Ogenomtänkt Genom Stan.

Idag tänkte jag skriva om en skön eftermiddag med ogenomtänkta promenader genom stan. Det blev inte så. En bit från Triangeln blev jag omringad av fyra civilklädda narkotikaspanare, min reträttväg effektivt spärrad av en stor kille i hood, medan en sammanbiten man i sportjacka kräver mig på legitimation, de andra två lite mer hemliga ställer sig mer avvaktande och täcker sidorna. Jag vägrar först legitimera mig och ber dem vänligen att upplysa mig om vad saken gäller. Det blir det inte ens tal om. Istället upprepas mantrat om min legitimation och situationen känns mer och mer hotfull och det är då jag ger mig. Vad ska man göra. Vad ska man säga. När de sedan drar med mig bakom några buskar tappar jag all respekt för dessa människor som har laglig rätt att använda sig av våld mot sina egna medborgare. Spanarna var fyra personer och jag ensam och då undrar de varför jag blir nervös och börjar genomföra något fånigt slags penntrick. Naturligtvis är jag oskyldig och får tillåtelse att gå, men jag vill inte gå, jag vill fortfarande veta vad saken gäller, och efter lite tjat får jag veta att de tyckte jag betedde mig konstigt som bara promenerade omkring tillsynes utan mål, de hade tydligen skuggad mig hela vägen från möllan, ärligt talat, fyra personer förföljer mig genom halva stan samtidigt som myndigheten beklagar sig över bristande resurser. Kanske tycker även poliser om att promenera. Imorgon ska det bli sol och då jag ska promenera ännu mera ogenomtänkt hela dagen genom stan.

 T.

Landskrona Konsthall.

Då är jag mer eller mindre färdig och det är dags att gå ut. Alla printar är lämnade till inramning och det finns inget mer jag kan göra idag. Tiden går och jag har suttit nästan isolerad i en mörk bunker någon vecka, utställningsproduktion dygnet runt ungefär, varför håller man på, varför utsätter man sig för detta när alla mer sociala varelser sitter på uteserveringarna i vårsolen, svaret är väl för man måste, vad annars kan jag säga. Det går liksom inte att komma med några enkla svar. Tvivlet jag brukar känna mitt uppe i allt är en realitet och går inte att avfärda. Det tär och gräver sig inåt. Sen, nu, när arbetet är klart, då kommer belöningen i en längtan efter nästa arbete, och så går det runt, om och om igen, hela tiden runt. Är det ett liv. Säkert likafullt ett liv som vilket liv som helst och nu finns det bara en sak att göra. Jag ska ta färjan över sundet och stanna i byen ett tag. Sen får jag se.


Foto: Jenny Lindhe (en av ägarna till Breadfield i Malmö).

På tal om landet över sundet. I påskas deltog jag i samband med breadfields grupputställning på Waterfall Factory. Ett arrangemang tillsammans med danska fotografer. Totalt deltog totalt trettio konstnärer från både Sverige och Danmark. Från vänster hänger bilder av Anna Alexander Olsson. Nils Petter Löfstedt. Och sist mot ljusblå fond mina printar. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att personligen närvara, men vad jag hört, och vad jag senare fått se, såg helheten riktigt bra ut. Jag gillar kontrasterna. Nu är det andra bilder på mer anpassade väggar som ska upp. Landskrona konsthall.

T.

Två Blogginlägg.

Helt plötsligt blixtrar minnet till och en gammal låt spelas upp i mitt huvud. Det är min polare Vikingson som pratsjunger. Alltid denna aktuellitet när inget förändras. Vill du lyssna själv. Sök på Svenska Akademien på Spotify.

"Vi säljer bomber och granater till totalitära stater. Kemikalier och opiater till småbarn på gator. Man kan backa en diktator, rucka på principer, rentav hjälpa till att tysta dom få som begriper. Men ny lag är bara yta, för en ny lag kan man bryta, domarn kan man pröjsa, hela juryn kan man byta, tjänstemän kan man muta, vittnen kan man skjuta. Du jag vet vad som ska till för att få det sjuka att sluta ...

... vanligt hyfs och sunt förnuft."

Idag bjuder jag på två länkar till blogginlägg som bör läsas idag:

Kulturskribent Jenny Maria Nilsson: Vi, Svenska folket.

Den där fotografen Micke Berg: Om ungdomars situation.

Själv sitter jag och fejar med utställningsproduktion när jag även borde arbeta med ett DVD-omslag. Troligen skiter jag i allt och går ut i solen istället. Dagens fråga är om postens sorteringspersonal missbrukar Bensodiazepiner. Sävlig är numera deras honnörsord.

T.

Business to Business.

Utrikesminister Carl Bildts kommentar till saudiarabienaffären:

"Om inte vi gör det gör någon annan det."

Funderar på att börja sälja heroin till tonåringar. Om inte jag gör det gör någon annan det. En slant är ju alltid en slant. Bra så. Gilla.

T.

Straight To Hell (Boy).

Sent åttiotal i London. Jag läste en intervju med Joe Strummer där han tackade Margaret Hilda Thatcher för all inspiration. Han fortsatte vidare att utan henne skulle han aldrig behövt skriva några låtar, allt var hennes förtjänst, och ett stort raljant tack var på sin plats, på samma sätt kan jag känna när jag hör näringsminister Annie Marie Therése Lööf resonera. Har någon av dessa kvinnor någonsin levt. Jag menar varit utanför skolsalar och medelklassradhus och upplevt vad livet kan vara bakom samhällsvetenskapliga teorier och matematiska kalkyler och teoretiska rapporter. Man undrar. Jag undrar. Vad är det med människor som måste luta sig mot akademiska sanningar. Man kan inte förklara livet med matematiska formler. Inte ens konsten kan förklara livet, men den kan i sina bästa stunder stärka känslan av livet, livskänslan, och lyfta andra sidan av gatorna och tillvaron. När jag hör Strummers raspiga röst kan jag inte låta bli att känna igen Sverige nu. Känna igen Malmö. Känna igen Landskrona. Aldrig har den här låten känts mer aktuell för mig. Idag en måndag tidigt tvåtusental.



Tiden hinner alltid ikapp.

T.

Boktips.

La Résidence.

"Jag åker väldigt sällan någonstans för att fotografera. Jag fotograferar för att jag befinner mig någonstans."

/JH Engström

Den har legat och väntat. Kanske legat och mognat. Nu ikväll när jag måste lägga mig tidigt eftersom jag ska upp tidigt bläddrade jag snabbt, den satt sig direkt, omgående. En bok perfekt för mig och sängen och kudden. När solen går upp ska jag också upp och sätta mig på ett tåg och fotografera någon annanstans.

T.

Cut The Crap.

Internet hit och internet dit som surrar. Min hemsida är gammal och troligen inte uppdaterad på över fem år, det är hög tid nu, bilderna är inte riktigt representativa längre och de flesta kan kännas lite som igår. Lång tid har gått och mycket av mitt material har ett helt annat anslag idag. Min syn på bild har förändras nästan drastiskt. Det finns så mycket nytt att presentera, tänker att ett litet urval från många kreativa uppdrag skulle platsa, bilder från mina utställningar är såklart självskrivna, och kanske skulle även några fler böcker kunna lyftas fram. Det är inte enkelt. Allt måste hålla ihop och inte bara bli en härva av bilder från olika sammanhang och publiceringar. Jag får helt enkelt ta ett snack med formgivaren och göra klart för mig vad det är jag vill komma åt. Det måste bli så mycket mer än bara olika motiv på rad.

I helgen var det Årets Bild här söderöver. Ett behjärtansvärt arrangemang med kära återseenden och gamla vänner och en del nya bekanta. Nästan som en liten firmaträff med ryggdunkar och glada gratulationer och långa och korta samtal över skummande plastmuggar. När jag senare gick omkring bland printar på rad kunde jag inte låta bli att fundera över hur mycket plats storyn får ta på bekostnad av närvaro, form, och känsla. Ofta. Inte alltid. Kan det bli mer beskrivande än gestaltande fotografi. Måste det vara så inom bildjournalistik. Naturligtvis inte. Rebecka Uhlins reportage bevisar motsatsen. Det kändes riktigt befriande att se hennes vackra poetiska arbete ta en vinnarplats i en annars mindre överraskande tillställning. Själv har jag aldrig tävlat, men en gång slog mig tanken att skicka in ett utdrag av mina rosengårdsporträtt, de jag ställde ut på Malmö Museer, för övrigt i samma utställningshall som Årets Bild hänger nu, i vilket fall, det blev aldrig så, troligen glömde jag bort det i all röra av annat. Hela tiden är det nytt som kommer och tar plats. Var finns jag i det. Kan jag fortsätta vara det som är jag. Hur behåller man sig själv i allt. Det är sådana frågor jag ställer mig nästan dagligen.

I got my motorcycle jacket but I'm walking all the time.

T.