Thursday, May 31, 2007

Vidare bort.

I morgon är det sista dagen. Jag ska skicka vidare fina blivande fotografer. Det känns märkligt. Sorgligt på något vis. Trots att jag vet att de kommer att klara sig fint. De har blivit starka, fått mer skinn på näsan, tror de kommer att ställa krav. Och inte bli sådana där mjäkiga fotografer. Den varan har vi tillräckligt av i Sverige. Fotografer som kröker rygg. Det kommer inte mina vänner göra. Det är jag säker på. Riktigt säker.

Har varit mer eller mindre sängliggande i två dagar. Missat mycket roligt. Fotboll. Fest. Och någon form av avslutning. Känns inte bra. Men det är som det är. Ibland måste man tänka på sig själv i första hand.


Bilden är från en bakgård någonstans i Tyskland. Minns inte riktigt var. Någonstans i öst har jag för mig. Tycker bilden berättar mycket om hur vi lever i västvärlden idag. Vad julen betyder för oss. Jag använde bilden som julkort till mina kunder för något år sedan. Som ett försök till tankeställare.

T.

Wednesday, May 30, 2007

Vårens bokslut.

A. Kvinnan jag lever med och som jag älskar så jävla mycket. Hon har lagt in någon form av räknare på bloggen. Be mig inte förklara hur det fungerar. Men i alla fall, den räknar unika besökare, och var vecka är det cirka femhundra olika personer som läser mina inlägg. Helt otroligt. Hur är det möjligt. Det är ju en satans massa människor. Jag skriver för att skriva av mig, som en övning i skrivandet, att någon vill läsa skiten är en ren bonus, visserligen en inspirerande bonus. Får hoppas att denna vetskap inte påverkar mig, får mig att bli medveten, det måste fortfarande vara jag som är viktigast i sammanhanget. Mina tankar och funderingar. Får inte ge er det ni vill ha.

På söndag plockas mina bilder från Kreuzberg ner. De har under våren hängt i Jönköping, Värnamo och nu senast i Bergkvara. Märit och Kina på Kulturenheten i Jönköping är grymma. Det är de som roddat med bilderna. Vill påminna alla er som varit och kikat, har ni några slantar över, spring till galleriet och köp. Stora inramade printar för en billig slant. På måndag är det försent (nja, ni kan alltid höra av er direkt till mig).

Tänker tillbaka. Gör bokslut inför sommaren. Märker att jag fått mycket utfört under våren. En bok, hängt tre nya utställningar, en gammal utställning, har en film som ligger i slutfasen, lägg till en massa olika uppdrag och föreläsningar. Nu är det snart sommar, då blir det mer soft, min egen tid. Uteserveringar. Ströknäppande. Reflektioner. Tror jag.

Många nya projekt ligger i startfasen. Det är viktigt för mig att veta vad jag ska göra härnäst. Efter att bokslutet är avklarat. Utställningen hängd. Boken lanserad. Knäcket levererat. Att gå på tomgång fungerar inte, jag måste veta, måste hela tiden ha nya prylar att fnula på. Ha "många bollar i luften" som det skulle stått i en annons från arbetsförmedlingen.


Kärleksmöte bland kravaller. Bilden är från Kreuzbergprojektet, den var dock inte med på utställningen, funkade inte i helheten. Helheten är viktig. Den ena bilden ska ge den andra något. Eller inte. Det är svårt det där. Vad plockar man bort. Vad lägger man till. Oftast bäst att plocka bort. Renodla.

T.

Att inte tappa tron.

Brottas med frågor. Fick idag ett samtal om ett jobb, en sk studentfotografering, jag kan inte göra sådant. Tackade nej, och vidarebefodrade ärendet till en kollega, det blir bäst så. Det är inte som jag är dryg, eller anser mig stå över dessa jobb, det är bara att jag måste fokusera på väsentligheter. Det går inte att knäppa sådant som urholkar själen. Får mig att tappa sugen, och få min övertygelse i gungning, det är viktigt för mig att försöka hålla den distansen.

Göra jobb för flis gör vi väl alla. Vad är skillnaden mellan ett fotografiskt uppdrag och att ex sitta i kassan på ICA. Beror naturligtvis på uppdragets art. Men. Den gemensamma nämnaren är att man gör det för pengar. Och det gör vi alla mer eller mindre hela tiden.

En vän från Göteborg. Han blev blåst på åttahundra pix häromdagen. En mamma och hennes barn. Hon behövde köpa biljett hem, min vän var godhjärtat, lånade ut slantarna, bytte telefonnummer, med avtal om återbetalning. Numret var falskt. Ingen ringde. Min vän började tappa tron på mänskligheten. Han blev uppriktigt ledsen. Kände sig sviken. Men han lät sig inte dras med. Han fortsatte att stå upp. Det är en bra kille, fick ett mejl idag, han har kommit över det.

Anonyma bloggkommenterar. Jag går inte på det. Kommer aldrig kommentera ett sådant inlägg. Spelar ingen roll om det är intressant, roligt, väsentligt eller rent av otrevligt. Ni kan aldrig få mig dit. Aldrig.


Bilden är från en krog någonstans. Minns inte riktigt var. Minns att ljuskällan var ett stearinljus, det räcker långt, ett vanligt stearinljus. Minns att det var längesen bilden togs. Vet att tjejen till vänster numera är tvåbarnsmor. Har hört att tjejen till höger arbetar som chef inom socialtjänsten någonstans. Människor går vidare. Bilderna är spår från tidigare liv.

T.

Tuesday, May 29, 2007

Omstrukturering.

Det är några förändringar som måste genomföras inom kort. Omstruktureringar. Det innebär att mitt liv kommer att se lite annorlunda ut framöver. Mer egoistiskt kan man kanske säga, låter säkert kallt, men är nödvändigt. Ibland måste man använda kniven, då gäller det att hugga i hjärtat, och inte i ryggen. Det handlar om min trovärdighet. Kort och gott.

Vill här ge A2 en officiell elloge. Grymt roddat min vän. Glöm inte plåta av skiten när allt är hängt.

Lyssnar just nu på Svenska Akademiens nya skiva. Fick ett promoexemplar av min polare M. Han den där grymma formgivaren ni vet. Han har gjort även detta omslag. Skivomslaget. Bandet är en av de få musiker av idag som har något att säga. Blandar bra musik med intressanta textformuleringar. Inte som de trista 70-tals proggarna, de med intressanta texter, men urtrist musik. Oftast. Med Akademien svänger det, som Clash, fast på svenska. Den liknelsen håller nog inte många med mig om, säkert allra minst bandet själv, jag kan utveckla tanken om någon frågar.

De senaste dagarna har jag varit upptagen med en musikvideoinspelning. Det började med att kameran la av, hatar klabb, lösningen blev en billig amatörkamera. Snabbt och enkelt med taxi. Så här i efterhand var det nog det bästa som kunde hända. Arbetet blev mer spontant. Tror det tillför slutresultatet, men jag vill inte vara i bildredigerarens och klipparens kläder, de får det slitsamt. Lycka till.


Bilden. Lund sent nittiotal. Kort och gott.

T.

Saturday, May 26, 2007

Hela Världen.

Ibland kan jag bli riktigt irriterad på velande. Fundera hit och dit. Man ställer en rak fråga. Då förväntar jag mig ett rakt svar. Ett ja. Eller ett nej. Hur svårt kan det vara. Likaså när man inte står för sin sak. Någon håller med, tycker det är en bra idé, och sedan inte genomför det. Sådant stör mig. Ha lite guts och våga säga vad ni tycker för fan. Var hamnar vi annars. Det är lite ur de kriterier jag väljer min bekantskapskrets. Nog om det.

I fredags kom Stieg Larssons nya bok. Den sista i triologin om Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander. Hon är cool hon, Lisbeth, om jag varit tjej, då skulle jag vilja vara som henne. Annars med för den delen. Bara en sådan sak, som att hon spöade upp en påträngande våldtäktsman vid Gamla Stans tunnelbanestation, det borde alla brudar göra. Även killar. Ta vårt ansvar. Tror världen skulle bli lite lugnare då. Tryggare i alla fall. Om det nu är trygghet vi behöver.

Joe Strummer sjöng en gång -Its not Coca Cola. Its rice. Fundera på det. Det gör jag.

En annan bok. -Jag vill ha hela världen. Som jag läste för några år sedan. Fredrik Eklund tror jag det var. Kommer inte ihåg säkert. Jag vill också ha hela världen. Inte ekonomisk rikedom, prylar eller berömmelse. Nä. Jag vill vara delaktig. Vara med när saker händer. När förändringar skapas. På gott och ont. Det är vad jag strävar efter. Det är bara det att tiden saknas. Är för snäv liksom. Därför stör det mig när projekt rinner ut i sanden, på grund av att människor snackar skit, inte har en egen drivkraft. Jag har inte tid med bullshit. Punkt.


Bilden är från ståkkolm. Första sommaren med A. Vi var på väg hem till en gammal vän. Han var på arbetet och vi lånade hans säng ett tag (det berättade jag aldrig). Minnen. Underbara minnen. Bilder kan vara det. För övrigt är det ett vanlig s k gatufoto. Varken mer eller mindre. Men i vilket fall, den sommaren fick jag hela världen, så är med det.

T.

Friday, May 25, 2007

Agitera - Image Group.

Vi planerar. Smider vårt järn. Stöper våra kulor. Efter sommaren är det ett år med alliansen (och ibland med SD). Då kommer vi att få se resultatet. Feta färgprintar på tråd genom våra parker. Helt jävla oartikulerat, onyanserat, men brutalt. Smack upp med skiten. Helt utan frågor och klabb.

Vi försöker producera en utställning om året. En gemensam. Sen tillkommer våra personliga prylar såklart. Agitera - Image Group, en löst sammansatt bildgrupp, med främsta uppgift att arbeta för fotografin som belyser samtiden. Vi behöver bli fler, men skyndar långsamt, alla medlemmar måste vara säkra på sin sak. På sin fotografi. Veta var man står. Helt kallt.

Sedan vi blev en officiell organisation, hösten 2003, har vi producerat flertalet utställningar. Vårt första projekt blev utställningen -Bilder från Bitola, en dokumentation av staden Bitola i Makedonien. Bilderna visades först på Stadsmuseet i Bitola, och vandrade sedan vidare till över tio utställningsplatser runt om i Sverige, från Trelleborg i söder, till Stockholm i norr.

Susan Gyllenlöw skrev i sin recension: ”Nyfikenhet kan skapa känslofångande mästerverk. Beviset är utställningen Bilder från Bitola, gatufotografier som med både tekniskt fulländad precision och sinnligt bultande nerv lyfter fram det ärligt vackra, får mänsklighetens vardag att bli speciell, människan att växa till det unikum hon förtjänar att bli betraktad som.”

Aldrig har jag träffat så fina människor, som jag gjorde där, fattiga, härjade och så in i helvete gästvänliga. Trots allt de hade varit med om. Det tog max en femton minuter efter att jag lämnade hotellet första gången, innan jag blev inbjuden till fest, en fest som varade hela natten.

En kul pryl som hände under hängningen i Bitola. Ett år senare. Vi hade satt upp affischer över glasdörren in till utställningslokalen. Bara för att kunna arbeta ostörda. Helt plötsligt hör jag ett satans liv utanför dörren. En folksamling. De skrattade och pratade i mun på varandra. Jag blev nyfiken och gick ut. Affischbilden, min bild, var av städerskan dotter. Och hon visade stolt upp affischen för alla hon kände. Naturligtvis fick hon en riktig print sedan. Det var stort för mig.


Bilden är från Bitola, men ingick inte i utställningen, den höll inte måttet. Måste få till helheten. Här funkar den ypperligt.

T.

Thursday, May 24, 2007

Livliga Gatan.

Nu är det klart. Nästa vecka åker Andreas och Camilla till Paris för att hänga mina bilder. Det är ett urval från -En Blues från Landskrona, bilder som ingår i Agiteras samlingsutställning -Mellan 4 Ögon. Har ni vägarna förbi så titta in, kika på bra bilder, och säkert något glas rött att sutta på.

Adress: Galleri La Loge, 14 Rue du Point Neuf, 75001 Paris.

En annan utställning. En mycket häftigare sådan. -Livliga Gatan. Unga fotografer i södra Sverige har tagit Malmös gator i besittning. Gjort hela Malmö innerstad till en utställningsplats. Bra fotografi på allas gator. Ett arrangemang helt i min smak. En uppmaning. Fotografer i övriga delar av världen. Låt er inspireras. Sno idén och gör det samma på era gator. Så fort som möjligt. Rocka på mina vänner. Jag är mycket stolt över er. Äntligen lite punk i skiten.

Här hittar ni information och bilder från -Livliga Gatan. Lär uppdateras på fredag: http://livliga-gatan.blogspot.com/


Bilden är från Paris, en bit ovanför Place Pigalle, tagen för ett helt gäng år sedan. Den har för övrigt en vän till mig på sin vägg. En jätteprint. Säkert en gånger två meter. På tal om prylar på väggen alltså. Tur är väl att människor vill ha fotografier på sina väggar. Tur för mig.

T.

Ps. På lördag blir det mer offentliga utställningar i Malmö. -Vill du, så kan du, så får du.

Tuesday, May 22, 2007

Så enkelt.

Har skrivit om det tidigare. Ibland hör unga fotografer av sig till mig. De ställer frågor. Behöver stöd i sina projekt. Vill att jag ska kika på kontakter. Eller så vill de bara säga hej. Inga problem. Jag hjälper gärna till och jag säger gärna hej. -Hej.

I går fick jag ett mail med frågor om tips. Fotograferingstips. Om jag hade idéer om vad vederbörande kunde plåta. Det fungerar ju inte så, visst en spark i röven, lite uppmuntran, det är aldrig fel. Det kan alla behöva ibland. Och jag gillar killen, det är inte det, det är bara det att fotografi måste komma inifrån, det måste vara viktigt ur en personlig synvinkel för att bli bra. För att bli trovärdig fotografi (som Anders skulle sagt).

Mitt svar är alltid det samma. Knäpp det du står mitt uppe i. Dina polare. Din tid. Gör det hela tiden. Om och om igen. Till sist finns där något. Något att arbeta vidare med. Något att ta på. Det är faktiskt det som är vår uppgift. Fotografens. Att belysa samtiden ur ett nytt perspektiv. Skärpa blicken. Få oss att se oss själva med nya ögon. Sen hur vi gör det spelar mindre roll. Det viktigaste är att vi gör det, om och om igen, hela tiden, helt jävla tröstlöst. Som ett lokomotiv på biobränsle.


Bilden är från Christiania. När man fortfarande kunde leka ostört där inne. Jag sitter på taket till Nemoland. En krog i centrala Cristiania. Hundar. Jag har alltid gillat hundar. Denna stolta hundflicka ställde sig framför mig och bara bad om att bli plåtad. Så är det ofta. Motivet vill bli plåtat, det är något man bara vet, det är då man höjer kameran och knäpper. Så enkelt är det.

T.

Tålamod.

Tänkte skriva lite om fotboll. Randig fotboll. Men det går ju inte en dag som denna. Kanske bör jag visa mer tålamod. Kanske det. Men det börjar tryta. Tålamodet alltså.

Jag kan beundra en del människor. Människor som fixar och donar, kämpar för familjen, bara sådär helt jävla osjälviskt. Full med tålamod. Ett tålamod som aldrig verkar sina. Det är i mina ögon imponerande. Vackert och fint.

Sådant får aldrig tas för givet. Det måste alltid uppskattas. Både i ord och handling.


Jag är lycklig. Jag lever med en kvinna som är den finaste. Hon säger fina saker, har intressanta funderingar, gör mitt liv inte fullt så svårt. I söndags lekte hon med barnen, inte våra barn, vi har inga, andras barn. Våra vänners barn. Det var vackert att se. Tror hon en gång blir en bra mor. Inte en sådan där mesmor. Utan en bra mor. En mor som pratar, lyssnar och ser. Hon är bra på det. Och jag älskar henne så jävla mycket.

Fotografer bör stötta varandra. Precis som en familj. Inte konkurrera, lite konkurrens är bra, då om jobben. När det gäller böcker och utställningar måste vi hålla ihop. Köpa varandras prylar. I helgen köpte jag en bok, bytade till mig en annan bok, köpte en kopia. Mest för att stötta. Gillar bilden med såklart, men vet inte riktigt vad jag ska ha den till. Hänga på väggen. Kanske. Har inte så mycket på väggarna. Kan tycka det är fånigt med fotografer som har fotografier på väggarna. Har aldrig sett en författare som har texter på sina väggar. Men samtidigt är det kul att ha bilden. Det är inte fotografens bästa bild, men en bild, ett motiv, som betyder mycket för mig. Min uppfostran på något vis. Vi får se om den kommer upp. Det viktigaste är att jag vet.

Har tidigare skrivit att jag inte kan döda söta djur. Och därför inte äter sådana. Det kan även vara tvärt om. Jag kan nog döda en människa om det kniper (ungefär som på film). Men skulle aldrig få för mig att äta...

T.

Ps. Bilden ovan är tagen i Botrup, Tyskland, under en ledig eftermiddag när vi spelade in filmen -Back at the Front.

Friday, May 18, 2007

Öga mot Öga. Med kniv.

Pidder Jensen. En gammal bekant. Han stod bakom mig i kön i närbutiken. Jag kikade i hans korg, den var fylld med korvar och färs, samt några äpplen.

-Inte ska du äta döda djur, sa jag till honom lite försiktigt.
-Vadå. Ska jag äta dom levande då!? skrek han så hela lokalen stannade.

Bra svar. Där fick jag.

Men jag står fast i min övertygelse. För mig handlar det om politik. Det går inte att kämpa mot orättvisor, och samtidigt konsumerara kött från fabriker.

Faktum är att:

Djurindustrin bidrar till växthuseffekten.
Djurindustrin bidrar till världsvälten.

Ingen kan väl sympatisera med det.

Det är inte likvideringen jag motsätter mig. Tycker dock att om man tvunget ska äta döda djur. Då bör man kunna döda djuret själv. Öga mot öga. Med kniv.

Det kan jag med fisk. Öga mot öga. Med kniv. Pallar inte käka fisken levande.

T.

Thursday, May 17, 2007

Viktiga saker.

Missförstå mig inte. Jag uppskattar verkligen alla era tips om digitalkamera. En tanke som slog mig, är att teknik verkar beröra många, ett inlägg om teknik. Rassel. Och många åsikter ramlar in. Många har saker att säga i ämnet. Det tackar jag för.

Ibland skriver jag om saker jag anser är viktiga. Exempel politik och samhällsreflektioner. Då är det helt tyst. Märkligt kan jag tycka. Det är därför jag knäpper. Och det är så man bör använda kameran. På ett eller annat vis. Politik och samhällsreflektioner alltså.

Kanske ett eko av tiden. Hoppas fan inte det.

Kanske säger någon annan det bättre än jag. Ordet har aldrig riktigt varit mitt sätt att berätta (men jag gör det i alla fall). Därför gör jag ett nytt försök med någon annans röst. Martin, Sture Allén från Svenska Akademien. Låten heter -Vi kan ge mer. Den finns på skivan -Långsamt Gift i Bestens Buk. Martins s k soloskiva. Lyssnar mycket på den just nu. Det borde fler göra.

"När den stora förvirringen tynger mitt bröst
Jag ser lidanden i nord, syd och väst och öst
Försöker jag lyssna till den inre röst
Som ger mig hopp och som skänker tröst
När gemenskapen har spelats ut
Och maktmän predikar historiens slut
Fastän vi ser att hela världen är sjuk
Ska vi veta hut och vi ska hålla trut
Men om vi tänker själva och samlar mod
Och låter dem få veta att vi fått nog
Och att vi vet att vi alla är samma blod
En enda enhet, syster och bror
Inga blåblodade, ingen hög eller låg
Bara vi som låtit oss hållas så
Bakom dimmridåer och bluff och båg
Men när vi sett kan vi inte bara titta på

Medmänniskor res er
Jag vet vi kan bli fler
Vi låter morgondagen börja nu
Medmänniskor res er
Jag vet vi kan bli fler
Vi låter morgondagen börja nu

Vi måste sjunga ut inte tysta ner
Inte vifta bort utan lyssna mer
Och inte låta oss hållas i dystra led
För om vi vägrar så finns inte klyftan mer
Och om vi låter oss vara de som bara tittar på
Tänk vilka signaler vi skickar då
Allt vi köper det stödjer deras vrickade mål
Men om vi söker, vem vet vad vi hittar då

Alldeles för länge har vi låtit oss dribblas bort
De har fått oss att tveka och tro att vi inte kan
Alldeles för länge, men nu sätter vi hårt mot hårt
Och söker styrka i varann"

Nu till något helt annat:

Var precis och skulle knäppa pressbilder till en teaterföreställning. Ingen där. Kom på att det är en röd dag. Kanske ett missförstånd. Jag reflekterar aldrig över dagars färg. Borde kanske börja göra det. Eller inte.

Igår visades mina bilder på en kulturkväll i Röstånga. Tyvärr kunde jag inte närvara personligen. Hoppas det gick bra i alla fall. Det var andra herrar som höll ställningen. Pibe läste och min gamla bekant Janne visade sin nya film. Soppköket. Har inte sett filmen själv, men tror mig förstå att den har något viktigt att säga. Mer sådant. Berätta viktiga saker. Nu. Vänta inte.

T.

Wednesday, May 16, 2007

Digitalt skit.

Även du min käre Brutus. Dessa ord kom från en vän.

Alltså. Jag har behov av en bra digitalkamera. Och är helt lost när det gäller vilken jag ska välja. Kameran ska användas till snabba jobb (oftast redaktionella). Till mina egna projekt blir det fortfarande Leica-Tri-X. Länge än. Mycket länge än. Var så säkra.

Någon där ute som har tips.

T.

Tuesday, May 15, 2007

Paris.

Randigt vs Falkenberg ett-två.

Jag gillar fotboll. Älskar randig fotboll. Så är det. Tro inget annat. Men. Jag är en grymt dålig förlorare. När mitt lag förlorar, då värker det i mitt bröst, i mitt hjärta. Jag klarar det inte. I går gick jag vid ett-ett. Kanske fegt, men jag klarade inte att stå kvar, kände mig helt jävla håglös.

På torsdag piskar vi Malmö FF i cupen. Då ska ni få se på fan.

Fick ett glädjande besked från Längmanska Kulturfonden igår. De går in med 30 000 kronor i Nordborprojektet (www.nordbor.com). Det innebär att vi kan sätta igång på allvar. Slantarna räcker till en första resa plus logi. Känner mig riktigt sugen. Sugen på mina egna bilder.

Just nu är det mycket roddande med Agiterautställningen Mellan4Ögon, den ska iväg till Paris, resa och transport till Paris utan flis. Det ni. Det är något att bita i. Men det löser sig, det gör alltid det, på ett eller annat vis. Andreas löser detta. Det är jag helt övertygad om.

Tror det är viktigt att vi sprider våra historier. I våra historier och berättelser kan vi kanske få okunskapen på knä.Vi måste streta emot.

Min vän Martin (Sture Alléns Dansorkester) sjöng dessa vackra och tänkbara ord på skivan, långsamt gift i bestens buk, skivan som jag för övrigt knäppte bilderna till.

"När ni våldtar världen och skändar själva livet
Kan ni lita på mig
Jag ska tänka själv och slåss för alternativet
Ni kan lita på mig
Jag ska munhuggas, skända och streta emot
Ni kan lita på mig
Och jag ska förevigt utgöra ett hot
Ni kan lita på mig"

Mycket tänkvärda ord mina vänner.

T.

ps. Mellan4Ögon är Agiteras gemensamma utställning. Den som öppnade på Kulturen i Lund förra våren och vandrade sedan vidare till exempelvis Varberg, Jönköping och Falun. Bara så ni är med på noterna.

Saturday, May 12, 2007

Pengar.

Funderar över pengar.

Denna ständiga fråga som återkommer. Alternativt sätt att dra in slantar. Lite arbete som ger mycket slantar. Jag menar, ett sätt att få in kulorna så jag kan koncentrera mig på mitt eget arbete. Märker att uppdragen stör. Får mig att tappa koncentrationen. Samtidigt som jag är beroende av uppdragen och tycker de är kul. Har svårt att få ihop det där. Måste kanske välja sida.

Gör en lista på vad jag behöver. Utan rangordning.

1. Mat. God mat. Ofta två till tre gånger om dagen, + mat till hunden.
2. Bostad. Bor redan relativt billigt. 2 800 pix per månad + el. Kombinerad bostad och arbetsplats. Mest arbetsplats.
3. Transporter. Månadskort. Taxi.
4. Förbrukningsmaterial.
5. Internet.
6. Tidningar.
7. Telefon.
8. Övrigt. Som, fotbollsinträde, marlboro och grov.

Alltså behöver jag dra in typ 30 000 i månaden (ur det ska fredrik ha sin del). Det finns alternativ. Kanske inte helt moraliska. Och har man tagit steget att stå på den ljusa sidan. Då måste man göra det till hundra procent. Det funkar alltså inte att fnatta hit och dit. Jag tycker det är viktigt. Har man valt sida måste man stå för det. Ofta handlar livet om det. Om att välja sida.

Märker att mina sympatier ofta ligger på den andra sidan. Som en längtan efter frihet. Friheten som ligger långt utanför ramarna. Där står jag inte idag. Står i en annan slags frihet. En frihet som bygger på tillit och respekt.

När jag är ute och reser hamnar jag ofta i städernas skuggsidor. Likaså när jag arbetar. Mina arbeten handlar ofta om skuggorna på andra sidan floden. Kanske för att jag själv varit där. Kanske för att jag känner mig hemma där. Tror det är så. Jag kan språket. Reglerna. Normerna. Hur man för sig. Helt utan romantik. Bara helt krasst.

T.

Ps. Hittade idag ett gammalt stationshus på den skånska slätten. Kanske säljer gubben till ett billigt pris. Vi får se. Då behöver jag pengar igen. Igen. Och igen. Hela tiden pengar.

Friday, May 11, 2007

Dagar i lä.

Fredag. Jag är inte killen brukar sukta efter helgen. Eller bry mig om vilken veckodag det råkar vara. Nu, idag, av någon anledning, känns det skönt att det är helg. En helg med ledighet. Det var ett tag sedan.

Läste något tänkvärt idag. Bloggande och skärmbetraktelse. Blir mycket av det ibland och lite mindre av knäppandet. Inte bra. Så sant. Så sant.

Någon från något som kallas Kanaldigital ringde idag. En slags tv kanal. De ska göra ett inslag om mig och boken på måndag. Får se vad det kan bli av det. Sist jag var på tv råkade jag säga kuk, det är vad folk kommer ihåg från det inslaget, sydnyttredaktionen var säkert roade. Det kan jag bjuda på.

Nu blir det några dagar i lä.

T.

Thursday, May 10, 2007

Natt.

Det är natt. Sitter ensam. Borde sova, men det surrar för mycket i skallen, bildsurr. Projektsurr. Var på ett kort möte i Malmö i morse. Ska plåta till en musikvideo. Det är min vän Mogges band. Kollektivet. De som ska göra ett sommarörhänge. Kanske. Och en video därtill. Det är säkert. Träffade två nya killar som jag ska jobba med. Vi fann varandra direkt. Snackade samma språk. Sådant gillar jag. Pang på utan klabb.

T.

Sydsvenskans recension av "En Blues från Landskrona". Den är bra tycker jag. De har fattat prylen.

"Om alla småstäder hade haft författare som Jonas Bergh och fotografer som Thomas H Johnsson hade de nog mått bättre, skriver Patrik Svensson som har läst deras nya bok ”En blues från Landskrona”.

Redan i Thomas H Johnssons förord nämns den där hösten 1980 då Öresundsvarvet lade ner och Bois åkte ur allsvenskan och vemod och förlorarmentalitet la sig som ett tjockt och orubbligt täcke över stan.

”En blues från Landskrona” är en skildring av vad som blev kvar. Det är författaren Jonas Berghs och fotografens Johnssons berättelse om Landskrona genom egna personliga ögon och historier.

Och man tänker direkt att om alla småstäder haft författare som Bergh och fotografer som Johnsson hade de nog mått bättre. För städer behöver skrivas. De behöver skildras och omvärderas. Som platser och som sociala sammanhang. Att Jonas Bergh, som tidigare bland annat varit redaktör för ”Landskronaboken”, fortsätter skriva sitt Landskrona är bara sympatiskt. Att han inte längre bor kvar i stan betyder inget. Säger han att detta är hans stad så är det så. Känslan väger tyngre än adressregistret.

Med man undrar vad de egentligen vill berätta om stan. ”Blues” signalerar hårda tider. Omslagets enda bild föreställer en utslagen skäggig man med trötta ögon. Är det Landskrona? Arbetarstaden som snubblade på vägen in i kunskapssamhället och blev liggande i det gamla, sorglig och obrukbar.

Först verkar det uppenbarligen så. Johnssons bilder är grå och ruggiga. En utbränd bil, en närbild på en man utan tänder, en mörk siluett mot en betongvägg. Det är bilder som nog skulle vara fantastiska i stort format men de ser hopklämda ut här, och alla människorna är glåmiga och trasiga.

Också texterna känns först små, liksom slutna och otillgängliga. Det är som om Jonas Bergh hela tiden måste positionera sig, hävda sin ursprungsrätt till att berätta om arbetarstaden Landskrona. Han skriver om sitt golfspelande i tonåren men intygar att han inte var snobb. Han tyckte bara om att spela golf. Han skriver om sin familj och betonar att han härstammar från ”en klassisk arbetarsläkt”. Pappa är förvisso tandläkare, men generationerna före honom hade det inte så lätt.

Han använder initialer om personer han skriver om, antyder att här finns saker som inte är ämnade för alla att förstå. Texterna är dagbokshemliga snarare än utlämnande. Privata snarare än personliga.

Men efterhand öppnar det upp sig. Efterhand blir det personligt och politiskt. Texten blir en besvärjelse mot rasister och svartmålare och våldsverkare och skitpratare. Mot den där rädslan och alienationen som är varje krisdrabbad stads värsta fiende och varje skitpratande opportunists främsta tillgång.

På slutet skriver Bergh om en tidigare grannes man, en krigshärjad flykting från Irak, och dennes historia blir som en uppmaning till honom själv att blicka framåt och utåt, att ”börja bruka allvar”. Och så öppnar sig till sist både boken och staden helt, mot havet och mot världen. Det är riktigt, riktigt vackert.

PATRIK SVENSSON"

Tuesday, May 8, 2007

Många frågor.

Sitter och formger en affisch till en slags teaterföreställning. Som ett fint initiativ att berätta om Landskrona. Det är kurden som har snabbmatstället vid Oliver som är producent och manusförfattare. Han har precis gett ut en diktsamling. Den står i min bokhylla. Där står den oläst. Än så länge.

Det handlar om att försöka göra saker man tror på. Kurdens föreställning är ett bra initiativ. Kanske kan det få människor att vakna. Många människor behöver vakna. Och inte bara välja de lätta alternativen. Se längre. Naturligtvis hjälper jag honom helt utan flis. Det gör jag gärna. Jag har ju så jag klarar mig. Just ni i alla fall. Någon månad till.

Så var valet avgjort i Frankrike. Vindarna är de samma här som där. Varför. Varför. Varför.

Nu är det så att vi alla. Exakt vi alla. Vi måste se till att aktivt börja arbeta för en mer solidarisk livssyn. Jag har inga svar. Långt därifrån. Men många frågor.

Men.

Ett förslag är att föröka blicka framåt. Se möjligheter. Det är nya tider. Lev utifrån det. Använd kunskapen just du besitter. Skriv. Prata. Knäpp. Kramas. Le. Sitt ute. Bara var snäll. Hjälp någon. Sjung. Istället för att vara mot ex miljöförstöring. Kan du vara för miljövänligt.

T.

Monday, May 7, 2007

Blandat.

Nu är det måndag. Hemma från Berlin. Boksläppsfesten avklarad. Recensionerna av boken börjar komma.

Egentligen arbetar jag inte för att kulturskribenter ska bli glada. Men det är trots allt kul när de skriver positivt. Överlag verkar det vara så. Bara en sak jag retar mig på. Retar mig mycket på. Det är i kvällsposten. Kvällspostens recension. Kvällstidningen som läses i de södra delarna av landet. -Där har de skurit sönder bilderna. -Stavat fel på namnen. Hur ska man kunna ta en sådan tidning på allvar. Pinsamt värre. Så tänker jag. Och så fick kulturchefen veta att jag tycker. Viktigt.

Boksläppsfesten gick riktigt bra. Pibe läste bra som vanligt. L.T Fisk var på riktigt. Och The Negatives punkade loss precis som jag önskade. Jag blev lite full. A och B plus en flickvän kom. Det var kul att de kom. Riktigt kul. Kanske ska vår gemensamma utställning, Mellan 4 Ögon, ställas ut i Paris. Där förstår de bild. Det skulle aldrig hänt att -Le Monde skulle skurit sönder bilder de publicerar. Så är det i Frankrike. Så är det inte i Sverige.

Berlin var skön som vanligt. Lite bus under första maj nere i Kreuzberg. Det brukar vara roligt. I år tappade jag sugen när en flicka fick en flaska rakt i ansiktet.

Jag stod och knäppte vid anarkisternas barrikad. De kastade flaskor och stenar mot polisen. Killen sidan om mig, kastade en flaska som var ämnad för polisen, flaskan passerade polisen och träffade flickan rakt i ansiktet. Det är för jävligt när oskyldiga blir drabbade. Killen fick spö. Jag slutade knäppa. Gick och tog en bira i ett gammalt hus i stället. Lyssnade på punk och var för mig själv ett tag. Det var nödvändigt.


Igår var jag och Baronessan i skogen och grillade med H och R plus deras barn. Skön kontrast.

T.