I korthet Idag.

Mina morgnar är pigga. Idag ska jag sätta mig på trappan till Jennys galleri och tända en Montecristo fyra och titta på alla människor som skyndar förbi. Solen skiner idag och imorgon och härom kvällen var jag i ordensällskapet Svarta Örnens högkvarter, det är sant, och helt oväntat, bakom en mintgrön ståldörr öppnade sig en annan värld. Då och där höll jag ett föredrag. Det mest inspirerande någonsin. Ibland blir allt rätt, kanske beror det på att något infinner sig hos mig, kanske är det publiken som är ärligt och genuint intresserad, eller är det mer en blandning av allt och mer ge och ta tillsammans. Det jag vet är att det kändes stimulerande och riktigt kul. Allt går igång och leder vidare. Numera sitter jag i styrelsen för FiF och vi ska försöka dra biennalen mer internationellt och aktivt arbeta med att styra upp helhetsintrycket. Det är ungefär det jag ska fundera över på galleritrappan när solen värmer. Nu när människorna ändå bara springer förbi.

T.

Fotografera.

Det rullar. Förra veckan höll jag ett föredrag som ett slags samarbete med Canon och ikväll ska jag visa mina bilder och prata på FFiM. Två föredrag på två veckor, det är mycket, visserligen tycker jag om det, men jag måste hinna fotografera också, inte bara prata. Igår gjorde jag det. Fotograferade. En vägg i ett folkets hus byggdes om till något helt annat och bilden blev bättre än förväntat. Allt klaffade. För mig är det viktigt att landa rätt i början, annars riskerar jag att en olust smyger sig in och infekterar hela projektet, i det här fallet är det ett ganska stort uppdrag med rekvisita och modeller och en massa roddande, halkar jag snett i starten är det lätt att börja tänka för mycket och sen kan det vara svårt att hitta tillbaka. Glädjen och kreativiteten måste få ta plats. Därför känns det skönt när det rullar. Idag och hela våren.

T.

Ps. Bilderna kommer att köras som en kampanj i sommar. Kika då.

Innanför Drömmarna.

Det är vackert här nu och jag trivs. Solen sken hela dagen och våren lurar mig igen. Ikväll fyller jag mitt huvud med tingeling och lyssnar på Thåströms nya, enkelt, rakt, och nästan ganska tysta oljud som känns. Beväpna dig med drömmar. Det gör jag och går vidare.

Längs kusten kan jag flanera och planera. I år kommer det att bli en hel del färdigställande. Ett slags presentationsår. I förra veckan var jag iväg och tittade på de sista ändringarna i filmen, en hel del ljudarbete fick skickas tillbaka till Ståkkolm, mest småsaker, men även några nya pålägg, och inom ett par veckor är allt klart och en inofficiell premiär kanske redan blir nu i mars. Vad säger producenten om det. I slutet av april kommer jag att ställa ut på Landskrona konsthall och en tanke är att visa filmen i samband med ett kvällsarrangemang och jag slipper prata. Ett onsdagsföredrag. I förrgår var det Martin Bogren som pratade bra och har man inte sett hans Lowlandsbilder tidigare, bör man göra det nu, bilderna hänger fram till den elfte på just Samuelsons gamla konsthall i Landskrona. Jag och Martin pratade i mörkret på parkeringen utanför. Vi har länge funderat på ett gemensamt projekt som en kulturgärning i tiden. Det finns en fotograf som vi båda tycker mycket om, han är lite äldre än oss och en stor retrospektiv utställning borde göras, det har aldrig tidigare gjorts och det är hög tid att låta hans bilder inspirera och ses av en ny generation. En god middag med sursött tyskt vin på en bra krog är en början. Det är vi båda två helt överens om. Där startar vi i mars.

Vi ska börja nu. Det är snart ett år sedan jag och min polare författaren bråkade om bordsplacering på det där ölcaféet. En utomhusutställning balanserande på gränsen i text och bild ska göras klart lagom till årsskiftets tredje månad ungefär. Finansieringen är i hamn och vårt samarbete kommer igång på allvar i vårsolen, korta möten på bänkarna i parkerna under träden, hårda diskussioner och djup vänskap i samförstånd. Två små envisa människors personliga historia som till slut blir till en. Vi har gjort det förr och gör det igen på ett helt annat sätt. Det är så det måste få vara i kyliga vårkvällar när luften ryker.

I morse bjöd jag Perlenberg på cubanska fincigarrer. Han bjöd mig på frukost. Vi har känt varandra i många år, jag har svårt att minnas hur vi träffades, vi har aldrig arbetat tillsammans, även om det borde vara på tiden, men det kan alltså inte vara så vi först sågs, kanske har vi bara sprungit ihop i de grå korridorerna, så som man ofta gör här. Det var en bra morgon med samtal om filmen och Csaba berättade om sitt långfilmsmanus och jag glömde berätta att Simon Vikokel har gjort bra och oväntad musik till min (och Bengts och Carl-Martins) kommande film. Musiken är viktig. Det är musiken som får mig att jaga ifatt drömmarna.


Beväpna dig med vingar ...

Vill du. Då kan du få köpa bilden. 3000 kronor för en 30 x 40 print.

Signerad. Såklart.

T.

Fördjupning.

Det är en molnig och grå onsdag i februari. Jag läser Kristian Lundbergs text i Svenska Dagbladets kulturdel, nu några veckor efter att den publicerats, jag har varit iväg och försöker ta igen en del av flödet som flyter med och omkring. Är det en slump att Svenskan kör en text av Lundberg om Malmö och stadens alltmer tydliga segregering. Är det en slump att Sydsvenskan inte kör det. Jag vet inte, men jag undrar och spekulerar, varför är det enbart Lundberg som verkar förstå sambanden mellan våldet och ökade klyftor, jo visst, det finns några till, men Lundberg är ganska ensam om sina personliga och mer trovärdiga analyser. Det är erfarenheten som skiljer. Läs Yarden om du vill försöka förstå.

Ibland sluts cirkeln och saker knyts ihop. För över tio år sedan arbetade jag med bildmaterialet till Carl Fredrik Reuterswärd och Sten Samuelsons retrospektiva utställning om deras samarbete genom åren. I går träffade jag en konsthallschef någonstans i Sverige i samband med ett litet porträttuppdrag, han berättade att de planerade en reuterswärdutställning med utgångspunkt från Non Violence, revolvern med knut på pipan som står utanför Förenta Nationernas högkvarter i New York, skulpturen Reuterswärd färdigställde som en omedelbar reaktion av mordet på vännen John Lennon. Konsthallschefen menade att det är viktigt att konsten speglas i samtiden och hans idé var att knyta ihop utställningen som en reflektion av de senaste årens dödsskjutningingar. Belysa en samhällsproblematik ur ett personligt konstnärligt perspektiv grundat på erfarenhet.

Jag lutar mig tillbaka och lägger upp fötterna på skrivbordet och fantiserar iväg. Tänk om fler utställningsansvariga och fler dagspressredaktioner hade arbetat med den inställningen, shit, jag skulle läst alla dagstidningar och sprungit på alla utställningar, om och om igen, vilken fördjupning media och kulturen skulle kunnat ge. Istället blir det en pocketdeckare om ett mord i ett hamninlopp med en förhoppning om att ljuset kommer tillbaka imorgon.

T.

Ingen Neråtsång.

Tänkte faktiskt att jag borde skriva nu när läget har stabiliserats och jag är tillbaka igen. Det är ljusare och lite mörkare här och det är inte snön. Rummet var slitet men rymligt. På gatan utanför skällde en ledsen hund och tuppen gol alltid för tidigt och Che tröttnade och smet till Bolivia. Pang. En del nätter drömde jag svarta drömmar om att skjuta hunden och skära halsen av tuppen, men jag är en vänlig och fredlig människa och lät bli, istället vände jag mig om och tänkte andra tankar, lite större och mer komplexa funderingar. Är det inte underligt att man kallar rom och cola för Cuba Libre. Kanske är det läge för en revolution. Det var sådana frågeställningar som rörde sig i min skalle en alltför tidig morgon i ett dunkelt hotellrum i Havanna.

Läser David Nicholls feelgood och stundtals feelbadroman One Day. Den ena huvudkaraktären, Dexter, en klassisk brittisk ungsnobb, har svårt att hitta rätt i tillvaron innan kabeltevemediet griper tag i honom. Jag kan inte låta bli att citera några meningar:

"Tanken att bli proffsfotograf hade han övergivit utan vidare. Han visste att han var en hyfsad amatör, skulle förmodligen alltid vara det, men för att bli en stjärna - en Cartier Bresson, en Capa eller en Brant - skulle det krävas hårt arbete, refuseringar och envishet, och han var inte säker på att hårt arbete intresserade honom. Teve däremot. Teve ville ha honom genast."


Om konsten kommer jag troligen att skriva i en tidskrift längre fram.

T.

Vad.

Det är inte snö som faller här i januari. Jag förundras istället över all uppståndelse kring Håkans avgång. Utan vidare kommentarer låter jag William S. Burroughs konkretisera läget mer anmärkningsvärt.

"Det är konstnärerna som förändrar samhället. Inte politikerna."


Bilden kördes som ett uppslag i HD´s kulturdel efter förra valet.

T.

Vidare.

Snart nytt år igen. I övermorgon smäller det. Redan idag kan jag klargöra att jag fimpar en tradition. Det blir inte någon årslista här på bloggen. Dels är jag med (censurerad) i tidningen Journalistens årsenkät, och dels är jag ombedd att tycka till lite om årets bästa fotoböcker på omfotoboken.com, det skulle mest kännas som en upprepning med ytterligare en lista, vem vill göra en lista när alla andra gör det. Förresten tänker jag spara mina funderingar till en krönika som snart ska köras i en nystartad kulturtidskrift. Gott nytt.

T.