Skärpning.

En stolt man. Jag blir glad när det går bra för mina gamla adepter. I senaste numret av fototidskriften K&B vann S läsartävlingen, enligt domaren, glasklart, när ett plus ett blir tre. Och J hamnade under hedersomnämnande, domaren sa precis som jag brukar säga. Mer svärta. Mörkare. Feta på med femman. Du ska kunna dyka ner i svärtan. Så djup ska den vara.

Jag förstår absolut att S bilder vann. De har det som andra saknar. En berättelse. Där har vi något väsentligt om svensk fotografi, berättelsen, jag saknar bilder som har något att berätta. Och inte bilder som inte bara är fina eller häftiga. Det räcker inte. Fotografen måste vilja säga något med sin skit. Det är viktigt. Spelar ingen roll vad man berättar, bara man berättar, det är vad svensk fotografi saknar idag.

Skärpning.

T.

Fornstora Dagar.

Sitter och skissar till ett dvd omslag. Min vän B2 har gjort ett personporträtt, en fin liten film, som jag fotade till. Nu ska filmen lanseras och omslaget ska gå till tryck. Och just idag beter sig min mejl märkligt. Får inte iväg skiten. Sveriges Nationaldag. Det är det idag. Varför det. Röd dag. Borde kanske vara blå.


Bilden. Söderstadion. När Alexander Farnerud gör det som ska bli årets mål. Två ett mot Bajen. Fornstora dagar...

T.

Fuck You Anonymous.

Tänkte först skriva om landskampen i Köpenhamn. Den som en del anser urartade. Men andra gör det redan. Skriver. Alla har expertutlåtande. Precis som vanligt. Därför lämnar jag över analyserna till de som anser sig veta bäst.

Och skrivande om randig fotboll blir det inte ens tal om.

Surfar istället runt på lite bloggar. Oftast är det formell och ganska ointressant läsning. Är mer intresserad av privata dagböcker. Känslor. Det slår mig hur otrevliga människor kan vara mot varandra. När de är anonyma. När de inte behöver visa ansiktet. Var kommer alla fega människor ifrån. Vad är man rädd för. Varför vågar man inte stå upp för sin sak.

Var inne på en vänsterblogg med en tydlig antirasistiskt klang. Jag är inte vänsterpartist. Är inte medlem i något parti alls. Tror inte på partipolitik. Men sympatiserar en hel del med vänsterns tankegångar. Dock inte i allt. Nu till saken, den där vänsterbloggaren försöker föra en hyfsat nyanserad debatt, men kommentarerna, ofta anonyma, är riktiga lågmärken, personangrepp och totalt illrelevanta i sammanhanget. Det gjorde mig illa berörd. Nedstämd. Ledsen. Vet i fan om jag fortsätter hänga med. Funderar på att lägga ner. Internet börjar bli de skygga småkrypens forum.

En uppmaning. Bojkotta anonyma bloggkommentarer nu. Personligen har jag ännu inte blivit drabbad. Är väl bara en tidsfråga. Kort sagt. Fuck You Anonymous.


Rätt svar i tävlingen är Landskrona, Rönnebergsgatan på Öster, tagen någon gång mellan 2000 och 2001. Två pojkar leker pang pang. Precis som jag själv gjort många gånger. Och garanterat flera med mig. Alltså en av två pojkar som leker. Inget mer med det. Magnus f, du blir vinnare, eftersom man bara har en chans på sig, sorry Fredrik. Bättre lycka nästa gång. Magnus f, delge mig din postadress så ligger boken i lådan inom kort. Grattis.

Kommer ni ihåg Tri-X och D76. Det ska jag ägna mig åt i eftermiddag. Gillar det lugnet, soppa, printa, låta tiden passera. Helt utan en tanke på leverans. Jag sätter min egen deadline. Bestämmer min egen story. Då är livet helt underbart.

T.

Snabbt. Enkelt. Pang på.

Ibland får jag frågorna. -Hur jag gör. -Hur jag orkar arbeta i motvind. Vet egentligen inte om jag gör det. Orkar. Känner mig just nu trött. Utarbetad. Kroppen är som en gammal mans. Behöver dra mig tillbaka, lyssna inåt, gå igenom vintern och vårens kontaktkartor i lugn och ro. Kanske helt anonym på någon krog. Stänga av mobilen. Vårda mig själv. Bara vara. I en stad som inte är min. I ett land jag ofta återvänder till.

Annars är det oftast på ren vilja jag arbetar. På ren trots. Har inte ro att vänta på redaktörer, kulturproducenter eller andra finansiärers medgivande. Ska jag vänta på det, då hinner jag tappa sugen för länge sedan, måste arbeta och leva här och nu. Som en liten pojke på sommarlov, då tid och rum inte existerar, med blick endast för fotbollsplanens gröna gräs. Från tidig morgon till sen kväll. Dag ut och dag in. Om och om igen. Som små fötter som trummar mot gräset i ärvda skor, med dubbar, likadana som cruyff en gång bar.

Det är sökandet efter alternativet som driver mig. Vet i fan om jag någonsin hittar det. Men jag söker. Möjligen är det sökande i sig som är alternativet. Jag vet inte. Det är inte mycket jag vet just nu. Jag har alltid sökt. Det vet jag i alla fall säkert.

Tror det är viktigt att bara göra det. Att inte klabba. Fundera. Vända och vrida. Tillåta mig att gå i gång, gå igång på den där spontana känslan, den som kommer över mig utan förvarning. Och bara se var jag hamnar. Utan att stanna upp. Det har funkat hittills. Stundtals riktigt bra.

Märker att det blir bäst när jag bara kör på. De bästa bilder jag tagit, de är tagna så, helt utan reflektion. Reflekterar gör jag långt efteråt. Möjligen över kontaktkartorna. Men aldrig innan jag kör igång, eller under plåtningen, då finns det inget utrymme för det. Då gäller det att vara på helspänn. Som en osäkrad glock.

Snabbt. Enkelt. Pang på. Då funkar det bäst för mig.


Bilden. Kan vara jag. Är inte jag. Någon som kan gissa var den är tagen. Ni som redan vet, ni som exempelvis sett den utställd, ni får inte vara med och tävla. Fusk undanbedes. Första rätta svar vinner ett exemplar av boken -En Blues från Landskrona. En bok med mina bilder och Jonas Berghs texter. En bra bok faktiskt. Tävlingsidén är stulen från MB.

T.

Vidare bort.

I morgon är det sista dagen. Jag ska skicka vidare fina blivande fotografer. Det känns märkligt. Sorgligt på något vis. Trots att jag vet att de kommer att klara sig fint. De har blivit starka, fått mer skinn på näsan, tror de kommer att ställa krav. Och inte bli sådana där mjäkiga fotografer. Den varan har vi tillräckligt av i Sverige. Fotografer som kröker rygg. Det kommer inte mina vänner göra. Det är jag säker på. Riktigt säker.

Har varit mer eller mindre sängliggande i två dagar. Missat mycket roligt. Fotboll. Fest. Och någon form av avslutning. Känns inte bra. Men det är som det är. Ibland måste man tänka på sig själv i första hand.


Bilden är från en bakgård någonstans i Tyskland. Minns inte riktigt var. Någonstans i öst har jag för mig. Tycker bilden berättar mycket om hur vi lever i västvärlden idag. Vad julen betyder för oss. Jag använde bilden som julkort till mina kunder för något år sedan. Som ett försök till tankeställare.

T.

Vårens bokslut.

A. Kvinnan jag lever med och som jag älskar så jävla mycket. Hon har lagt in någon form av räknare på bloggen. Be mig inte förklara hur det fungerar. Men i alla fall, den räknar unika besökare, och var vecka är det cirka femhundra olika personer som läser mina inlägg. Helt otroligt. Hur är det möjligt. Det är ju en satans massa människor. Jag skriver för att skriva av mig, som en övning i skrivandet, att någon vill läsa skiten är en ren bonus, visserligen en inspirerande bonus. Får hoppas att denna vetskap inte påverkar mig, får mig att bli medveten, det måste fortfarande vara jag som är viktigast i sammanhanget. Mina tankar och funderingar. Får inte ge er det ni vill ha.

På söndag plockas mina bilder från Kreuzberg ner. De har under våren hängt i Jönköping, Värnamo och nu senast i Bergkvara. Märit och Kina på Kulturenheten i Jönköping är grymma. Det är de som roddat med bilderna. Vill påminna alla er som varit och kikat, har ni några slantar över, spring till galleriet och köp. Stora inramade printar för en billig slant. På måndag är det försent (nja, ni kan alltid höra av er direkt till mig).

Tänker tillbaka. Gör bokslut inför sommaren. Märker att jag fått mycket utfört under våren. En bok, hängt tre nya utställningar, en gammal utställning, har en film som ligger i slutfasen, lägg till en massa olika uppdrag och föreläsningar. Nu är det snart sommar, då blir det mer soft, min egen tid. Uteserveringar. Ströknäppande. Reflektioner. Tror jag.

Många nya projekt ligger i startfasen. Det är viktigt för mig att veta vad jag ska göra härnäst. Efter att bokslutet är avklarat. Utställningen hängd. Boken lanserad. Knäcket levererat. Att gå på tomgång fungerar inte, jag måste veta, måste hela tiden ha nya prylar att fnula på. Ha "många bollar i luften" som det skulle stått i en annons från arbetsförmedlingen.


Kärleksmöte bland kravaller. Bilden är från Kreuzbergprojektet, den var dock inte med på utställningen, funkade inte i helheten. Helheten är viktig. Den ena bilden ska ge den andra något. Eller inte. Det är svårt det där. Vad plockar man bort. Vad lägger man till. Oftast bäst att plocka bort. Renodla.

T.

Att inte tappa tron.

Brottas med frågor. Fick idag ett samtal om ett jobb, en sk studentfotografering, jag kan inte göra sådant. Tackade nej, och vidarebefodrade ärendet till en kollega, det blir bäst så. Det är inte som jag är dryg, eller anser mig stå över dessa jobb, det är bara att jag måste fokusera på väsentligheter. Det går inte att knäppa sådant som urholkar själen. Får mig att tappa sugen, och få min övertygelse i gungning, det är viktigt för mig att försöka hålla den distansen.

Göra jobb för flis gör vi väl alla. Vad är skillnaden mellan ett fotografiskt uppdrag och att ex sitta i kassan på ICA. Beror naturligtvis på uppdragets art. Men. Den gemensamma nämnaren är att man gör det för pengar. Och det gör vi alla mer eller mindre hela tiden.

En vän från Göteborg. Han blev blåst på åttahundra pix häromdagen. En mamma och hennes barn. Hon behövde köpa biljett hem, min vän var godhjärtat, lånade ut slantarna, bytte telefonnummer, med avtal om återbetalning. Numret var falskt. Ingen ringde. Min vän började tappa tron på mänskligheten. Han blev uppriktigt ledsen. Kände sig sviken. Men han lät sig inte dras med. Han fortsatte att stå upp. Det är en bra kille, fick ett mejl idag, han har kommit över det.

Anonyma bloggkommenterar. Jag går inte på det. Kommer aldrig kommentera ett sådant inlägg. Spelar ingen roll om det är intressant, roligt, väsentligt eller rent av otrevligt. Ni kan aldrig få mig dit. Aldrig.


Bilden är från en krog någonstans. Minns inte riktigt var. Minns att ljuskällan var ett stearinljus, det räcker långt, ett vanligt stearinljus. Minns att det var längesen bilden togs. Vet att tjejen till vänster numera är tvåbarnsmor. Har hört att tjejen till höger arbetar som chef inom socialtjänsten någonstans. Människor går vidare. Bilderna är spår från tidigare liv.

T.