Ännu Ett Talande Citat.

"Idag florerar det en slags missförstånd. Har du en kamera, har du photoshop, eller har du en kamera med film och ett labb, ja, då kan du fotografera. SÅ enkelt är det inte. BILD, BILD, är något annat än redskapen. Känslan är något annat än redskapen."

/Micke Berg

T.

Årets Citat.

"Enkelt uttryckt: Det har blivit viktigare att skriva om vad 100 000 människor betalt för men omedelbart glömmer, än vad en enda jävla människa bär med sig i ett liv. Och det tror jag delvis beror på att kulturredaktionerna inte känner att man har förtroende att göra vad man ska göra."

/Gunnar Bergdahl

T.

PS.

September och ljuset hänger kvar. Mina väggar blir mindre grå och första numret av den nya kulturtidskriften jag skrev i kommer nu. Nummer noll. Allt tar sin tid. Jag vankar av och an, det är hemsidan som spökar, allt känns mossigt och måste göras om, jag kommer inte riktigt till skott, det är hela tiden något annat. Bilderna som kördes under Almedalsveckan ska ställas ut och inramningen är igång och ett reklamavbrott är på sin plats: Författaren smet till Ungern och här står jag, vad han gör där vet jag inte inte, och är heller inget jag tänker spekulera i, men jag fick böckerna direkt ur handen av honom när mina bilder pryder omslagen och i helgen fick jag nya boken med Christers gamla skåpmat. Säg vad du vill. Fan vad bra det är, det skulle vara den största lögnen att hävda något annat, det finns en talande tystnad på nästan varje sida, en längtan långt förbi allt normaliserat och perfekt, och då ska du veta att nästan ett halvt sekel har passerat och nio sekunder av ett liv känns som tusen. Blunda och se. Jag begav mig till en liten inofficiell bildvisning i en källare under restaurang Brogatan. Öl och bild och bra sällskap. Nu är det bara precis efter en sen lunch och när jag sitter med boken i knät och tittar på bilderna från hans ateljér slår det mig hur olika vi är. Kanske skulle jag behöva en liten del av hans pedantiska militära disciplin, men jag fungerar inte då, jag är ingen soldat, jag kan aldrig stå still, det är ur fokuserat kaos jag försöker hitta till mitt hem. Alltid denna förbannade jakt och Mord och Sju Månader. Tror det är läge att investera i bra litteratur när gatlyktorna slocknar och morgonen kommer och du viskar att du ska gå. Det kanske är bra.

Negativ och kontaktkartor och tankar och liv. Ett hem att hitta till.

T.

Den Stora Tystnaden.

Sommaren är kvar och dunkar varmt och jag är här igen och borde uppdatera min hemsida. Allt känns historia. Bilderna är inte mina längre. Istället sitter jag i bunkern och arbetar med ett skivomslag och hör ryssen dundra fram på avstånd. Röda armén är tillbaka större än punk, du, säg vad du känner eller var tyst, konsten kan aldrig fjättras och sättas i bojor. Han borde förstått. Vad finns att förstå. Det finns en tjej, en tjej jag velat arbeta med länge, till sist hinner tiden ikapp och nu föll allt på plats och frågan kom samtidigt. Vi gör något som aldrig annars skulle bli gjort. Inte så här och inte dubbelt och inte tyst. En vinglig resa genom Köln och Hamburg och Berlin. Kanske inte i nämnd ordning men tåget går. Det var i lördags. Jag fick höra att filmen vi gjorde, ett annat liv, eller another life, som översättaren så finurligt döpt om den till, ska visas i Tjeckien nu i höst, och det rinner iväg när träden börjar brinna här och böckerna tar sig längre in. Jag tog steget före och startade en liten litteraturcirkel i trappuppgången. Deckarna gick först. Det var efter Frankrike men före Gotland och Kajsa Grytt. Som boken om mig själv. En trave med lästa pocket utan värdering och någon inbunden ställdes innanför porten, till höger, som det sig bör, när jag går in, och till vänster när jag går ut, höger eller vänster, spelar det någon roll, egentligen, allt handlar bara om perspektiv och viljan att sätta livet högst i en sönderslagen värld. Vart ska jag gå då. Vilken håll ska vi ta. Det finns historier som aldrig berättas. Författaren och jag har tagit våra promenader i år i maj, i juni, i juli, i augusti, och i september promenerar vi på vår sista stig ihop, och sen, sen ska en utomhusutställning hängas och alla berättelser berättas luftigt och tungt. Inte ett ont ord. Det är fint att vara två när inget behöver sägas. Vi skrattar hellre än sätter punkt. Om du läser det här bakom ett galler någonstans vet du nu att musiken aldrig tystnar. Basen dunkar varmt genom kalla väggar och ordningen vibrerar och spricker sönder till slut. Inga tigertanks och inga sturmgewehr kan ändra tiden. Man kan välja att sjunga på allvar, eller dansa, eller vara tyst, och fundera och analysera och tillbe den stora apatin. Sitt inte där och tänk. Jag har annat att göra och kniper således käft ett tag. Räkna inte dina dagar. Håll bara ut en liten stund till.

T.

Halvfranska Band.

Han satt i fönstret och följde henne med blicken när hon försvann bakom den gamla tullkammaren på andra sidan kajen. Där började det. Tänk att man måste till att komma bort för att kunna komma hem igen. Det är så det var, är, för mig när jag såg hamnen och båtarna, allt jag gått och grunnat över låg där, och jag tog det, däri ligger begåvningen. Närvaron om du så vill. Förmågan att känna när det värker till ordentligt. Vad det sen blir av det, vad jag gör med det, det vågar jag inte ens tänka på ikväll, och jag tänker inte berätta mer, för ikväll, ikväll flödar det, och det måste jag låta det göra, helt av sig själv, som en vårflod när isen smälter och vattnet svämmar över. Precis så. Jag vet hur det kan låta. Jag har bott vid älven och hört när braket kommer. Som jag längtade. Den vintern var kall och blodet frös och jag halkade omkring i tunna skånska kängor gjorda för upplopp i städerna på åttiotalet. Jag glömmer det aldrig. Aldrig ska jag glömma att hamnarna är mitt hem, och skeppsbyggarna mina vänner, och fiskarna, nu när restaurangerna tagit över och brittiska kängor blivit mode, och det är där i fönstret bakom de tunna spetsgardinerna det börjar. Man kan se ut men inte in. Det är bara en svag doft av enfald som avslöjar honom. Han vet det och hon var finkänslig nog att inte stanna och vända om.

T.

Här är Den Sköna Sommaren.

Nu blommar din strand och nu glittrar din vik och midsommarnatten ligger bakom. Jag funderar över själva genomförandet av högtiden. Är det inte egentligen ett lite underligt beteende, jag menar, lite märkligt är det väl att alla ska äta samma sak samma dag, kanske handlar det bara om gemenskap, att höra hemma, jag vet inte. Allt jag vet är att det är fint när människor stannar upp och äter tillsammans. Jag tycker om att äta länge.

Det är nog inte direkt svenskt. Vad är direkt svenskt.

Det är svårt. Allt är blandat och inget är konstant. Hörde om Moment Agency och deras arbete Scandinavian Moment. Pieter och Elin och Johan och de andra fotograferna korsar små samhällen och dyker ner i fenomenet Skandinavien. Det får mig att minnas när Andreas och Camilla och Björn och jag reste runt i de nordiska länderna med ungefär samma vision. Tiden går förbi. Om jag inte minns fel bör det snart vara över fem år sedan nordborboken lanserades. Det är med ett visst nostalgiskt skimmer jag tänker tillbaka på när vi satt lite halvdragna i natten efter vernissagefesten på Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn, det var fint då, men livet är förgängligt och går hela tiden vidare, det är bara så det är. Don´t look back. Nu är Björn försvunnen och Camilla dansar underbar tango och Andreas träffade jag utanför Moderna Museet igår. Satan följer mina spår höst och vinter och vår och han jagar mig om sommaren i blommande snår.

Vad gör jag själv.

Direkt ingenting idag. Jag sitter mest här i skuggan och skriver och har precis skickat iväg ett underlag till tryck. Fem bilder förpackade i ett stiligt silkeskuvert. En slags kampanj som ska köras nu under Almedalsveckan på Gotland. Det är inte partipolitik. Aldrig. Det är krig och politik som har fördärvat vår jord. Omaha och Juno. Mina tankar är redan ute på den franska landsbygden, men först ett litet hotellrum i Paris, och sedan snabbt ner för trapporna till Saint Lazare och upp på tåget och iväg. Jag älskar det. Vad är det med Frankrike. Jag vet inte riktigt. Möjligen kan det vara livet, och maten, eller maten och maten, det handlar snarare om förhållandet till maten, att sitta i timtal på en krog och prata och äta och dricka, livet. Det är inte lätt för en pojke ifrån norr att förstå. Men här är den sköna sommaren som jag har lovat dig.

Det är inte ju direkt svenskt.

Hon i rött är ifrån en natt på Island. Andra resan tror jag. I baren på en krog blir jag bjuden på fest i en övergiven fiskfabrik, och tjejen kommer fram och ber mig om cigaretter, hon får inga, jag har inga, jag tar en bild istället, och hon surnar till och försvinner. En bit därifrån. I gryningen. Träffar jag henne igen sittande i en trappuppgång. Hon gillar inte bilden men tycker ändå att det låter förtjusande att vara med i en bok. Absolut svenskt och jag seglar till ett varmare land.

Irving Penn gjorde sina resor och lär ha sagt:

"Den största utmaning som porträttfotograf är att komma förbi den fasad människor själv försöker presentera. Ett bevis på ett lyckat resultat kan därför faktiskt vara att den porträtterade inte tycker om bilden. Ingen upprörs över en tråkig bild."















Undrar om hon var och tittade på sig själv när utställningen hängde i ett svart och ruinerat Reykjavik. Troligen inte. Vi sågs aldrig igen. Nu är sommaren här. Det är våren som är slut.

T.

Den Fjärde Juni.

Glömda är alla svarta söndagar i november. Det är försommar här och snart tar den franska landsbygden emot i en öppen bil längs omahas stränder. Idag regnar det och imorgon med. Det gör mig inget. På bordet ligger papperslappar med små anteckningar och skisser i en ändlös röra. Jag rotar runt och måste bli klar. Det måste bli precis som jag vill ha det, som jag föreställt mig, samtidigt som jag måste öppna upp, första veckan i juli ska bilderna köras under almedalsveckan och veckorna rinner iväg. Det blir bra. Ta det lungt. Till hösten kommer materialet presenteras som en ramad utställning. Det är åt det håller jag glider nu. Livet är en dröm och arbetet blir mer nyanserat när hösten kommer, vindarna smeker och jag sitter med en kvarglömd Becks på Ernst Ekstrands plan och undrar vad jag gör där, det är alltför lågt här, mina dagar känns som ett pyramidspel och gizas sand blir till guld. Är det sant att sand kan bli till guld. Allt är inte guld som glimmar säger du. Jag har aldrig varit intresserad av blankpolerad yta, det vet du, jag försöker bara överleva, svarar jag, och reser mig och går och låter flaskan ligga kvar som ett minne från någon som drog. Iväg. Alltid iväg. Ikväll ska jag hålla ett föredrag där vidderna öppnar upp lite mer längre söderöver. Där elden brinner och värmer mig i regnet tar jag min nya utställning vidare när sommaren kommer. Du väntar väl på mig då. Möt mig vid docken utanför texacos kontor i Le Havre.

Bilderna i konsthallen. Det är sista veckan nu. Nu på söndag.

T.