Tio Albaner.

Ingen grön gubbe. Korsade vägen utanför Ami, blandrasen gick lite före, en bil höll på att köra på honom. Mitt fel. Såg mig inte om. Bröt mot trafikreglerna. Tar på mig hela skulden. En riktig skurk är vad jag är. Bov och bandit.

Bilen bromsade in, och mannen i passagerarsätet öppnar dörren, han skriker något åt mig. Jag går fram. Tycker inte om när människor skriker åt mig.

- Se till att hålla koll på din hund, skriker han ilsket.
- Vill du bråka, frågar jag.
- Passa dig så jag inte ringer efter tio albaner, väser han.
- Vågar du inte bråka själv, svarar jag.
- Jag är rädd om mina händer, ska jag ringa efter tio albaner, säger han om igen.
- Jag är inte rädd för albaner, tycker om albaner, säger jag.
- Har du inte läst tidningarna, säger han.
- Man ska inte tro allt man läser, svarar jag.

Ser nu hur tjejen som kör bilen tittar bort. Misstänker att hon tycker det hela är pinsamt. Hon vill nog vara någon helt annanstans just nu. Tjejer brukar ha svårt för tuppfäktning.

- Tror din tjej tycker du är pinsam, säger jag till killen. Ser hur hans gröna ögon börjar skifta i svart.

Han hinner inte svara, det kommer en annan bil, en bil som vill fram. Jag flyttar på mig. Då passar de på att köra i väg. Synd. Lite roligt var det allt. Måste erkänna att jag var lite sugen på bråk. Lite. Är inte mer än människa. Full med fel och brister. Ibland en dålig människa. Trafikförseelsen var mitt fel. Absolut. Hävdar inget annat.

Det lutar mot krig i Iran. Igen. Förstår inte hur man kan kriga. Krig är inte bra. Människor blir utan hem, har svårt att få tag på mat, barn blir föräldralösa. Kvinnor drabbas nog hårdast. Har aldrig hört att kvinnor startat något krig. Möjligen kattfajt. Undrar hur världen skulle sett ut med kvinnor vid rodret. Troligen bättre. Det kommer jag aldrig få veta. Tuppfäktning har pågått i alla tider, och kommer att pågå ett par hundra år till, det är jag säker på.

Kung Sune blev alla tiders BoISare (LPs omröstning). Skitkul. Nu får han det officiella erkännandet han är värd. Trots klubbens överkörning under tränarperioden. Sjukt att de kunde behandla en sådan lojal människa på det viset. Sonny. Du är kungen, och kommer att vara det ett par hundra år till, 309 mål är alltid 309 mål. Respekt.

Hur vet man när man är förälskad. Det är kanske när det värker lite sådär halvobehagligt i hjärtat. Eller när tankarna fladdrar hit och dit. Precis när Ami och jag träffades gick vi förbi ett skyltfönster med gamla 70-tals fotografier. Jag pekar på en bild och frågar Ami om hon vet vem det är på bilden. Kung Sune, svarar hon helt utan betänketid. Kärlek.

Till saken hör att Ami är ståkkolmstjej och Bajare. Söderböna (uppväxt granne med Ivar Lo) med grön/vitt hjärta. Tror den gröna delen av hjärtat börjar skifta i svart numera. Har sett att hon har en svart/vit halsduk ibland. Hon är så jävla snygg i den. Hon är alltid snygg.

T.

En snöängel.

Det är sen kväll. Söndag. Kanske natt. Sitter i ett litet mörkt kök med lånad dator. Lånat kök med. Regndropparna gör fönstret softat. Gatljusen bildar vackra små gula mönster genom rutan. Staden sover. Inte jag. Trivs här, i hennes lilla kök, tillsammans med Che och Jarmusch. Båda två tittar på mig från sina ikearamar av furu. Jag ler mot dom båda. Tror vi är vänner. Håller inte med varandra om allt, men i mycket, tror vi förstår varandra. Vet att vi gör det.

Hon sover på andra sidan väggen. Likt en snöängel. En vacker snöängel. Hon ska upp tidigt. Min klocka piper inte förrän tio. Då börjar mitt dagsverk. Ger mig själv tillåtelse att ligga och dra i morgon. Men. Tio ska jag upp. Annars kommer Luther och läxar upp mig. Det är han bra på. Att läxa upp.

Snön som kom, smälter nu bort, långsamt, långsamt. En snöängel som smälter bort blir en vacker blomma till våren. Den blomman ger mig liv. Vill inte plocka den. Bara veta att den finns. Den är vackrast där den står.

T.

Stundens allvar.

Har skickat de sista bilderna till Mogge. Nu börjar det närma sig. Stundens allvar kryper sig på. Bara lite korrläsning och finslipning kvar. Sedan skickas skiten till tryckeriet, det ligger många hundra mil bort, kommer inte kunna övervaka trycket på plats. Det gör mig lite oroligt och rastlös. Måste våga släppa. Det är bara en bok. Blir det inte bra gör jag bara en till. Men det är nu det gäller.

Det blir bra. Måste tänka så.

Kikar i Jean Hermansons bok "fotografier", den har ett grymt tryck, övertygad om att han övervakade trycket. Har hört det från en säker källa. Formgivaren berättade det över en kopp för någon månad sedan, Christer Strandberg, en duktig formgivare. Där finns fan inte ett typografiskt fel i den boken. Han är av den gamla skolan, den där Christer, och ett stort namn i den grafiska branschen. Mogge formger vår bok, han är av den nya skolan, och snart ett namn, kanske är han redan det, för mig är han det i alla fall. Han har gjort några grymma skivomslag där jag knäppte bilderna. Gillar att arbeta med Mogge. Det är enkelt, inget klabb, samtidigt som han står på sig för sina ideer. Ett proffs helt enkelt.

Exempel. Vi pratade om omslaget. Ett svart omslag. Han hade lagt en bild på baksidan, bilden var ganska mörk, svart i hörnen, det fanns en risk att den skulle flyta ut i svärtan på omslaget.

-Vi kan ju lägga en grå ram runt bilden, sa jag, som ett försök att lösa problemet.
-Det blir det inte tal om, jag löser detta på annat sätt, sa Mogge på ren instinkt.

Sen var det inte mer med det. Han har rätt. Grafiska ramar runt bilder blir ingen glad av. Det ska vara enkelt. Det underlättar. Jag har ibland arbetat med omständiga människor (läs konstnärer). Det undviker jag numera. Det gör ingen glad. Inte mig i alla fall. Lätt att bli instängd i förträffligheten. Som bakom galler.

Skrev tidigare om E och om hans vistelse på Ystadsanstalten. Kom nu att tänka på en annan gammal vän, S, som satt där för vapenvägran. Han berättade en rolig historia om det, på första morgonbussen hem från Malmö, vi skulle ha sett Stefan Sundström, men det var inställt. Istället blev det bus fram till tidig morgon och svårt att sova sen. Som vanligt då.

Staten hade placerat S, en kille på 19 år, med tuppkam, klädd i nitjacka, på Ystadsanstalten. En anstalt för värdetransportrånare och andra hårda killar. Bra jobbat staten. Bra jobbat.

De hade ett korplag i fotboll. Min gamla vän skulle vara med som center. Det blev straff till anstaltlaget, S skulle lägga den. Han brände. Naturligtvis.

-Vad sa de andra när du brände, frågade jag.
-De sa inte så mycket. Men kortspelarna på tredje blev ju inte så glada, svarade S, något förläget.

Fotboll är på liv och död. Minns Andres Escobars självmål. Eller Southgates straffmiss mot Tyskland 1996. Lyssnar på The Business låt med samma namn som den olycklige straffläggaren. Det får mig att förstå stundens allvar. Det är egentligen bara att lägga en straff till senare. Som sitter. Men det är nu det gäller.

T.

Snö. Snö i drivor.

Nu har snön kommit till Skåne på riktigt. Snö överallt. Rikligt med snö. Snö i drivor. Snö kan vara najs. Ibland.

I mitten på nittiotalet bodde jag i norrland. I norrland finns det snö. Snö i drivor. Kallt. Det var grymt kallt den vintern, ner mot minus trettio vissa dagar, en skånepåg är inte van vid sådan kyla. Jag vande mig. Och lärde mig att man måste ha nubb under kängorna och att man kan spela fotboll i snö med. Lite jobbigare bara. Men det går.

Fick ett roligt mejl i går. En kille hade sett en av mina bilder, i senaste FOTO, pressbilden till Nordbor. Det var killens farmor på bilden. En kvinna med pilotbrillor och cigarr i munnen. Han skrev att jag fångat farmodern på pricken, precis så som han mindes henne, hon har gått bort nu. Han ville köpa en kopia. Givetvis får han en kopia gratis. Roligt var åxå att han visste var bilden var tagen, trots att han inte var närvarande då, på ett café mellan Triangeln och Gustav i Malmö. Jag hade stannat till där för en kopp, var på väg till Stadion för att se BoIs krossa MFF. Det blev tvärt om. Plus en samling tvivelaktiga domslut mot randigt. Det minns jag. Minns inte exakt vilket år det var. Tror det var 2004. Vet inte säkert. Vi säger att det var 2004.

Längtar efter avspark. Bara superettan. Men i alla fall.

Min mobil verkar koppla in telefonsvaren i stället för att tuta upptaget när jag pratar i den. Inte bra. Får försöka lösa det, har svårt för sådan teknik, det finns allt för många funktioner på min Ericsson 290i. Blir lätt för vimsigt. Teknik roar mig föga. Inte det minsta. Vet inget tråkigare än teknik. Det skulle vara att deklarera då. Det är skit samma. Teknik och deklarera. Går på ett ut. Lika trist. Det är tid för det nu. Momsredovisning.

Ring 222. Du har ett meddelande. Ett meddelande från Håkan, producenten, han arbetar nu med Cirkus Cirkör, och vill att jag ska knäppa press och affischbilderna. Det gör jag gärna. Jag gillar både Håkan och Cirkus Cirkör. Ska träffa dom på måndag. Kul.

SMS. Ett märkligt sätt att kommunicera. Fick ett av Andreas. Han hade köpt Zonen. En av de starkaste fotoböckerna genom alla tider (naturligtvis vid sidan av The Americans). Esaias Baitel. Glöm aldrig det namnet. Jag hade tipsat Andreas om boken vid ett tillfälle, lovat att han kunde få låna min, nu har han hittat den själv på rea, nedsatt pris, 90 spänn. Begagnad såklart. För mig att jag gav 600 spänn för min. Begagnad såklart. Man ska ha sinne för affärer. Har tidigare tvivlat på att Andreas har det. Tvivlar inte längre. Tvivlar på mitt sinne.

Mycket kuligt nu. Det är så jag vill ha det. Lagom med jobb. Kuliga jobb. Tid över till mig själv. Till Ami. Till Billy. Till Sonja. Till farsan. Till brossan. Till Måe. Till inget. Till sex. Till livet. Tid till tegelstenarna.

Läste ett bra citat. "Kontaktkopior skall vara lika privata som en tandborste och bevakas lika svartsjukt som en älskarinna. Att visa dem är som att dra ner byxorna offentligt. " Det var fotografen Elliott Erwitt som sa det. Nu förstår jag varför jag aldrig låter mina kunder ta del av mina kontaktkartor. Har länge undrat.

Träffade min gamla polare E för ett tag sedan. På parkeringen utanför min kvart. Länge sedan jag träffade honom. Något år sedan tror jag, vi har busat ihop tidigare, han bor numera i ståkkolm. Jobbar på bygge. Eller jobbade. Nu har han precis muckat från Ystadsanstalten. Frågade honom hur det var där.

- Lugnt. Man hinner läsa de tegelstenar som mn inte hinner på utsidan, svarade han med ett brett flin.
-Knarkar du, frågade han mig sen.
-Nä, naturligtvis inte, svarade jag.
-Det gör jag, sa han. Har precis varit och handlat lite snö, ska bara köpa läsk till mormor, sen kör jag igång några dagar. Det ska bli najs. Ha det gött. Hej.

Snö. I Skåne har det alltid funnits snö i drivor.

T.

Replik ang klotter.

Eftersom tidskriften FOTO inte publicerar min replik. Väljer jag att återigen publicera den här på min blogg.

För en tid sedan var jag domare i tidskriften FOTO;s tävling "månadens läsarbilder". Kul uppdrag. I senaste numret (1/2007) var det två insändare som menade att jag använde tidningen som ett forum för att uppmana till brott. Jag hade kommenterat en bild föreställande klotter, där jag menade att klotter är ett inlägg i samhällsdebatten. Se mer ingående nedan.

Delar av Rickard Sandbergs insändare löd:

[...] För mig känns det oacceptabelt att han får uppmana till brott i tidningen, jag värnar om vår rätt till åsikter och tryckfrihet. Men jag värnar också om våra demokratiskt stiftade lagar som faktiskt förbjuder klotter. [...]

Min replik lyder:

"Redan stenåldersmänniskorna dokumenterade sin samtid. Utifrän deras hällmålningar har vi kunnat utläsa vår historia. Genom att belysa vår samtid skapas historia.

Först vill jag klargöra att om du ska bemöta mina åsikter. Citera mig rätt. Jag skrev "Klotter är alltid kul. Ett bidrag till samhällsdebatten. Det är svårt att göra sig hörd på exempelvis DN:s ledarsida. Därför är klottret viktigt. Klottra mer". Alltså ledarsida. Inte insändarsida, som du påstår. Vilket är en väsentlig skillnad. Ett inlägg på en insändarsida ger inget eko. Insändarsidor finns enbart för att medborgarna, dvs vi, ska tro att vi kan göra vår röst hörd. Ingen bryr sig om vad som skrivs på en insändarsida. Medan texter på ledarsidor skrivs av människor med makt. Eller rättare sagt, människor som tar sig makt. Och media hakar på. Detta kan i sin tur leda till politiska beslut och reformer. Lobbing. Dessa eventuella politiska beslut vaggas vi in i att tror är tagna på demokratisk väg. Den demokrati som även beslutat om att klotter är förbjudet. Sådan demokrati och sådana lagar ställer jag inte upp på. Befinner du dig i en maktposition, exempel ekonomisk makt, politiskt makt eller medial makt. Då kan du få igenom politiska beslut. Beslut som gynnar dig och dina personliga syften.

Hur många tonåringar från Tensta skriver på ledarsidorna? Hur många butiksbiträden kan ventilera sina åsikter på ledarsidorna? Hur många fångar släpps in på ledarsidorna? Vem är det egentligen som skriver på ledarsidorna...

En lag om att det är förbjudet med klotter är enbart till för att tysta oliktänkare och systemkritiska röster. En sådan lag är om något ett brott. Ett brott mot yttrandefriheten. Ett brott mot mänskliga rättigheter. I Sverige kan man straffas för klotter. Alltså kan man begå politiska brott i folkhemmet Sverige. Om det är detta du vill försvara. Så visst uppmanar jag till brott. Absolut.

Eftersom detta är en fototidskrift bör debatten möjligen glida in på fotografi. Även om jag anser att foto och samhällsreflektion går hand i hand. Det är så man bör använda kameran. Allt annat är enligt min mening slöseri med tid, pengar och engagemang. En macrobild på en blomma leder ingen vart. Skapar ingen attack. Är helt meningslös. Möjligen är den fin. Men det räcker inte. Blomman är oftast vackrare i naturen. Om inte annat så mår man själv bättre av att vistas i naturen och se, lukta och känna blomman. På riktigt. Plus att man får lite frisk luft. Bara en sådan sak.

Jag är ordförande för bildgruppen Agitera. Våren 2005 genomförde vi en s k olaglig fotoutställning. En plankutställning. Helt medvetet sökte vi aldrig om tillstånd från berörda myndigheter. Därför att gatorna tillhör oss. Medborgarna. Dig och mig. Bilderna hängde samtidigt på Drottninggatan i Stockholm, och på Stora Södergatan i Malmö. Med syfte om att väcka debatt om ägandet av det offentliga rummet. Samt om att försöka skapa en diskution om utställningsmöjligheterna i en tid då bidragen till kulturinstitutionerna minskas eller helt slopas. Bemötandet lät inte vänta på sig. Flertalet dagstidningar skrev om utställningen i överlag positiva ordalag. Insändare skickades in. Även de i positiva ordalag. Jag vill understryka att det vi inom Agitera faktiskt gjorde. Var att begå ett brott. Olaga affischering lyder den juridiska termen. Ibland kan brott leda till något positivt för människor. Ibland måste man begå brott för att få stånd förändringar. Historiens mest banbrytande förändringar och reformer har alltid kommit underifrån. Från folket. Genom överträdelse av rådande lagar. Brott.

Bästa Hälsningar

Thomas H Johnsson, frilansfotograf.

Ps. Vill dock ge dig en eloge för att du reagerar mot någonting som du anser är fel. Bra. Det är inte helt vanligt i dag. Att människor reagerar vill säga. Sen vill jag frånta tidskriften FOTO allt ansvar över det obehag jag tillfogat dig. Ansvaret är helt och hållet mitt. Jag skulle aldrig tolerera att redaktionen gick in och censurerade i min text. Censur hör hemma i diktaturstater. Stater som gör intrång på yttrandefriheten."

The Negatives.

Lyssnar på The Buisiness. Om och om igen. En blandcd jag fått av Jyrki. Finne och sångare i The Negatives, tidigare basist i Existenz. Gammal punk.

Jag och Pibe planerar boksläppet. Vill att det ska bli en riktig fest. Inget kulturtrams här inte. Lite hederlig fest och landskronapunk, blandat med sköna visor, uppläsning och bildvisning utan slut.

Allt detta på Seglarpaveljongen. Krogen under vattenturnet. Alla välkomna. Återkommer med exakt datum. Men vi väntar till det blir lite varmare. Troligtvis blir den den 5 maj. Kanske. Kanske inte.

Vi funderar på band. Vår gamla vän L.T Fisk har tackat ja. Han är bra. Svegis och The Negatives är tillfrågad. Likaså polarna i Quit Your Dayjob. Vi får se vem det blir. Båda banden verkar vara uppbokade vid den tidpunkten. Får se. Det lutar nog mest åt The Negatives. Tror det blir dom.

Träffade bandet på deras tysklandsturné i slutet på nittiotalet.

Mina vänner skulle spela på Kraftwerk i Chemnitz. Ett rockställe i öst. Jag befann mig inte långt därifrån och hade meddelat min ankomst i förväg. Men blev försenad ett par timmar, då den tyska trafikpolisen ansåg att papperna till bilen inte var i sin ordning. När jag äntligen kom fram var det redan kväll och stället var knökfullt. Musiken dånade ur högtalarna. Röken låg tät i den trånga lokalen. Överallt trängdes svartklädda människor med nitar och spretiga frisyrer. Doften av läder blandat med öl och svett var påtaglig.

Jag beställde en Astra och såg mig omkring efter något som skulle kunna likna ett backstagerum. Genom musikens larm skar sig en skånsk stämma "ja vägrar spela om dom inte fixar fram nya bira, jävla amatörer". Jag vände mig om och där stod Dennis och Jyrki, något irriterade. Vi satt oss i baren med ryggen mot scenen. På så sätt kunde jag ha uppsikt över en mörk skönhet som fångat min uppmärksamhet några minuter tidigare. "Det är något lokalt metalband som ska spela förband till oss, och dom tror att backstage e nån jävla fritidsgård. Bandet och deras polare har fan nästan ockuperat backstage och druckit upp alla öl. Spelningen blir katastrof... Svegis bara örlar omkring och e skitfull, Jyrki har tappat rösten och ingen vet var vi ska bo i natt. Helt jävla otroligt! " sa Dennis uppgivet. Jyrki nickade stumt.

Jyrkis röst kurerades snabbt och lätt med med irländsk maltwisky. Han fick upp en bricka på scen med en shot för var låt. Att ställa in var omöjligt. Sådant sprider sig som en löpeld bland arrangörer och bokare. Sedan är det kört.

Vi fick övernatta i en ockuperad kåk ett par minuters bilfärd från spelstället. "Ni kan sova hos oss" sa Line, en punktjej från Köpenhamn.

Hon tog min hand och ledde oss till en igenspikad port på husets baksida. "Vänta här så kommer jag snart." sa hon och försvann bakom ett stort plank. Några minuter senare öppnades dörren och Line stack ut huvudet. "Kom! Man kan bara öppna från insidan, vi vet aldrig när polisen kommer". sa hon och reglade porten bakom oss. Jag frågade aldrig hur hon själv kom in.

Där inne satt folk i små klungor och samtalade lågmält. Line stack till mig en öl, pekade på en ledig plats och tog av sig sin svarta motorcykeljacka och bredde ut den på golvet. Vi fick plats på den båda två, och jag fick ett varmt leende när jag la min gröna arméjacka över våra ben.

Natten började bli morgon och jag vaknade av solens första strålar med huvudet i Lines knä. Tog ett par snabba knäpp. Smög ensam ut i morgonen med mål mot Berlin.

T.

...drinking and drive it's so much fun.

Märker att jag börjar bli mer och mer håglös. Har ett sug. Ett sug som som bara växer sig starkare och starkare. Dag för dag. Ett sug som vägrar lämna mig. Har svårt att koncentrera mig. Sitter tillbakalutad och lyssnar. Lyssnar på gammal punk och stirrar ut genom fönstret som en pillerthrillad dåre. De vitmålade tapeterna kryper närmre och närmre.

Det är oöverskådlig tid kvar. Över sextio dagar att hålla inne mina känslor. Massor av dagar hänvisad till andras snea rapportering. Litar inte på det. Vill se med egna ögon. Känna. Uppleva. Gråta och jubla.

Det är inget jag kan göra. Kan inte påverka deras beslut. Bara vänta ut tiden. Blir sjuk av det.

T.