Micke på Erstagatan skriver om fotografi, om förhållning och ingång, men de djupare kommentarerna uteblir och nivån läggs på det enkla och greppbara. Det gör honom märkbart nedstämd.
För mig var fotografin från början lite som ett äventyr, som Jack Kerouacs -På Drift ungefär, den kunde ta iväg mig till större världar. Samtidigt som jag alltid haft ett uttrycksbehov, och vad det kommer ifrån vet jag inte, kanske från mitt tidiga intresse av omvärlden. När mina kompisar såg spännande filmer på tv, ville jag se de trista dokumentärerna och debattprogrammen. Jag var intresserad av vad som hände runt omkring mig. När skolfröken berättade om jesusbarnet var mina tankar långt ifrån gud och religion, jag ville istället veta hur de levde på den tiden, hur samhället var uppbyggt då. Och hur det är uppbyggt nu, varför en del hade hundratals kor och andra inte, varför vissa åkte på utlandssemestrar men inte jag.
Kanske var det det som la grunden till mitt fotograferande, uttrycksbehovet fanns där redan, jag kunde som barn sitta och teckna i timmar. När jag blev lite äldre blev det försök med olja på duk, musik, och skrivande. Men min rastlöshet (enligt en del adhd) gjorde sig påmind, det krävdes för mycket koncentration och stillasittande för att kunna utöva det bra. För bra ville jag bli. Då fann jag fotografiet, stillbilden, helt plötsligt kunde jag berätta historier samtidigt som jag var ute och flängde, det blev som en befrielse, som att hitta hem på något vis.
Jag tittade i fotoböcker. Strömholm gav mig städerna, Berg gav mig kollektivet, Petersen gav mig människorna, M E Mark gav mig insikten, Tunbjörk gav mig humorn, Bresson gav mig formen, Mapplethorpe gav mig erotiken, Nykvist gav mig tystnaden, Kartez gav mig poesin, Jonsson gav mig berättelsen, och Frank gav mig det stora äventyret.
Widerberg gav mig sprängkraften och den inre realismen.
Jag började nu fotografera mer medvetet, började smått förstå vad jag höll på med, förstå varför jag höll på. Min fotografi är alltså i grunden ett behov av att berätta om hur jag upplever min samtid, ett äventyrsbehov, och en metod att kanalysera min rastlöshet.
Perioder i livet fann jag andra medel att kanalysera rastlösheten och vattna äventyren med.
Numera måste jag må bra för att kunna fotografera bra. Därför att fotografin kräver så mycket av mig, det kräver ork och fysik, det kräver attack, det kräver styrka och mental stabilitet, det kräver djup koncentration och egoism, det kräver ekonomisk medvetenhet, det kräver hundraprocentig ärlighet, det kräver disciplin och kaos, det kräver ensamhet och social närvaro. Allt på en gång och samtidigt. När jag mår mindre bra skriver jag mest, när dagarna är lite tyngre, orden kräver bara mina egna tankar och formuleringar.
Och nu pratar jag naturligtvis inte om uppdragsfotografering.
Det har bara hänt en gång att jag dragit igång ett projekt men en tydlig medvetenhet. Oftast brukar projekten komma till mig av sig själv, de gör det eftersom jag fotograferar hela tiden, om och om igen, lite som psykofarmaka. Jag vet inte då, då när jag tar bilden, varför jag gör det, jag bara gör det. Sen, längre fram, kanske ett år senare, när jag stämmer av och går igenom kontakterna, då märker jag samband mellan bilderna. Att jag omedvetet har fotograferat åt ett visst håll, då börjar min berättelse ta form och jag kan fotografera mer medvetet och fokuserat. Då spetsar jag motiven och vässar mig själv. Jag vet inte alltid vad jag vill åt, men jag vet alltid vad jag inte vill åt. När berättelsens skal står stadigt är det tid att få in poesi och känslor, och det är nu det börjar bli svårt och krävande, det är nu det ska bli fotografi och bild. Det är nu det blir på allvar. Det är nu jag blandar in mig själv och gör det personligt. Ibland kan det ta flera år innan jag får en personlig ingång i ett arbete, men det måste få ta den tid det tar, för det är den personliga ingången som gör det till bild, som gör det till konst om man så vill, som får det att beröra.
(Jag har under femton års tid fotograferat hundar. Därför att jag tycker om hundar. Men det är inte förrän nu det är viktigt för mig att sammanställa bilderna, det är inte förrän nu det blivit personligt och på riktigt, och varför det är viktigt just nu berättar jag en annan gång).
Sen är det bara att vänta in läget. Att läget är rätt att presentera bilderna. Det kräver fingertoppskänsla, den saken är klar, och det är det som är själva konsten.
Alltså är jag egentligen inte sådär jätteintresserad av fotografi.
T.
