Halvfranska Band.

Han satt i fönstret och följde henne med blicken när hon försvann bakom den gamla tullkammaren på andra sidan kajen. Där började det. Tänk att man måste till att komma bort för att kunna komma hem igen. Det är så det var, är, för mig när jag såg hamnen och båtarna, allt jag gått och grunnat över låg där, och jag tog det, däri ligger begåvningen. Närvaron om du så vill. Förmågan att känna när det värker till ordentligt. Vad det sen blir av det, vad jag gör med det, det vågar jag inte ens tänka på ikväll, och jag tänker inte berätta mer, för ikväll, ikväll flödar det, och det måste jag låta det göra, helt av sig själv, som en vårflod när isen smälter och vattnet svämmar över. Precis så. Jag vet hur det kan låta. Jag har bott vid älven och hört när braket kommer. Som jag längtade. Den vintern var kall och blodet frös och jag halkade omkring i tunna skånska kängor gjorda för upplopp i städerna på åttiotalet. Jag glömmer det aldrig. Aldrig ska jag glömma att hamnarna är mitt hem, och skeppsbyggarna mina vänner, och fiskarna, nu när restaurangerna tagit över och brittiska kängor blivit mode, och det är där i fönstret bakom de tunna spetsgardinerna det börjar. Man kan se ut men inte in. Det är bara en svag doft av enfald som avslöjar honom. Han vet det och hon var finkänslig nog att inte stanna och vända om.

T.

Här är Den Sköna Sommaren.

Nu blommar din strand och nu glittrar din vik och midsommarnatten ligger bakom. Jag funderar över själva genomförandet av högtiden. Är det inte egentligen ett lite underligt beteende, jag menar, lite märkligt är det väl att alla ska äta samma sak samma dag, kanske handlar det bara om gemenskap, att höra hemma, jag vet inte. Allt jag vet är att det är fint när människor stannar upp och äter tillsammans. Jag tycker om att äta länge.

Det är nog inte direkt svenskt. Vad är direkt svenskt.

Det är svårt. Allt är blandat och inget är konstant. Hörde om Moment Agency och deras arbete Scandinavian Moment. Pieter och Elin och Johan och de andra fotograferna korsar små samhällen och dyker ner i fenomenet Skandinavien. Det får mig att minnas när Andreas och Camilla och Björn och jag reste runt i de nordiska länderna med ungefär samma vision. Tiden går förbi. Om jag inte minns fel bör det snart vara över fem år sedan nordborboken lanserades. Det är med ett visst nostalgiskt skimmer jag tänker tillbaka på när vi satt lite halvdragna i natten efter vernissagefesten på Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn, det var fint då, men livet är förgängligt och går hela tiden vidare, det är bara så det är. Don´t look back. Nu är Björn försvunnen och Camilla dansar underbar tango och Andreas träffade jag utanför Moderna Museet igår. Satan följer mina spår höst och vinter och vår och han jagar mig om sommaren i blommande snår.

Vad gör jag själv.

Direkt ingenting idag. Jag sitter mest här i skuggan och skriver och har precis skickat iväg ett underlag till tryck. Fem bilder förpackade i ett stiligt silkeskuvert. En slags kampanj som ska köras nu under Almedalsveckan på Gotland. Det är inte partipolitik. Aldrig. Det är krig och politik som har fördärvat vår jord. Omaha och Juno. Mina tankar är redan ute på den franska landsbygden, men först ett litet hotellrum i Paris, och sedan snabbt ner för trapporna till Saint Lazare och upp på tåget och iväg. Jag älskar det. Vad är det med Frankrike. Jag vet inte riktigt. Möjligen kan det vara livet, och maten, eller maten och maten, det handlar snarare om förhållandet till maten, att sitta i timtal på en krog och prata och äta och dricka, livet. Det är inte lätt för en pojke ifrån norr att förstå. Men här är den sköna sommaren som jag har lovat dig.

Det är inte ju direkt svenskt.

Hon i rött är ifrån en natt på Island. Andra resan tror jag. I baren på en krog blir jag bjuden på fest i en övergiven fiskfabrik, och tjejen kommer fram och ber mig om cigaretter, hon får inga, jag har inga, jag tar en bild istället, och hon surnar till och försvinner. En bit därifrån. I gryningen. Träffar jag henne igen sittande i en trappuppgång. Hon gillar inte bilden men tycker ändå att det låter förtjusande att vara med i en bok. Absolut svenskt och jag seglar till ett varmare land.

Irving Penn gjorde sina resor och lär ha sagt:

"Den största utmaning som porträttfotograf är att komma förbi den fasad människor själv försöker presentera. Ett bevis på ett lyckat resultat kan därför faktiskt vara att den porträtterade inte tycker om bilden. Ingen upprörs över en tråkig bild."















Undrar om hon var och tittade på sig själv när utställningen hängde i ett svart och ruinerat Reykjavik. Troligen inte. Vi sågs aldrig igen. Nu är sommaren här. Det är våren som är slut.

T.

Den Fjärde Juni.

Glömda är alla svarta söndagar i november. Det är försommar här och snart tar den franska landsbygden emot i en öppen bil längs omahas stränder. Idag regnar det och imorgon med. Det gör mig inget. På bordet ligger papperslappar med små anteckningar och skisser i en ändlös röra. Jag rotar runt och måste bli klar. Det måste bli precis som jag vill ha det, som jag föreställt mig, samtidigt som jag måste öppna upp, första veckan i juli ska bilderna köras under almedalsveckan och veckorna rinner iväg. Det blir bra. Ta det lungt. Till hösten kommer materialet presenteras som en ramad utställning. Det är åt det håller jag glider nu. Livet är en dröm och arbetet blir mer nyanserat när hösten kommer, vindarna smeker och jag sitter med en kvarglömd Becks på Ernst Ekstrands plan och undrar vad jag gör där, det är alltför lågt här, mina dagar känns som ett pyramidspel och gizas sand blir till guld. Är det sant att sand kan bli till guld. Allt är inte guld som glimmar säger du. Jag har aldrig varit intresserad av blankpolerad yta, det vet du, jag försöker bara överleva, svarar jag, och reser mig och går och låter flaskan ligga kvar som ett minne från någon som drog. Iväg. Alltid iväg. Ikväll ska jag hålla ett föredrag där vidderna öppnar upp lite mer längre söderöver. Där elden brinner och värmer mig i regnet tar jag min nya utställning vidare när sommaren kommer. Du väntar väl på mig då. Möt mig vid docken utanför texacos kontor i Le Havre.

Bilderna i konsthallen. Det är sista veckan nu. Nu på söndag.

T.

Little Girl (with green eyes).

Hon kom från en hel familj och törstade efter insikt. Hon hade studerat vid alla universitet och skulle börja måla. Jag fångades i hennes blick precis när hon berättade att hennes farsa är tät. Jag sa; i så fall vill jag ha en rom och cola. Hon sa; visst. Timmarna rann när hon sa; jag vill leva som en konstnär, jag vill göra allt en konstnär gör, jag vill ligga med en konstnär, jag vill ligga med en konstnär, som du, vad annars, kan jag göra. Jag sa; ehh, jag ska se vad jag kan göra. Jag tog henne till kinakrogen på hörnet. Varför vet jag inte. Någonstans var jag ju tvungen att börja. Och det började. Där. Jag sa; se ut som om du inte har några stålar. Hon skrattade och sa; du är rolig du. Jag sa; ha, kan du se någon som ler här, är du säker, att du vill leva som en konstnär, att du vill se allt en konstnär ser, att du vill ligga med en konstnär, att du vill ligga med en konstnär, som jag. Hon gjorde det inte. Förstod. Hon bara log och tog min hand ... and dance and drink and screw. Because there's nothing else to do.

T.

Tillförlit.

Det blåser lugnt här. Vinden kommer in från vattnet, havet, sundet, och skänker mig hopp. Ekonomin fungerar inte. Varför envisas vi med att hålla fast vid ett system som nu visat oss sin allra mest vulgära sida. Kanske för att vi sitter fast. Jag funderade över att lämna bankerna, leva med en sedelbunt i fickan, det går inte, överallt och hela tiden behöver jag bankernas tjänster. Vi sitter fast. Jag sitter fast. En bank lever på att låna ut kapital. Bankerna har lånat ut kapital de inte haft och helt sonika struntat i alla former av riskanalyser. Tagit chansen att tjäna så mycket det bara går på ingen tid alls. Hade de bara legat inom gränsen och inte girigt pressat marginalerna, spelat på att de är säkrade av stat och samhälle, då hade de klarat sig, då hade systemet fått hela världen med sig, istället blottade det sina tänder och tog mer än det någonsin kunde bära. Världen tvekar. Det blåser. Grekerna måste våga gå först mot en ny tid. En ny tid måste komma och den kommer. Det är tid att inse att resurserna är begränsade och att det måste införas en långsiktig ekonomi byggd på tillförlit. Vi har inget val. Valet är vårt. Vi kan välja.

FILMEN vi gjorde. Kanske väcker den hopp. Kanske sår den ett frö.

T.

Mellan Pärmar.

Ljuset kom tillbaka. Jag och min vän författaren packade vår kolt och drog iväg på arbete. Som så många gånger förr, han skrev och jag fotograferade, och alltihop ska bli en utomhusutställning när nästa vår kommer igen. Ses vi då. Vi pratade om böcker och att utställningen borde få en utökad betydelse mellan mjuka pärmar som vår personliga historiebeskrivning. En annan sida. Samma historier måste berättas om och om igen. Jag kan omöjligt låta de folkvalda stå ensamma med sin historiebeskrivning. Vad säger Sofia egentligen om rösträtten. Det kan man aldrig veta.

Solen skiner och jag fick ett samtal om en annan bok. Det ska göras en bok om filmproduktion och de vill att jag ska arbeta med bildmaterialet. Bjud mig på en god middag på en bra krog så ser vi var vi hamnar. Tills dess är jag intresserad. I morgon blir det filmvisning, officiell smygpremiär av nya filmen, en kortdokumentär om getbonden Gert och hans fru Gunilla och deras tankar om en mer hållbar samhällsstruktur. Då var det Bengt och Vikingsson och jag som packade vår kolt och drog iväg. I långa samtal i ett nattåg såg vi ljuset gå upp över det norrländska landskapet. Höst och vinter och vår.

T.

Vem.

Bör man tvaga sig i lågt vatten. Troligen inte (det är väl därför jag gör det). Ibland erbjuder fotosidor på nätet ett ganska högt underhållningsvärde. I veckan har det pågått en liten, med betoning på liten, debatt om mig och min fotografi. Det är inte utan att jag förundras över hur människor jag aldrig träffat verkar veta så mycket om mitt liv. Konstigt. Var jag sover, hur jag lever, vart jag går, och vem jag fotograferar, antar jag är upp till mig själv att avgöra. Min fotografi handlar mest om mig och det liv jag lever. Jag fotograferar bara mina vänner. Märkvärdigare är det faktiskt inte.

T.