Workshop.

Då var det dax igen. Denna gång på ett motell i Trelleborg.


Subjektiv dokumentärfotografi. Första maj i Berlin.

T.

Judy Garland.

Idag börjar jag med ett citat av Jan Guillou i Aftonbladet.

"Något är fundamentalt fel bland de elektroniska debattörerna när en kolumn om vargar föranleder 973 inlägg och en ­kolumn om Sveriges antidemokratiska ­terroristlagstiftning bara leder till 93 inlägg."

Det är tisdag nu men det borde vara måndag och fredags var det söndag men egentligen var det faktiskt fredag och jag förstår som vanligt ingenting. Dagar och veckor blir till månader och år och mitt liv pendlar mellan ytterligheter, ena dagen sitter jag i ett glaspalats i huvudstaden och diskuterar eventuella samarbeten med ett av världens största kameramärke, andra dagar behandlar jag filosofiska frågeställningar med några luffare över ett par burkar folköl på bänkarna i parken när vårsolen skiner. Människor är bara människor oavsett kläder och frisyr och det är så vi bör mötas. Det är ju bara så det är. Eller som Judy Garland en gång sa: Be a first rate version of yourself. Inget konstigt egentligen. Egentligen.

Kanske är det även så vi bör möta vargen. Vi människor är bara människor som bor i hus och vargen är bara varg som bor under träden i skogen. I det gränslandet får vi balansera.

T.

En Kvinna Under Påverkan.

Kajsa Grytt släpper ny skiva. Så efterlängtad.

"För att förstå Kajsa Grytts status som punkikon måste man nog ha varit med när det begav sig. Tiden har inte varit snäll mot vare sig soloplattor eller Tant Strul (där hon ersatte Lykke Lis mamma). Men här ställs allt till rätta i en energisk, engagerad och ömsint rockproduktion. Inför 50-årskalaset har en av landets mest personliga sångröster gjort sin karriärs mest helgjutna album." /Peter Lindholm.



Grytt och Thåström i en gammal. Vackert och på riktigt.

T.

Censur.

Allt är inte vad det först ser ut att vara. Aftonbladet skriver att Fotografiska stoppar en utställning om Tjernobyl och kallar det censur. Kanske är det så - det kan man tvista om. Själv skulle jag köra utställningen utan att blinka. Men jag är helt oberoende och det finns ett par begrepp som måste redas ut:

Fotografiska är inget museum.
Fotografiska är ingen institution.

Fotografiska är ett privat initiativ finansierat av sponsorer och utan direkta skattemedel. De är beroende av kapitalstarka intressen, därför måste vi förstå att de gör som de vill, de har inget politiskt regelverk att ta hänsyn till, däremot måste de av ekonomiska skäl lyssna till sina finansiärer. Det betyder naturligtvis inte att Fotografiska inte bör kritiseras och analyseras - det betyder bara att de inte är helt oberoende. Om vi vänder på det så gör just Fotografiska i övrigt mycket för svensk fotografi, det som institutionerna skulle gjort för länge sedan, därför är Fotografiska viktigt och i sammanhanget kan nämnas att de kommer att visa Från Andra Sidan Längtan under hela sommaren. Mitt i skinande turistsäsongen. Det är mycket känsliga och samhällskritiska bilder som ingen av de kontaktade etablerade institutionerna vågat visa. Allt är inte vad det först ser ut att vara.

Läs mer: http://fotografiska.eu/Museet/Kommande-utstaellningar/Fraan-Andra-Sidan-Laengtan

Jacqueline Hellmann är i skrivande stund den yngsta fotograf som hittills ställt ut på Fotografiska. Jag är stolt över att ha fått möjlighet att stötta och hjälpa henne fram. Därför att det är bra och så in i helvetes viktiga bilder. Det är det som skiljer. Thats it.

Sen vill jag poängtera att censur aldrig är bra och är inget jag ställer mig bakom - om det nu är censur det är frågan om. Jag ville bara försöka klargöra begreppen och det får mig att minnas härom året när Kulturhuset censurerade Sally Manns dödsbilder. Allt är som sagt inte vad det först ser ut att vara.

T.

Respekt.

Bra belgare i skal på Freys och genom Gamla stan och under Slussen och sen till vänster längs med vattnet. Fotografiska. Snyggt, stilrent, och något tillrättalagt. Ett privat initiativ som tar ansvar för fotografin i landet. Blandar högt och lågt på bästa sätt. När Fotografiska vågar lyfta fram nya spännande fotografer kontrar skattefinansierade institutioner med säkra kort och dammar av gamla samlingar. Det låter helt bakvänt i öron, visserligen utesluter inte det ena det andra, det kanske kompletterar, men egentligen borde det väl rimligen vara tvärt om. Kontentan blir att Fotografiska är mer lyhörd för tiden och blir livsviktig för den svenska fotografins framtid. Ett hedervärt engagemang som förtjänar all respekt. Fotografiska. Förbi bokhandeln i entrén och över vägen upp för trappan och vidare till Hermands buffé med utsikt över vattnet och folköl på borden.

T.

Skåpmat.

Gick på Skeppsholmen i solen och Moderna museet satsar. Nu ska man visa Christer Strömholm, igen, man ska visa Anders Petersen, igen, Larry Clark, igen, och Diane Arbus, igen. Det är bra fotografi. Kanske den bästa någonsin. Det är inte det ... men kom inte och kalla Moderna museet modernt. Möjligen postmodernt.

T.

Tillsammans Är Man Mindre Ensam.

Våren börjar komma på riktigt nu. Med den en rastös längtan till kajerna i Christianshavn och bänkarna och becksen i Friedrichshain - men först ska jag i veckan ära vår kungliga huvudstad med ett litet besök. Om jag inte minns helt fel, vilket kan vara högst troligt med tanke på att jag vistas kortare tider på flertalet platser runt om i landet de senaste åren, men enligt vad jag kommer ihåg har jag inte varit uppe i Ståkkolm sedan jag fotograferade författarinnan Anna Gavalda i hennes svit på hotell Lydmar mitt emot skärgårdsbåtarna. Jag minns hennes roliga svar när jag bad henne ligga lite avslappnat i soffan med fötterna upp på armstödet. Hon tittade på mig och sprack upp i ett stort leende och sa med sin vackra franska brytning:

-Of course. I am your toy ...


Det blev inte den bilden i soffan tidningen körde. Men mötet med Anna är bevarad både i tryck och i mitt hjärta. Många av mina bilder bär på ett minne, en bråkdel av en sekund som sammanflätas till berättelsen om mitt liv, och den sanningen går aldrig att förneka. Nu precis har jag hängt en utställning med nytagna gatubilder från Paris där alla printar bär på en berättelse med personliga minnen av möten och händelser - men även en öppning som släpper in betraktaren för att man ska kunna skapa sin egen upplevelse. Det är det som är fotografins styrka och det är det som gör utställningar intressanta. På tal om det. Jag har ännu inte varit på Fotografiska och jag funderar på att göra ett besök och ta del av andra människors historier när jag ändå är på plats. Det blir ofta så för mig. En sak blir till en annan.

T.

Lady Gaga.

Politiska kommentatorer. Nu har jag tröttnat på gubbarna - och gubbe har ingenting med ålder eller kön att göra (men oftast är det män). Dessa människor som måste läsa en handledning för att kunna leva, måste hitta en mall, måste luta sig mot en utredning, ett facit, gubbar som inte kan förstå att läsa mellan rader och uppfatta nyanser. Nu senast Per T Ohlsson i dagens Sydsvenskan när han beskriver Håkan Juholts tal från Socialdemokraternas partikongress i förra veckan. Egentligen kanske jag inte bryr mig sådär jättemycket om partipolitik och tal, även om jag kan tycka att talets inledning lät hoppfullt, i vilket fall, nu var det Per T Ohlssons bristande begåvning av att se igenom och ta till sig metaforer jag skulle avhandla. Håkan Juholt citerade Olof Palmes installationstal från 1969 och tillade:

”Vårt parti var inte då och är inte idag ett börsnoterat företag.”

Vem har någonsin påstått det? Skriver Per T Ohlsson.

Troligen har ingen påstått det. Om man har sinne för nyanser och formuleringar, och kanske även lite litterär bildning kan man skönja något djupare i Juholts ord, något som fångar vår samtid i en enda mening. Det är inte alltid vad man säger utan hur man säger. I samma mening kan jag nämna att Lady Gaga precis köpt tre printar av mig. Denna fantastiska kvinna. I like it rough -Money honey. Bara det bevisar hur viktig den oberoende kulturen är.

Hela Ohlssons text finns att hitta på nätet. Prova på Sydsvenskan.

T.