Anslag.

Vet inte varför jag blir så upprörd när det pratas om konst, för det blir jag, märkbart upprörd. Kanske beror det på att det är så mycket tamt trams som presenteras som konst. Lite som kejsarens nya kläder. Det som gör mig mest upprörd är att mycket är finansierat med skattemedel. Samtidigt som det tillåts nerskärningar på psykvård och annan omsorg, betalar vi en del människor för att leka med målarlådan, jag kan inte begripa hur det kan hänga ihop. Missförstå mig inte, jag anser absolut att kultur bör stödjas med skattemedel, mer än idag, men kulturen måste berätta något. Ha något att säga. Gjuta vågor på vattnet. Det måste vara konstens uppgift, och det är ett krav som måste ställas, det går inte annars. Jag vill inte peka ut någon eller något specifikt, det är inte det jag vill åt, och jag är inte rätt person att göra det, men någon måtta måste det vara på alla tomma floskler. Det kanske ändå är så att de flesta anser att det de själva gör är viktigt, det får man hoppas, vet inte vem, vad, eller hur saken ska avgöras, men det fungerar inte som det ser ut idag. Jag tror att vi måste våga stödja mer obekväm konst. Konst som inte stryker medhårs. Konst som vågar kritisera samtiden och etablissemanget. Då tror jag vi är en bit på väg. Ta tex Carl Fredrik Reuterswärds revolver, eller Robert Franks -Americans, eller Ivan Aguélis Egyptendukar, eller Stefan Jarls -Naturens Hämnd, eller Tunbjörks -Vinter, eller Francis Ford Coppolas -Apocalypse Now, eller för den delen Engströms -Härbärge, det är fan i mig konst. Konst som kritiserar eller reflekterar sin samtid. Bra konst.

Jag får själv en del kultur och produktionsstöd då och då. Kanske bör jag inte få det, men vem ska avgöra det, inte etablissemanget i alla fall, då tenderar det bara att bli svågerpolitik av alltihop. Kanske är det så att man gör bättre prylar utan ekonomiskt stöd, när man lever på knivseggen, vet ni att hästscenerna i -Holy Grail kom till för att Terry Gillams hade så tight budget. Det var tänkt med riktiga hästar från början, så kan det vara, penningbekymmer skapar kreativitet.

Det jag vet, det är att ett anslag då och då ger lite andrum, en möjlighet att hämta andan. Och det är nödvändigt.

T.

Mista.

Man blir rädd att mista sin förhandsrätt. När konstnären blir allt för etablerad, delaktig i etablissemanget, då kommer rädslan. Rädslan över att hamna utanför. Det man en gång stod för glöms, men finns kvar som ett skav, kroppen blir lite tyngre och ryggen lite krokigare. Man vill inte mista det man byggd upp. Det man trodde man strävade efter. Sin förhandsrätt. Man tror man är fri, men man är köpt till tystnad.

Sverige den 29 maj 2008.

T.

Habila Hantverkare.

Så här skrev krönikören Stefan Lindqvist i Helsingborgs Dagblad.

"Det är som med fotografer som med andra yrkesgrupper. De allra flesta är habila hantverkare, visst, det finns alltid några klåpare och så har vi den där lilla gruppen som ser det vi andra inte ser och har vett att knäppa bilden i exakt rätt ögonblick. Och det går aldrig att lära ut. Antingen så har man det eller så har man det inte. Thomas H Johnsson har det."


Bilden: En pissoar i Kreuzberg.

T.

Lite Hit och Dit.

Idag har jag blivit intervjuad av en ståkkolmsbaserad journalist. För någon vecka sedan var jag föremål för Hyresgästföreningens tidning, jag som inte ens är medlem. Börjar undra vad det är jag säger som är så viktigt. Och som så många verkar vilja höra. Visst, jag tycker själv att jag både är trevlig och intressant, men i alla fall. Kanske har jag reducerat mig själv till en slags proffstyckande åsiktsmaskin. Till mitt försvar så är det faktiskt alltid kul med nya möten, nya människor, nya ansikten. Idag blev det mer ett samtal än intervju, det gillar jag, och det var riktigt givande. En skärpt kille med många intressanta infallsvinklar. Hoppas vi möts igen längre fram.

För övrigt driver jag mest omkring just nu, knipsar lite hit och dit utan mening, skannar Tri-X, laddar upp bilder till byrån, bekymrar mig över min väns bakben, tänker på min kvinna, går på kundmöten. Det är mycket och inget samtidigt. Funderar på att ringa fröken ur och fråga hur hon har det idag.

Har inte speciellt bråttom. Jag behöver inte spara sex minuter. Jag behöver ingen tunnel genom Hallandsåsen. Ta det lite mer cool, jag bjuder på minuterna, har många över om någon vill ha. Gratis.


Annars har jag en teori om bostadsrätter och heltidsarbete. För att köpa en bostadsrätt behöver man låna (oftast) på banken. När man lånat bör man betala tillbaka, för att kunna betala måste man arbeta heltid, när man arbetar heltid blir man trött. Är man trött orkar man inte protestera (leva). Protesterar man inte blir man lätthanterlig.

T.

Vårstrålar och Vitkalkade Väggar.

Har idag varit på två utställningar. En opåverkad och fri. En dresserad och anpassad. I den ena var fotograferna främst människor. Och i den andra var människorna främst fotografer. Skillnaden blir påtaglig.

Solens varma vårstrålar värmde upp bänkarna längs Rörsjöparken i Malmö. Mycket människor promenerade längs grusvägen mitt i den långa och raka parken. På bänkarna satt människor och småpratade, på gräset stod människor i små klungor och samtalade ljudligt, en del satt på filtar och åt, andra bara stannade till en kort stund, slängde lite blickar och flanerade sedan vidare. En gammal, men fri hund gick omkring och nosade, så som han själv ville och behaga. Längs träden hade någon spänt upp en lina och på linan hängde printar på rad. Färg och svart vitt, blankt och matt, stort och smått, allt blandat hur som helst. Vårsolen strilade ner mellan trädens nyknoppade grönska och skapade en ljussättning Sven bara kunde drömma om.

Det gjorde mig glad. Det ingav hopp. Det var de nya som ställde ut.

Väggarna var kala och vitkalkade. Människor var tysta och vandrade sakta och tålmodigt i cirklar, oftast med händerna på ryggen, svagt framåtlutade, ingen satt, alla stod som på led. Jag hörde inga samtal. Såg ingen värme. Kände ingenting, möjligen en axelryckning, det var allt. Det var kallt.

Det var ordning och reda. Det var rätt och riktigt. Det var Årets Bild.

T.

Ps. Den siste månad fem drar malmöplanket igång. Då blir det mer bilder i det fria. Över nittio fotografer och en del människor ställer ut någonstans vid Johanneskyrkan.

Ännu En Taube.

Med gamla X2000, ett tåg mot Malmö, vi stannade i Alvesta och lastade frö. Då träffade jag i vänthallen på SJ,s kontor, en man från Örebro som hade mött min bror. Men det var inte detta jag skulle tala om, det var om mannen själv, och hans namn var Tomas Degerman. Jag smugglade åt honom en liten bit, han var från Kristianstad och uppväxt i Klit. Han talade med polisen och biten den blev klar. Vi lämnade Alvesta och körde till en bar. Det blev en del problem men Tomas han bara log, i Sundsvall, i Kramfors och i hela norrlands skog.

På nittiotalet kom jag till norrland som student. På vintern fick vi en vattenläcka ifrån nord, lärarn, rektorn och allt gick över bord. Eftersom jag nu var äldst i klassen tog jag nu befäl, och åkte med Niklas till söder och allt gick väl. Men när jag kom till Malmö blev där rättegång, men jag gick klar och stack till Köpenhamn, kom i själva ruschen och reste för den skull till fristaden i min famn, ute på Amaager, jag ville gräva guld, jag vaska och skötte min affär. När jag kom ut till Norrebro, ja då var jag miljonär.

Jag ville ut luffa, jag ville lukta frihet, jag köpte mig en biljett och till Hamburg mig begav, jag började plåta och tappade mitt guld, förlorade en halv miljon...


T.

Som Ett Möte I Monsunen.

Har varit ute på vift. Berlin med första maj firande, eller firande och firande, det vet jag inte riktigt om det var, men kul hade jag i alla fall. Sedan for jag med en fullriggare från RyanAir (Taifun) till den svenska huvudstaden med bröllop, pollenchock, softa dagar i lä, halv Carlsberg på Flaggan och asiatisk hämtmat i folie som ett slags proggliv utanför Gnesta ungefär sådär enkelt det kan bli, blev det.

Som ett möte i monsunen, då tror jag ni kanske förstår saken bättre, för vid kanalen delade jag ett par bira från Jamaica med Fredrik Nilsson, min gamle ungdomsvän, tv-producenten ni vet.

Vi har vänt och vridit på varenda kontrakt men jag är tvungen att skära ner till nästa säsong, sa Fredrik, det är hemskt men det är sant.

Med taxis hjälp kom jag sedan till Erstagatan tjugonio.

Utan pass och pengar stod jag i trappan...när en man med kamera runt halsen plötsligt mot mig går, sveriges gaphals nummer ett...

Jag blev klädd i brun kostym. Jag fick låna nya skor och ett pass med sveriges vapen och porträtt. Bruden bjöd på vin av alla de sorter jag ditils aldrig hade sett.

Nu säger jag adjö, för en stund, och skånepågen går ombord.

-Ja, men, Thomas, hunden, var är den?!

-När vi träffas nästa gång ska jag besvara dessa ord, för nu hoppar jag på tåget och sätter kurs igen.

T.

Här Är Den Sköna Sommaren.

Jag sjöng vid bondens knut
-Nu är sommaren här
-Det är våren som är slut
svarar bonden så tvär
-Djupt gick tjälen här i nord
och sanna mina ord,
Det är krig och politik som har fördärvat vår jord!

Jag sjöng för handelsman
där han stod i butik:
-Se, nu blommar ju din strand
och nu glittrar din vik!
Men han svarade burdus:
-Ja du går i glädjerus,
men se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus!

Då gick jag ner till strand,
där låg skutan förtöjd.
-Se goddag på dig, sjöman!
Hör du fåglarnas fröjd?
Gökar gala här i land
under solens höga brand!
Men han svarade: Jag seglar till ett varmare land.

Jag gick i aftonsång
för att höra Guds ord.
När jag står på kyrkans gång
hör jag kyrkherrens ord:
-Satan följer dina spår
höst och vinter och vår
och han jagar dig om sommaren i blommande snår!

Då sprang jag över ängen
där mandelblom står
och jag ser den lilla Karin,
till brunnen hon går.
Och då ropar hon till mig,
ja, på blommande stig:
-Se här är den sköna sommaren som jag har lovat dig!