jag och AIG ställde ut på Dalarnas Museum i höstas. Porträttet föreställer kocken på restaurang Kopparhatten. Han serverade oss mycket god mat i dagarna två. En mästare.

Nu sticker jag till ståkkolm. Kanske besöker jag den där gourmékrogen. Vi får se.

T.

Ett försök. Ett test. En övning.

A i Cattis koloni. I vackert kvällsljus. I all enkelthet.


Hon är inte här. Hon är där, dit jag ska på torsdag, då jag åker förstaklass. Lyxigt för en arbetarunge. Billigare än man tror. Fortfarande lyxigt.

Ett försök. Ett test. En övning. Vi kallar det rock i väntan på synth.

T.

I en Orange Agfakartong.

MidsommarGåtan. Tydligen en överkursgåta för många. Både vinnare och svar finner ni i texten.

Porträtt 1.

Att ta porträtt, det är enligt mig den svåraste genre inom fotografin, det och att våga knäppa (tankar kring att våga tar jag en annan gång). Ett bra porträtt ska spegla personligheten bakom fasaden. Människan. Människan med alla dess fel och brister. Det är inte lätt att nå dit. Hjälten Henry Cartier Bresson sa en gång. -Att ta ett bra porträtt, det är som att komma innanför skjortan på motivet, utan att vederbörande märker det. Ligger mycket i det. Det har jag tagit till mig och försökt lära av.

Jag knäpper ofta promotionporträtt av musiker och skådespelare. Det är inte svårt. Därför det handlar uteslutande om att förstärka yrkeskaraktären. Ytan. Imagen om ni så vill. Förstärka sådant vi redan känner till. Det är bara att lyssna på skivan eller att läsa manuset, då vet man vilket håll man ska gå, och det är inte människan bakom som ska gestaltas. Det kan inte kallas porträtt. Är mer avbildningar, reklambilder, precis som vilka som helst, kunde lika bra varit en vas (ni förstår vad jag menar). Nästan. Den stora skillnaden är att det är stimulerande att träffa intressanta människor. Mycket mer än en vas bör tilläggas. Men bilden blir den samma. Det är själva mötet med människan som intresserar mig. Jag försöker alltid få till minst en halvdag vid sådana jobb, tre timmar till samtal, trettio minuter till att säkerställa uppdraget. Ibland går det att få den tiden. Oftast inte. Men i alla fall, under samtalet knäpper jag lågmält med leica eller minox, bilder till mig själv, mina försök till riktiga porträtt. Bilder som kanske kan användas längre fram. Inget jag vet just då. Skickar såklart kopior om det blir något bra. Om bilden överensstämmer med min känsla. Det gör den sällan. Men, om den gör det, då blir kommentaren alltid densamma. -När tog du bilden. Minns inte att du tog den. Det är ju faktiskt jag. Hur gick det till.

Det är sådana porträtt som intresserar mig. Porträtt som tas utan det är tänkt att de ska tas. Porträtt som kryper bakom masken. Nakna porträtt. Skulle gärna vilja se Wiehe som Wiehe. Inte som musiker. Därför att han intresserar mig mer som människa. Vad en människa gör, är inte alltid detsamma som vad en människa är, och det finns såklart fler än Wiehe. Istället för vi nöja oss med avbildningar, illustrationer på sådant vi redan vet, och sådant vi förväntar oss att se. Möjligen är de kul att titta på. Möjligen fyller de sin funktion. Men porträtt är det inte.


En hylla. En måndag. En orange Agfakartong med gamla printar. Inklämd mellan Strömholm och Lundell. Bilden. Min vän och kollega Andreas. Knäppt i Berlin någon gång i början av detta millenium. Exakt var minns jag inte. På en krog i Treptow gissar jag på. Hängde där just då. Vi kände inte varandra, men träffades regelbundet under ett halvårstid, nu fyra år senare, ser jag hur bra porträttet stämmer med min känsla av honom. Nu när vi känner varandra lite närmre. Vi är totalt raka motsatser. Andreas och jag. När min värld är svart och vit, då går Andreas i gråtoner, men båda har vi kornet och skärpan gemensamt. Som Summicron och Tri-X. Det är sådant som gör att saker fungerar. Att vi kan arbeta ihop. Att han har min tillit att bära fanan ett tag framöver. Ta över befälet. Jag har överlämnat ett mörkt underjordiskt vapenförråd på nästan hundra kvadrat, en bunker som bara väntar på att fyllas med soldater, nya friska krigsdugliga soldater med kameran som vapen.

Själv har jag fått marktjänst vid fronten.

T.

MidsommarGåtan.

Bild 1. Gåtan.


Bild 2. Vinsten.

Först rätt svar vinner en signerad Crimsonkopia till ett värde av någon tusenlapp. Tävlingen avslutas på måndag eftermiddag, då vinnare och rätt svar presenteras. Juryn består enväldigt av mig. Thomas H Johnsson. Vars beslut inte kan överklagas.

Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.

T.

Stora män. Stora kvinnor.

Det finns stora män. Det finns stora kvinnor. Människor som är säkra in sin roll. I sin yrkesroll som chefer. Människor som utstrålar självförtroende, som inte behöver hävda sig, som inte känner behov av att visa musklerna, som kan ta kritik och konstruktivt gå in i en konflikt. Starka, stolta yrkesfolk som inte gör meningsskiljaktigheter till en personlig vendetta.

Själv kanske jag inte alltid tillhör denna tappra skara. Men sitter inte heller på en maktposition. Har ingen chefstitel. Jag måste alltid sparka uppåt. Det anser jag vara min uppgift. Min roll. En roll bland flera.

Det finns chefredaktörer som officiellt går ut med att de vill ha kritik och synpunkter. Det finns chefredaktörer som erkänner misstag och storsint bemödar sig att lösa problematiken på bästa vis. Så agerar visionärer. Människor som vill framåt. Som vill förbättra. Människor starka i sin roll.

Sedan finns det finns chefredaktörer som agerar precis tvärt om, maktmän om man så vill, för det är fan sällan kvinnor.

Bilden. På gatorna i Berlin. Jag och M4:an.


En annan sak. Tidningar sitter på en enorm makt. Det kan visserligen inte komma som en larmrapport för någon. Men. Fick idag höra om en stor svensk ungdomstidning, en tidning som vänder sig till unga tjejer, unga tjejer som nästan är barn. En bibel som berättar hur du ska se ut och hur du ska agera för att vara rätt. Alltså en tidning med makt. Kanske större än vi kan föreställa oss.

-Varför gör det ont när killar tränger in i min stjärt.

I tidningens sexspalt ställdes frågan av en ung flicka. Och det genomtänkta svaret av den där mörkhåriga sexologen.

-Använd glidmedel.

En tidning som profilerar sig till unga tjejer som nästan är barn.

Jag personligen har väldigt få tabun när det gäller sex. Men bör man inte svara en ung osäker tonårsflicka. -Att om det gör ont, då bör du inte göra det, du bör inte ställa upp på lekar som känns obehagliga eller som till och med orsakar dig smärta.

Jag vet inte. Jag är inte sexolog. Det var bara en tanke som slog mig.

T.

Ps. Se Larry Clarks mästerliga film Kids från 1995. 2007 i Sverige.

Nästa Steg är Nu.

T.

Svek.

En efterlängtad vinst.

Jag svek i lördags. Jag var inte där. Där i regnet bakom gallret vid mittplan. På vanliga platsen. Där var inte jag. Något annat drog, jag ville träffa kollegor och vänner, det var viktigast just då, och bara sådär jävla längesen. Köpenhamn. Grön Tuborg. Vänner. Samtal. Behövde en vinst. Fick en vinst. En nödvändig vinst på en dunkel gammal krog i Köpenhamn. Tre vänner på en folktom bar långt från Christiania. Lite för långt. Kanske bara olika utgångspunkter. Vet inte. Så nära är vi inte.

Det blev vinst på IP med. Två-Ett. Inte min vinst. Svikare ska inte känna glädje. Jag känner inte glädje. Känner någon form av lättnad.

Robban. Vad känner du idag.

På tåget. Öresundståget mellan Köpenhamn och Malmö i mörkret. Mitt i semestertider, företag bjuder sin personal på avdragsgill mat och dryck. Mest dryck. Personalvård enligt Skatteverket. Vuxna människor som på skolavslutning i gymnasiet, som tonåringar, vuxna män i rosa. Krogovana människor. Det kräver lång och regelbunden träning för att kunna bete sig med alkohol i kroppen. Att kunna hantera sin fylla. När jag ser sådant skäms jag över att vara människa. Det blev bråk på tåget. Såklart. Under ett fåtal sekunder funderade jag på att reda ut situationen. Men nej. En fin kväll ska sluta fint. Även för mig. Sluta med kramar. Det gjorde det för oss. En snäll klapp på nosen och ett farväl.

Robban. Idag är du väl mest arg på dig själv. Du ligger väl med täcket över huvudet. Där kan du ligga. Ångest -Ansvar man känner försent. Som CS skrev på små lappar. Sant. Robban, du svek dig själv, du svek dina vänner, mest svek du människan.

Jag svek mitt lag. Jag borde haft CS ord med mig. Men jag vann något annat. Vad vann du Robban.



Bilderna. Berlin. Punk and Disorderfestivalen en vinter för några år sedan. Mina vänner skulle spela. En stor nerlagd industrilokal, punks och skins, fina människor. Bra band som Sham 69 och The Business. Gamla hjältar och en handfull ölbiljetter. Natten innan sov vi i Stuttgart. En rivningskåk utan el, med värme från gasugnen i köket, frukost med nykokt kaffe och tigerkaka. Sen iväg. Inga vuxna i rosa. Bara människor som tror på kärlek och rättvisa. Där ligger mina sympatier.

T.

Ofokuserad.

Producerar just nu en utställning. En beställningsutställning. Jag gillar att inte stänga in mig i ett hörn och bara knäppa. Det är kul med varierande uppdrag. Uppdrag med hundraprocentig frihet. -Gör vad du vill. Bara det blir bra. Så sa uppdragsgivaren. Najs läge måste jag säga. En drömsituation för många. Även för mig. Så är det, men har just nu svårt att fokusera, mina tankar finns på annat håll. Gör istället allt jag inte borde. Skriver blogg exempelvis. Läser sporten (undviker superettan). Pular med gammal skåpmat. Diskar trots att jag diskade igår.

Försöker på annat vis. Går och tar ett bad. Köper Marlboro trots jag slutat. Sätter på Dag Vag och kaffe, ett gammalt trick, bra musik och överdosering av kaffe. Försöker skissa på utställningen igen. Var rätt medicin tror jag. Det är bäst att blanda och det gäller det mesta här i livet.


Bilden. En helt meningslös sådan. Bygger mest på linjer. Linjer förändrar ingenting. Finns ingen story eller känslor i linjer. Alltså ett misslyckande i mina ögon. Knäppt vid Medborgarplatsen i Ståkkolm när vi skulle ta lunch under inspelningen av SA-filmen. En film som producenten vill ha premiär på till hösten. Jag är inte lika säker på det. Vi ska ha ett möte om saken på onsdag. Ett heldagsmöte. Tidig morgon till sen kväll.

T.

Nödvändiga samtal.

Först. Fick rapport från Paris. Utställningen går bra och den verkar vara välbesökt och lyckad. Hör och häpna. Svenska Kulturdepartimentet i Paris ärade oss med ett besök under vernissagen. Och de gillade vad de såg. Hörde jag. Det kanske är bra i långa loppet. Sådant kan man aldrig veta.

Ensamhet. Björn Runge skriver att han känner sig ensam i branschen. Menar att filmyrket är ett ensamslit. Och då inte fysiskt. Utan för att alla håller sig på sin kant, det finns inga samtal, inga kreativa diskussioner. Precis så känner jag inför fotobranschen. Vet att fotografyrket är ett ensamarbete. Det gillar jag. Men det finns ingen seriös debatt kring bild i Sverige. Det skrivs inte mycket om bild. Det skrivs om teknik. Nya kameramodeller och Photosnoppverktyg. Megapixlar och Rawformat. Men fan aldrig om bild. Jag vet att Fotografins Hus på Skeppsholmen försöker, de ska ha all elloge och full respekt, men det stannar ofta på en föreläsningsnivå. Jag menar enkelt uttryckt, samtala över en öl, på någon krog. Det ska jag göra på lördag. Snacka bild över över några bira på en krog.

Björn menar, att i Danmark samlar man ihop kollegor för samtal kring sin film, låter andra filmare komma med synpunkter innan den lanseras. Det borde vi lära av. Både filmare och fotografer. Fan vad kul det skulle vara att samlas en helg precis i slutfasen till en utställning. Dricka bira och diskutera projektet, öppet och konstruktivt, rakt och ärligt. Övertygad om att svensk fotografi skulle må bra av det.

När skiten är hängd, då är det ju inte så mycket att orda om, då är processen över. Då är man mitt i sitt tomrum. Brukar själv må ganska dåligt, och är fan inte mottaglig för kommentarer, de bara rinner av. Blir högst en axelryckning eller en mörk blick.

Vid slutfasen av mitt nuvarande arbete ska jag dra ihop till en riktigt fest. Bjuda in alla som vill komma, alla som har ett intresse av bild, alla som är intresserade att föra svensk fotografi vidare. Väggarna ska bågna i min arbetslokal. Torra strupar ska vätas. Ovänner ska bli vänner. Vänner ska bli ovänner.

-Masa oss ur soffan och inte banga ur..., som MV sjunger.


Bilden är från Agiteras vernissage på Galleri LaLoge i Paris. Knäppt av min kollega och vän Camilla Svensson.

T.

Ps. Vill göra ett tillägg. Bläddrade precis i nya numret av fototidskriften Kamera & Bild. Med glädje märker jag att de börjar så smått behandla ämnet bild. De är inte riktigt där än. Men det bådar gott inför framtiden. Sedan ser jag att ännu två av mina gamla adepter placerats sig bra i läsartävlingen. Grattis C och J. Det är bra för självkänslan. Både deras och min.

Ballongen.

Nittonhundrasextiotvå kom Widerbergs skrift -Visionen i Svensk Film. Där han bla kritiserar vår nationalsymbol, Ingmar Bergman, och menar att hans filmer inte har någon förankring i verkligheten. Året efter kom författarens egen debutfilm -Barnvagnen. Och Ingmar kunde sedan storsint berömma filmen. Sådant är vackert.

Läser just nu Björn Runges version av den svenska filmen -Konsekvenser. Utgiven av Filmkonst. Fick den av min vän B2. Som lite sommarläsning. En väldigt personlig och utlämnande text om branschen. Märker att vi delar många funderingar. Har träffat Björn som hastigast för något år sedan, vid en snabb plåtning, känner mig nyfiken på att samtala med honom. Då i lugn och ro på en krog en söndag.

Jag gillar när människor sticker ut hakan och kritiserar handen som föder dem. Det är inte många som vågar det. Det finns en alltför stor rädsla att ballongen ska punkteras. Tror det är bra om ballongen spricker lite då och då. Det måste in en verklighet i bubblan med ojämna mellanrum. Det vore nyttigt för många.

I nästa inlägg kommer jag att skriva mer ingående om Björn tankar. Och om mina reflektioner kring boken.

T.

Ps. Alla samtal om randig fotboll stannar inom familjen.

Svarta Ögon.

När jag upplever mig orättvist behandlad, då blir jag trotsig, som ett barn, och inte lätt att tas med. Vet om att det kanske inte är en speciellt vuxen egenskap. Vem fan vill vara vuxen. Inte jag i alla fall. Jag är jag. En liten pojke.

Jag sväljer inte tyst.

När jag gjorde min korta sk militärtjänstgöring. Då blev jag beordrad att gå dubbla vaktpass. Det var bara jag som skulle gå dubbelt. Ögonen blev svarta och själen trotsig.

-Glöm det, du kan gå själv, sa jag till löjtnanten.
-Uppför dig som en svensk soldat, svarade löjtnanten.
-Ska jag döda dig då, svarade jag med en skarpladdad k-pist i handen (det var inget jag tänkte på).
-Vad menar du, svarade löjtnanten lite förskräckt, och tog ett par steg bak.
-Att döda, det är väl det vi lär oss här, vi svenska soldater, svarade jag.

Händerna på ryggen och ansiktet i grusen.

Det var min korta karriär inom svensk militär. Det höll på att bli civilt åtal. Klarade mig med majorsförhör och skickad till vapenfri tjänst. Allt gick inte smärtfritt där heller. Men är en helt annan historia.

Behandla mig aldrig orättvist. Det spelar ingen roll vad det gäller. Jag reagerar alltid likadant. Med trots och svarta ögon. Pubertalt. Kanske det.

Bilderna. Fröjdenborgs dagcentral. Jag kan ibland reagera likadant om jag tycker andra blir behandlade orättvist. Framför allt de jag sympatiserar med. Och om makten tar sig för stora befogenheter. Ett exempel är när min kommun la fram ett förslag om nedskärning, skära ner för redan utsatta grupper, våra äldre, de som en gång fixat så jag ex kunnat gå i skolan. Sådant får mina ögon att bli svarta. Framförallt om det är socialdemokrater eller andra vänstergrupper som sparkar på de redan svaga, de partier som säger sig vurma för de nämnda, då blir jag trotsig. Är det högerfolk som gör detsamma, det är inte lika farligt, för de står för att de är egoistiska as. Det handlar om trovärdighet och att stå för sin sak.



Bilderna är från min protestutställning (bilder som ett stridsrop). Bilder från den nedläggningshotade dagcentralen. Dagcentralen finns kvar än i dag.

T.