En Julhälsning.

Nu lackar det mot jul och jag skickar en hälsning ifrån Budapest. Bilden är tagen i tunnelbanan på pestsidan - sidan jag tycker bäst om. Printen finns i en signerad och limiterad upplaga om sju i storlek 28 cm x 18 cm. Pris 3000 kronor. Levereras inramad med syrafri passpartout och med en totalstorlek på 40 cm x 50 cm.

När andra världskriget bröt ut ockuperade tyskarna Budapest. I slutet av kriget bombades staden hårt av brittiska och amerikanska styrkor. Nazistockupationen var en skräckhistoria som de flesta ungrare aldrig någonsin glömmer. Efter krigsslutet kom Sovjet att ta över makten i landet. Motståndet mot Sovjet var starkt och man beslöt att genomföra en fredlig demonstration för att visa sitt missnöje. Det ledde till revolution, den ungerska revolutionen, kommunistregimen kollapsade men fick till slut hjälp av den sovjetiska armén som slog ner motståndarna. Motståndet lade sig aldrig helt. När Sovjet började rämna var Ungern en av de första av öststaterna att bli ett öppnare land. Vare sig stad eller medborgare i Budapest har glömt.

Snart ska mina hundbilder på väggen. Återkommer med detaljerna.


Ge blommor till någon. Ge en vacker print till någon du tycker om.

T.

Velvian.

Som det kan gå. Här är en liten berättelse om ett oväntat samarbete. För några år sedan läste jag en artikel om en viss A Bergström och hans experimenterande med utgången film, i samma veva höll jag på att röja i bunkern, och skulle precis kasta alla gamla rullar i sopen när jag kom på bättre tankar och skickade skiten till den där A Bergström. Det blev en låda med nästan tre kilo film och A Bergström blev glad. En eftermiddag i förra veckan fick jag ett mail om ett samarbete, A Bergström hade precis framkallat en av mina gamla Velvia, han hade varit ute och knipsat i höstljuset, och det hade jag med, för många år sedan nu. Velvian blev dubbelexponerad och A Bergström och jag hade inlett samarbete utan att någon av oss visste om det. Livet kan ibland vara mer spännande än man först kan tro.



Idag lyssnar jag på Olle och apan och färdigställer ett uppdrag i färg.

T.

Lilla Sparven.

Ibland blir man överraskad av sin egen förvirring. Min vita utställning kom precis tillbaka och står här i bunkern i sina lådor och bara väntar på att hängas, det är ganska dumt att utställningar bara står och samlar damm, jag packade upp min macbook och skulle precis börja arbeta när mobilen ringde. En gallerist från Söderhamn i andra luren meddelade rakt och utan någon som helst form av bomull; -Du har en utställning inbokad här på lördag. Har du glömt det ...

Det var helt enkelt bara att packa lådorna och skicka iväg bilderna igen. Har jag lovat är det bara att köra och sen är det inte mer med det. Jag är inte den som drar mig ur bara för att mina tankar finns någon annanstans.

Den sista tiden har jag haft alltför mycket åt olika håll och Lasse Åberg formulerar den kreativa förvirringen så jävla bra. En liten fabel som en tröst.

En gnistrande kall vinterdag kommer en man cyklande längs en väg, då får han se en liten sparv som sitter och fryser vid vägkanten. Eftersom det är en godhjärtad man så tar han varligt den lilla sparven i sina händer för att värma den. Då får han syn på en rykande färsk hästspillning lite längre fram på vägen och eftersom det är en bildad man vet han att sparvar käkar hästlort (som den naturintresserade läsaren säkert vet är det vi i dagligt tal kallar gråspav egentligen en pilfink. Sparvarna decimerades raskt när kusarna försvann). I alla fall, mannen bäddar varligt ner sparven i den varma hästspillningen och cyklar nöjt därifrån med vetskapen om att han varit en god och kärleksfull människa. Vår lilla sparv trivs och börjar picka lite i käket och mår så bra att så han häver upp ett förtjust litet kvitter. I detsamma kommer en hungrig räv fram ur skogsbrynet, hör kvittret, smyger fram och vips ... så har han slukat vår lilla sparv.

Vad har nu detta med kreativitetskris att göra?

Jo av denna lilla fabel kan vi lära oss tre grundläggande sanningar;

1. Den som får ner dig i skiten behöver nödvändigtvis inte vara elak.

2. Den som drar upp dig ur skiten är inte alltid snäll.

3. Om du är i skiten så sjung inte.


Annars kan jag citera författaren Witold Gombrobrowicz. Den seriösa litteraturens uppgift är inte att göra livet lättare - utan att göra det svårare. Där börjar vi närma oss något.

T.

Sanning eller Konsekvens.

Det östskötska höstlandskapet virvlar förbi utanför och jag funderar lite över den omtalade norrmannen och hans nyskapande naturfotografi. Jo visst, det är inte snyggt att knycka av sina kollegor, det är inte heller speciellt vackert att skapa dogmer och sen arbeta efter motsatsen. Trots det måste jag säga att hela historien är ganska komisk. Då menar jag drevet av anhängare som känner sig bedragna och svikna och hotar med lynchning. Ja, ja, säger man att man lyckats fånga ett vilt lodjur på bild, då bör det väl vara så, men nog om det ett tag: Tänker och jämför lite med det många kallar journalistik. Hur många artiklar läser vi inte dagligen med sakfel och påhittade citat. Journalisten fantiserar helt enkelt som en romanförfattare - för att färga eller fylla ut - eller kanske till och med för att styra innehållet mot sitt eget syfte. Ingen reagerar. Ingen bryr sig. Nu är de allra flesta skribenter, precis som de flesta naturfotografer, duktiga och trovärdiga yrkesmänniskor. Bortsett då från den lilla klick som hellre speglar sig i en titel än i ett gediget och hängivet yrkeskunnande. Jag har själv blivit intervjuad åtskilliga gånger genom åren, både av tidningar och tv, och måste säga att jag oftast blivit imponerad av den kompetens många journalister besitter. Det finns en relativt ung tjej på gratistidningen City som alltid gör ett bra och professionellt arbete. Ett annat lysande exempel är en frilansare som skriver till olika fotomagasin och kultursidor i dagspress. Deras höga klass bottnar sig såklart i att de är pålästa och vågar ta sig själv på allvar - att de är genuint intresserade av det de gör och skriver om. Det handlar naturligtvis i slutändan om trovärdighet. Brister man där får man som journalist precis som naturfotograf också ta konsekvenserna. Det är således alltså inte bara inom naturfotografin man klipper och klistrar och hittar på. Skymningen har blivit natt och tåget rullar in på centralen och lodjur och mårdhundar blir till taxar och pitbulls.

T.

Havet Ligger Blankt.

Havet ligger här och jag kommer hem igen. Det är sol och det är varmt och veckan driver snabbt iväg och en vända till Ståkkolm och hösten och möte och sen ner igen och några dagar vid vätterns högra strand. Jag går här nu och Köpenhamn ligger på andra sidan och min längtan växer när skymningen kommer och när solen långsamt blir större där. Det finns städer som får mig att flyga högt över molnen, och då kan jag titta ner och se hur litet allting blir, och där kan jag minnas hur stort allt litet egentligen är. Stegen känns lättare när skorna blir tyngre och gatorna skiftar i guld och havet ligger blankt och det är då det är där jag bor.

T.

Mellan Träden.

Det var i lördags eftermiddag. Solen sken och letade sig igenom trädens ännu gröna blad. Jag och blandrasen gick längs grusgången i parken med Samuelsons konsthall, jag några steg före och blandrasen lufsande efter, en bit bort skymtade en folksamling och bilder var uppspända på en lång tråd mellan träden. Krångligare behöver det inte vara. Det var med en viss värme jag mindes hur Andreas, Björn, Camilla och jag för en fem sex år sedan började i Rörsjöparken i Malmö, det som Anne och Emanuel senare tog vidare under parollen Parkfoto. Nu hörde jag att något liknande är på gång på Sergels torg i Ståkkolm. Det är bra. Med en bok i backfickan och en annan bok i mina tankar traskade jag vidare ner mot havet och lät den låga solen blända mig ett tag. Idag är det en regnig måndag och jag soppar film trots att det inte är söndag. Negativ ska skannas och delar av mina hundbilder ska ställas ut i Malmö. Först ska Hedström hänga sitt där.

T.

Idag.

Solen väntar och vi går mot september och jag summerar:

Älskar du livet så älskar det dig.

Bildspelen på tågen gick bra. Nu när digitala innovationer gjort det möjligt att enkelt visa bilder i oväntade miljöer vore det underligt om inte konsten skulle kunna vara en del av tiden - komplettera nytänk med gamla traditioner. Kanske tar jag det vidare och hittar på något liknande i vinter eller vår. Vi får se. Jag har en del idéer som väntar på att genomföras.

Filmen vi arbetar med börjar ta form och ligger på klippbordet. Det är mycket budskap som måste fram och det riskerar att bli akademisk prosa, det är farligt, där måste vi vara varliga och våga tro på poesi och styrkan i det emotionella språket. Känslor biter alltid hårdast och hänger sig fast så mycket längre.

"Bo kunde göra filmer om klasskamp som också hade en poesi och en lyster. Ett liv. Särskilt "Ådalen 31". Det är en vacker upplevelse som blandar in det första samlaget och ett möte med impressionistiska konstnärer, men ändå slutar berättelsen med att fem dör."

Mårten Blomkvists biografi om Bo Widerberg finns ute i bokhandeln idag. Det är lätt att tro att det är en av raden biografier om vår största filmskapare, nej nej, det är den första någonsin. Att Bo gick bort den första maj (1997) känns inte helt som en slump. I min värld blir det som att till slut kunna falla på plats.

Ord och bilder tätt ihop. Mitt och Jonas första egentliga samarbete, boken -En Blues från Landskrona, börjar med dedikeringen -Till Bo. Det var det finaste vi kunde göra då och jag tycker fortfarande att det var vackert. Nu arbetar vi tillsammans igen. Ord och bild igen men ingenting som har med bluesböckerna att göra - det här blir något helt annat. Patrik Svensson skrev i Sydsvenskan "... om alla småstäder haft författare som Bergh och fotografer som Johnsson hade de nog mått bättre." Ungefär så är ingången till vårt nya samarbete. Vi lyfter blicken och hyllar livet självt genom en personlig vandring genom historien och in i framtiden. Det handlar inte om politik. Absolut inte om partipolik. Konsten ställer sig över all politik.


Jag trodde länge det var politik när jag för en massa år sedan gjorde utställningen om den nedläggningshotade Fröjdenborgs dagcentral. Bilderna blev ett inlägg i debatten och tidskriften FOTO körde det som reportage, SVT hängde på och jag slant på tungan och råkade säga kuk i teve, och dagcentralen fick efter alla turer vara kvar. Inte för att jag tror att bilderna var direkt avgörande men de förde den lilla människans talan. Nu när jag tittar på materialet igen är det tydligt att jag skulle fotograferat annorlunda idag men ändå kanske inte helt olikt. Det är fortfarande den lilla människan i centrum och ser man på bilden ovan har den väldigt lite med politik att göra.

T.