Längtan.

Idag såg jag parkgubbarna ta in bänkarna och nu är mörka hösten här på riktigt. Det känns och hörs där ute. Kanske är det redan vintervitt längre uppåt, jag vet inte, det var längesedan jag blickade norrut och regndropparna mot bläcket är mer rogivande här i år. Jag är ensam i mitt arbete. Jag väntar på ett brev som aldrig kommer. Ett brev som en slags försoning i något som varit. Jag läser böcker, sover i andras hem ibland, känner värme från vänner, och har egentligen ett bättre liv än jag kan tänka mig, men jag längtar.

Jag längtar bort, jag längtar hem, jag längtar efter stillhet, längtar efter fart, jag bara längtar. Jag är inte sorgsen. Jag är inte svart. Det har bara varit mycket ett tag och jag har svårt att hitta det lugn jag behöver nu. Jag har varit naken alltför länge och behöver stänga till ett tag. Behöver komma bort från arbetet och göra allt det andra gör, vad det nu är, titta på tv, handla på ikea, dricka grogg, spela innebandy, jag vet inte.

Det är ett år sen jag skrev, skrev på riktigt, då skrev jag vid ett bord någon annanstans. Ett år går fort och mycket händer, man är med om saker, glädje och sorg, och snart har det gått ett år till. Det flyter på i mitt yrkesliv, jag får utmärkelser och blomsterkvastar, främlingar kommer fram och vill ta i hand, tidningar skriver hyllningsord, det är fint och vackert och borde glädja mig, i stället känner jag mig tom. Det är inte som jag är otacksam. Det är nog mer som en varning att jag måste vara rädd om det lilla där inne som är jag. Därför stänger jag nu till och låter räven bara vara räv ett tag.

T.

Ordningen Återställd.

Sally är med mig igen.


Det var allt jag hade att säga.

T.

Fiffig Lösning.

Det gapas hit och dit om fotoklimatet här i landet, att samtalet inte finns, jag har tidigare själv stämt upp i den kören, men märkte ganska snart att de flesta som sjunger där, sjunger falsk. Bild är bild och egentligen inte så mycket att snacka om.

Numera koncentrerar jag mig mer på att göra och skiter sen i resten, jag gör mina utställningar och mina böcker, sen är det upp till andra att tycka. Oftast är det dom som inte gör som tycker. Är det för att dom inte kan. Är det för att det alltid är lättare att snacka än att göra. Jag vet i fan, men en sak vet jag, jag trött på tjatet om att allt skulle vara dåligt, kanske är det det, men se till att göra något bättre då, annars håll käften. Bitterhet är aldrig klädsamt.

Jag menar inte att man ska kamma medhårs, tvärt om. Jag menar inte att allt bara ska trallas på som vanligt utan kritik och samtal om förändring, tvärt om. Jag menar inte att vi inte behöver samtalet, tvärt om. Jag menar bara att du måste artikulera annars förstår ingen vad du säger. Jag menar bara att du bör ha något på fötterna för att uppfattas som trovärdig.

"... jag sällar mig till hjältarna som gör och inte tycker ..."

För övrigt ska jag soppa film i dag, trots att det inte är söndag, och igår bytte jag en print mot flygbiljetter till Berlin. En fiffig lösning, eller hur, någon får något fint på väggen och jag kommer till Berlin igen, fiffigt värre.

Allt behöver inte vara en upptrampad stig. Tar man sig utanför ledet blir vägen bara lite krokigare men stegen känns stabilare med tiden, och grunden tyngre, egna ben håller alltid lite längre.

T.

Börja Om Från Början Igen.

Satt hemma hos mina vänner kommunisterna, kommunister som egentligen är socialister, socialister som tror på kärlek och värme istället för hat och klyftor. Där trivs jag, det är ett riktigt hem och jag känner mig alltid lite mer hel när jag varit där, det är liksom på riktigt utan fernissa, sådant som är svårt att förklara med ord, det måste kännas.

Igår fick jag till och med en egen nyckel, vad säger man, ingenting, det behövs inte. Och det är precis det jag menar.

Ibland kan tycka det är märkligt, ganska ofta faktiskt, att inte alla människor tror på värme och vänskap, sådant borde vara självklart och inte ha någonting med politik att göra. Hur man medvetet kan tycka att del människor skulle vara mer värda än andra övergår mitt förstånd. I min naiva hjärna har jag svårt att begripa hur sådant kan bli en realitet, stå i ett partiprogram, naturligtvis med en annan formulering, men på fullt allvar. Jag förstår det inte. Och kommer nog aldrig att göra det (tur är väl det).

Vi satt på krogen, H och jag, som så många gånger förr.

Heineken på flaska till mig och H drack någon märklig öl på fat, han gillar konstiga öl, för min egen del räcker det bra med Beck´s, Heineken eller någon vanlig grön. Ibland toppar jag det med en liten Jägermeister (liten och ibland).

Snacket kom in på Farbror Blå. Han möter en del sådana i sitt arbete och hade träffat en överförfriskad på krogen härom veckan. När jag berättade att krimarna klapp mig här för leden sa han bara:

- Det förstår du väl. Se hur du ser ut. Du går omkring med din christianiamössa och med hunden okopplad. Som en jävla flummare.
- Vadå, ska det spela någon roll, svarade jag.
- Nej det ska det såklart inte, inte för oss, men för dom hamnar du i formulär 1A hur en langare ser ut. Schablonbilden du vet. Sen att dom gick bet och mötte en person som kan snacka för sig är en helt annan sak. Tyvärr är det så verkligheten ser ut. Tyvärr.

Nu är vi där igen. Människor bedöms inte lika, för mig handlar det bara om kläder, kläder som jag kan byta, men för många handlar det om hudfärg, hudfärg som sitter där den sitter.

Det känns som att vi borde vända upp och ner på hela skiten börja om från början igen. Något bättre råd kan jag tyvärr inte ge.

T.

Vem Vet - Inte Jag.

Min och Marias Rosengårdsutställning skapar tydligen debatt (innan den öppnat), det är bra, kanske är det det som är syftet. Vem vet.

Människor intresserar mig. Kött och blod intresserar mig. Drömmar och alla små vardagliga tankar som ligger långt ifrån det vi brukar kalla nyhetsvärde intresserar mig. Personliga berättelser som nästan är privata intresserar mig. Alla dom historier och livsöden som gör oss till människor, som gör oss mer lika än olika, intresserar mig. För egentligen bär vi väl alla på samma drömmar och samma längtan.

Jag lyssnar hellre på Dylans Make You Feel My Love än The Times They Are a-Changin. Inte för att den ena skulle vara bättre än den andra, det är två bra låtar, på olika vis, men den förstnämnde är mindre och berör mig mer.

Någon frågade om jag inte var rädd när jag var där ute och knipsade. Inte alls. Mycket är jag rädd för här i världen, men fan inte för människor, och det måste berättas flera historier om samma sak. Dom stora frågorna kan jag ingenting om och kanske ser jag det som min uppgift att berätta om det lilla i livet. Vem vet - inte jag.

T.

Som.

Efter pundande på Kastrup hamna vi på Warschauerstraße. Som tänkt.

Jag får frågor om varför jag fortfarande envisas med att knipsa analogt, svaret är enkelt, det blir bättre. Digitala filer ger brus. Tri-X ger korn. Riktig film ger svärta. Digitala kort ger något som liknar svart. Det är en viss skillnad och svårare är det faktiskt inte. Sen gillar jag det fysiska, det man kan ta på, som ett negativ, som sex.

Jag var på platser jag aldrig varit. Tog mig ut till där spåren nästan tar slut, eller börjar, och det var varmare där i år. Natten var en uppknäppt jacka, halsduken hängde slö, Beck´s på flaska i handen utan tjocka vantar, och allt är så där enkelt som det känns.

T.

Ta Min Vals.

Fick Ebba Forsbergs Leonard Cohen tolkningar härom dan.

Och hennes version av Sisters Of Mercy (kärlekens systrar) är fan det vackraste jag hört på mycket länge. Som ett privat brev till dig.

Det var allt jag hade att säga inatt.

T.