Love on The Left Bank.

Paris. Augusti. 8.10.

Hoppas du har det bra.
Har du flyttat klart för ett tag. Har du äntligen hittat ditt hem och kommit till ro. Porträttet jag gav dig, hänger det på din vägg, det där du tittar fram med gröna ögon i svart vitt bakom nyklippt lugg. Dagar har gått och kanske har du ny frisyr. Mitt är längre och jag sitter här med en kopp och röker, vet att jag inte borde, men det är väl därför jag gör det, det är så mycket man inte borde. Det är så mycket man borde. Du borde komma ner nu - ta pendeln från Antony in mot stan, byt till metro på Les Halles (Chatalet), den gula linjen mot Chateau de Vincennes och hoppa av vid St-Paul. Gå upp för trappan, inte rulltrappan, den vanliga, korsa Rue St-Antoine och ta till vänster i den lilla gränden, ser du krogen med röda baldakiner. Bistrot Manquant. Där längst in i baren sitter jag och väntar på dig. Utanför fönstret ser jag ben skynda förbi, undrar vart dom är på väg, undrar varför dom skyndar, jag rör mig inte, jag vill bara vara här. Beställer en kaffe till. Det börjar skymma och jag sätter mig vid rottingborden ute på gatan, tänder en cigarett och lyssnar på sorlet från baren, jag kan sitta här i timmar och lita på ord jag knappt förstår. Kom hit ska jag berätta hur det går.

Vaknar av stök nere från gården. Grannarna mitt över ordnar med frukost. Doften av kaffe och nygräddat tränger in genom gardinerna, går upp och kikar ut, kullerstenarna är våta än, det regnade i natt och asfalten blänkte när jag gick hemåt och såg saker jag aldrig sett förut. Den stora tunga blå dörren slår. Det är så många här som kommer och går. Huset är gammalt men lever. Det är svalt på kvällarna och vinden fläktar i gryningen. Sängen är smal men räcker långt när kroppar är nära, köket är litet och ligger tätt intill, jag tar fram bröd, getost, honung, och går ner till dom som sitter kvar. Portvakten är redan igång. Igår sopade han trappan och idag plockar han med sina kryddväxter.

Det går långsamt men börjar gro och jag får mycket gjort. Jag har fått struktur på dagarna. Tar mina förmiddags och kvällspromenader. Arbetar. Tror jag börjar hitta formen, rytmen, och härom dan gick jag förbi Le Select, där jag satt och drack dyr dansk öl när allt skulle vara som i böckerna jag älskar. Nu ler jag lite och går förbi. Det finns en park några kvarter bort där kan jag ströva omkring och sakna en hund. När jag korsar Montparnasse och Saint Germain skulle en hund följa mina spår, men jag går inte och nynnar på lit de parade, jag vet att du sjunger för mig tusen mil härifrån. Det finns platser jag aldrig har varit och nätterna är varma när jag trampar gamla gator med öppen skjorta. Minns du när vi pulsa genom snön och bakade scones i ditt kök. Det är längesen men känns som igår.

Det mesta i Marais är gammalt. Nästan äldre än när Anna fick Ludvigs efternamn. Från mitt rum ser jag tak av svart skiffer, språng av ljusare tegel, små innergårdar med klättrande växter, takterasser och stora mansardfönster. Stan är större men det tar mig bara några minuter att komma över till flodens vänstra strand. Åt andra hållet upp mot kullen är det fortfarande hårda tider för drömmare (-vous n'avez pas des os en verre. Vous pouvez vous cogner à la vie. Si vous laissez passer cette chance, alors avec le temps, c'est votre cœur qui va devenir aussi sec et cassant que mon squelette. Alors, allez y, nom d'un chien). Men Doisneaus karusell står kvar i både regn och snö. Än står den där och snurrar och bidar sin tid. Nu går solen ner och allt får ett annat ljus. Jag står på en trappa och blickar ut över gator som ska bli våra i natt. Kom hit så tar vi över stan. Vi ses på Bistrot Manquant.

T.

Ps. Köp med dig snus. Du vet vad. Ds.