Ensam.

Tidigare föredrog jag alltid att resa ensam. Numera reser jag helst tillsammans med min kvinna. Inte idag, men alltid annars, så snart och så ofta som möjligt. Det blir så när man älskar.


Ensamhet är något som inte stör mig. Jag kan ofta uppskatta ensamheten, om ensamheten är självvald, om vännerna finns på nära avstånd. Jag är en social varelse, en människa som gärna och ofta pratar och umgås med människor, det kan felaktigt tolkas som om jag inte har behov av ensamhet. Tror alla behöver någon form av ensamhet, om man väljer den själv, om man kan återvända till det sociala när det behagar.

Att kunna vara ensam ibland är viktigt. Att vara tillsammans med fina människor är minst lika viktigt. -Men på olika vis.

Just nu längtar jag efter att jag blir vi. A -I love you.

T.

Outoffocusmag.

David S och hans liga har dragit igång ett virtuellt bildmagasin. Visserligen inte går, har säkert funnits i ett år, ett mycket bra initiativ kan jag tycka. All heder åt dessa eldsjälar.

Jag går in där och kikar med ojämna mellanrum, det är alltid kul att kolla bild, och det är mycket bra som ligger där. På senare tid har det hänt något, det går trögt med nytt material. Det måste finnas många fotografer här i landet som har bildprojekt att visa. Eller det kanske är som med allt annat här i världen, mycket snack och lite hockey, jag vill inte tro det, jag vill tro att vår yrkeskår har lite mer passion än så. Jag måste tillåta mig att vara naiv.

Länk: http://outoffocusmag.com/

Vad fan väntar ni på. Och ni som redan kört. Ni har väl mer att köra. En handfull projekt om året kan man väl begära av en frisk människa, för det är väl inte så att hela kåren är sk bruksfotografer, några punks måste det väl finnas kvar här i lilla landet.

Kanske är det så att alla är fullt upptagna med photosnoppdebatten, att ingen hinner knipsa, eller med tugget om vad som är dokumentärt eller inte dokumentärt. Kom igen nu mina damer och herrar, tid att dra vidare, släpp loss, det är vår.

T.

Ett Stycke Liv.

Björn J:son Lindh sjönk längre och längre ner i biofåtöljen under premiären av -Mannen På Taket. Han var ung, hade precis släppt sin debutplatta, och hade fått äran att göra musiken till filmen. Nu hade han precis upptäckt att Widerberg använt demoinspelningen istället för den färdiga och genomarbetade slutmixen.

Det har jag försökt lära av.

Bo Widerberg sa alltid att man ska vara glad om man kan skapa ett stycke liv. Och då är det sällan det perfekta man bör sträva efter, utan snarare den inre realismen.

T.

Visst. Det Blir Inte Alltid Perfekt.

Jag fortsätter med mina tankar om att göra. För mig är det det enda som räknas. Att göra alltså. Visst, det kanske inte blir perfekt alla gånger, om det nu är det perfekta man strävar efter. En skiva med lite felspelningar här och där, måste vara bättre än ingen skiva alls, för det är bara att göra det bättre till nästa skiva. Och helt plötsligt har man gjort två skivor. Det är nog rädslan man måste komma över. Rädslan över att göra fel. Rädslan att misslyckas. Men det finns ju inget som heter rätt och fel. Eller, det finns ett rätt, det är när man gör det på sitt eget vis, då är det alltid det rätta. Tänk att ligga där under jord utan att ha gjort den där skivan du velat göra hela livet, men som du aldrig gjorde, då kvittar det väl lika att det blev några felspelningar i tredje refrängen. Så tänker jag i alla fall.

Kommer ihåg när jag skulle ta några nya bilder till en redan existerande hembygdsbok. En bok med ganska trist form (trista bilder med för den delen). Under produktionsmötet med kunden bläddrade jag lite i boken, tog mod till mig och sa, -jag kan göra om hela skiten, helt nya bilder och ny lay out, hur låter det. Kunden nappade på min idé och vi räknade på det, sen var det bara att köra igång.

På trappan utanför började det gå upp för mig vad jag satt igång. Aldrig tidigare hade jag suttit vid något lay-out-program. Aldrig tidigare hade jag gjort någon trycksak. Och nu var det bara att göra det. Visst, det var nervöst, och så här efteråt, många år senare, kan jag se brister i boken, lösningar jag skulle göra annorlunda i dag. Men jag gjorde det. Boken kom ut och kunden blev nöjd.

På den vägen är det.

T.

Svaret Är Enkelt.

Jag tror på erfarenhet som bildning. Hur kan man ha en åsikt om det svenska bildklimatet utan att ha ställt ut en jävla print här i landet. Hur kan man ha en åsikt om det svenska fotoklimatet utan att ha gjort något uppdrag här i landet. Det blir mest innehållslöst gnäll i mina öron, antingen gör man något åt saken, eller så håller man käften. Jag tror inte på gnäll. Jag tror inte på teoretiska maximer. Hur nu en maxim kan vara teoretisk, men i alla fall.

Nu händer det prylar i söder. Man kan gnälla över någon slags ståkkolmsfixering av svensk kultur, eller kan man fixa saker själv och göra något bra, så som man själv vill ha det. Som Ralph N, Tommy A, Jonna S, Åke H och hela den ligan. Den trettioförste maj drar malmöplanket igång. Jag kommer att vara där. Nittio fotografer kommer att ställa ut på rad någonstans vid Johanneskyrkan. Och en katalog med utställningsbilderna kommer att delas ut till behövande.

Jag och min vän Andreas pratade om inställning till saker och ting. Inget långt samtal, för svaret är enkelt.

T.

Att Blanda.

Lyssnar på Bröder Glöders skiva -Det Du Förtjänar. Som jag för övrigt gjorde omslaget till, minns att Groove skrev i sin recension av skivan; -Bilderna till omslaget förstärker plattans känsla av en känga på pungen. Minns även att bandet skulle spela på vernissagen av min och Agiteras utställning på Kulturen i Lund. Min vän Björn hade kämpat hela förmiddagen med att få bilderna att hänga i lod. Då drog Zander igång sin bas med skönt reggaegung. Tungt gung som fick väggarna att vibrera och inte många bilder hängde rakt någon längre stund. Så kan det gå. Och sådant är skitsamma när musik och bild möts i samförstånd. Att blanda är alltid det bästa.

T.

Mer Aktuellt Än Någonsin.

Idag 2008. Är Olof Palmes tal från 1965 mer aktuellt än någonsin.

"Demokratin är fast förankrad här i landet
Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna
Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste
Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta
Men så enkelt är det ändå inte
Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori
Den har ett mycket enklare ursprung
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet
Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret
Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser
Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla
Okunnighet om andra människors särart
Rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium
En förhandsrätt
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort
Har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra
Att gradera människor med en sådan måttstock
Står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde
Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen
På arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken
Därför ligger fördomen alltid på lur
Även i ett upplyst samhälle
Den kan blossa ut i ett stickord
En obetänksam replik, en nedrighet i det lilla
Kanske menar den som handlar inte så illa
Men för den som träffas kan det rivas upp sår som aldrig läks"

T.

Kulturpolitik.

Ett citat angående regeringens kulturpolitik där marknaden ska sponsra konstnärer.

"Konst sponsras inte. Konst söker sanning. Konstnärerna sponsrar marknaden med sina liv." /M Berg.

T.

Mono.

Äntligen händer det prylar i svedala. En ny bildgrupp har klivit ur moderns varma sköte och ser nu dagens ljus.

Jag vet inte mycket om gruppen som sådan, mer än att jag träffat hela ligan och det är sköna typer, inga obäddade sängar här inte. Still rocking och håll till godo mina damer och herrar.

Länk: http://www.monofoto.se/

T.

Ps. Saknar dock ett namn i medlemslistan.

Att Falla På Plats.

Jag tycker om att arbeta med musiker. Knipsa till deras skivor och promoprylar. Det ger ofta en kreativ stimulans som jag måste få. Minns när jag skulle ta ett porträtt av Charley Anderson, han från Selecter, -Too Much Pressure ni vet. Han spelade då med Skalatones, när porträttet skulle tas alltså, och det skulle bli omslag till en vit vinylsingel. Bara en sådan sak, en vit vinylsingel, det fick igång mig ordentligt, det lät stort på något vis. Att jag senare råkade luta skivan mot mitt element så hela skiten blev skev är en helt annan historia. Så blir det ofta. En annan historia. Ur det ena kommer det andra, och så måste det få bli.

Till saken. Jag var ganska oerfaren och inte speciellt inne på skamusik, och frågade på halvtaskig engelska hur han hade tänkt sig bilden. -Gör hur du vill, jag är musiker, det är du som är fotograf, svarade han och suttade på sin joint. Av det svaret har jag lärt mig mycket. Saker lossnade och föll på plats.

Tänk på det. Att en jävla mening kan få saker på plats.

T.

Hem.

Hemma igen. Varit i berlin och gjort ingenting ett tag. Var är mitt hem, jag känner mig hemma i landskrona, berlin, stockholm, ja lite överallt. Antingen har jag inget hem, eller så har jag flera, och det rinner nog lite tattarblod i mina ådror. Det är konstigt för min familj är så långt ifrån en nomadsläkt man kan komma. Kanske är det bara min rastlöshet som gör sig påmind även här. Ni vet, gräset på andra sidan, att hela tiden vara i rörelse, ni vet allt detta.

Nu är det tid att söka fotoskolor. Jag kommer alltid rekommendera skolor där de kursansvariga och lärarna själv driver sin egen fotografiska verksamhet, är aktiva utställare, hela tiden har en fot ute i verkligheten och undervisar på max halvtid. Hur ska någon som exempelvis arbetat fulltid med undervisning i trettio år kunna driva en trovärdig utbildning. Lärare som inte kan skilja på uppdragsrelarerade knäck och egna projekt. Lärare som inte är del av sin tid. Det kan aldrig komma något bra ut ur det. Enligt min syn på fotoundervisning måste en stor tyngdpunkt ligga på ekonomi, möte med uppdragsgivare, helhetstänk, och egen marknadsföring. Den erfarenheten kan du inte ha om du endast arbetar med undervisning. Än mindre dela med dig av.

En utopisk högre fotoskola (gäller även alla kreativa utbildningar) skulle bygga på flertalet kortare workshops med aktiva fotografer som handledare. Två kursansvariga på max halvtid. Mer snack om bild än om teknik. Alla sk uppgifter ska leda till utställning eller publicering. Språkundervisning. Tryckerikontakter, osv osv.

Kommer att skriva mer om fotoutbildning lite längre fram. Har några ganska genomarbetade tankar som kanske blir en realitet.


Var man än råkar befinna sig bör man ha ett högkvarter. En sambandscentral. En krog där man trivs. Inte som festplats utan som vardagsrum. Som här i kreuzsberg.

T.

Gästboken.

Plockade ner min utställning härom dagen. Sitter och bläddrar i gästboken medan imaconen tuggar tri-x. Nya prylar på gång.

Någon skrev, -you have eyes, och refererade till Jack Kerourac och Robert Frank. Det var stort för mig.

Någon annan skrev att Helsingborg och Dunkers borde lära sig av detta. Lite ler jag allt åt de orden (och då ska vi veta att Sally Mann hänger där just nu).

Sedan ser jag att någon tycker att jag borde fotografera våra vackra parker och hav. Det kändes inte lika stort, men lite ler jag i alla fall för där har vi det igen. Människor som anser sig ha rätt att tala om för mig vad jag bör göra och inte göra. Det funkar inte riktigt så.

Sen att museet köpte ett par printar gör inte direkt ont.

T.

Ps. Nu ska utställningen vidare på annat håll. Om någon vill ställa ut den är det bara att höra av sig.

Bergen Som Inte Är Vita. Igen.

Min följetong om Vitabergen fortsätter tydligen. Fick ett elektroniskt brev från någon som titulerar sig -Gubben på Erstagatan, jag vet nog allt vem han är, han är ett slags Berg™ han med. Kanske inte direkt vitt. Snarare ett norrländskt sådant, en kul typ på tredje som har åsikter om det mesta, och det var han som lärde mig det där om hur Vitabergen och lakanen hänger ihop. Det tackar jag honom för.

Så var det där med alkoholförbudet. Jag är verkligen inte vän av ordning och reda, regler och förbud, det kan aldrig komma något bra ur det. Men. För den skull är jag inte för svineri heller. Alltså, det har kommit till min kännedom att människor bär sig illa åt uppe på de där bergen som inte är vita. Pissar på de gamla stugorna, krossar glas och är allmänt otrevliga. Detta kan naturligtvis inte gälla alla, men i alla fall, nu är där alkoholförbud. Trist. Vill förtydliga att jag skiter fullständigt i alkoholen, det är förbudet jag stör mig på.

Minns vallarna, där jag och mina polare satt när det begav sig, vi hade en regel, en jävla regel, att plocka upp skräpet efter oss. Och hur fulla och förvirrade vi än var, så röjde vi alltid efter oss, det är dagens sanning. Pissade gjorde vi ner i vattnet (eller på toaletten en bit bort). En kväll, flera år senare, när den nya generationen tagit över, gick jag fram, tog i hand och presenterade mig (de visste nog redan vem jag var), förklarade regeln högt och tydligt. Och se där, nu har jag sett att regeln även spridit sig till nästa generation, så enkelt det kan bli. Tror livet blir enklare utan lagstadgade förbud.

Det var väl en fin liten historia. Och jag hjälper gärna till att sprida "vallarnas regel" till bergen som inte är vita. Lita på det.


Till väster i bild syns en typisk vitabergsvandal. Som i en tavla.

T.

Stora Staden. Lilla Landet.

Härom dan fick jag lära mig att vitabergen heter så, för att människorna hängde ut sina lakan på tork där, för länge sedan alltså. Nu kommer jag kalla stället för lakansbergen, passar bättre tycker jag. Det är visst även alkoholförbud där numera, förbud hit och förbud dit, alla förbud tröttar ut mig och gör mig en smula matt. Systemet har fått feber. Scharlakansfeberberget får det allt bli.


Kanske något på gång igen. Har alltid något på gång.

T.